Eva, präst i Dalsland

Just nu håller jag och övriga i min klass på att förbereda oss inför tisdag nästa vecka, då vi ska genomföra varsin (fiktiv) begravningsgudstjänst. Jag sitter och kämpar med att skriva begravningstal.

Det finns kanske inte någon gudstjänst som är så viktig som just begravningsgudstjänsten. Där möts människor som nyligen har förlorat en älskad närstående, släkting eller vän. Sorgen är stark och smärtsam. Avskedet är svårt.

Där ska jag, prästen, stå och hålla ett tal.

Detta begravningstal bör innehålla både sorg, glädje och hopp. Varje ord är betydelsefullt, varje ord kan landa rätt eller väldigt fel.

Jag känner mig mycket ödmjuk, och inser att jag behöver Guds nåd för att hitta de rätta orden.

Igår predikade jag igen. Den här gången skrev jag predikan tillsammans med en av lärarna på skolan. Det var intressant. När vi började skriva upptäckte vi att vi tänkte helt olika om dagens predikotext. Men vi hittade ett sätt att samarbeta, och fick ihop en predikan som fungerade bra.

Det kallas att dialogpredika, och jag hade inte prövat det sättet förut. Men det kommer jag att göra igen. Det var mycket lärorikt och spännande att tillsammans arbeta fram en text som uttryckte vad vi båda två ville få fram, fastän vi tänkte så olika.

Om du vill kan du läsa vår dialogpredikan här: Predikan 22 söndagen efter Trefaldighet 2017

När jag träffade min rekryteringsadjunkt senast, som jag skrev om för ett par veckor sedan, pratade vi om vilka kläder jag skulle behöva köpa när jag börjar jobba. Prästkläder, alltså.

Ett plagg som jag är tvungen att skaffa är en kaftan eller kaftanette. Det är en svart lång rock med långbyxor eller kjol till som prästen använder som högtidsdräkt. En kaftan/kaftanette kostar mycket pengar. Mycket. Pengar.

Blotta tanken på att lägga så mycket pengar på ett enda plagg fick mig att känna mig lite yr.

Jag brukar köpa de flesta av mina kläder i någon av de många second handbutiker som finns. Till exempel i den här butikskedjan (ja, i England). Man kan hitta mycket fina och bra kläder i begagnat-affärer.

Jag födde upp kaniner under några år. Då kunde jag aldrig ha några finare kläder på mig, för rätt som det var hade jag gått ner på knä i kaninhuset utan att tänka mig för, eller hållit en motspänstig kanin (som har mycket kraftiga klor) i famnen. Och vips var det adjöss med de kläderna! Men nu har jag ju inga kaniner.

Jag har börjat vänja mig vid tanken, och kommer snart att beställa min kaftanette. (Det hjälper att veta att jag kommer att få en del av kostnaden betald av mitt stift.)

Igår skrev jag om bibelstället där det står att kvinnan ska ”tiga i församlingen”. Jag fick en väldigt bra kommentar till det inlägget:

”Som du skriver är det viktigt att se till helheten. Jesus själv lyfte ju upp kvinnorna och bemötte dem ofta på ett helt annat sätt än nedlåtande, fördömande.
Vad betyder ”alla” i texten? Alla har något att meddela. Gud har utrustat oss med olika gåvor. Jag tror också att man måste se till den tidens kultur. Men allt ska ske i frid och inte i oordning.”

Ja, det är verkligen viktigt att se till helheten. Att inte bara läsa den enskilda versen eller ens det enskilda avsnittet. Det som står i Bibeln är en helhet, många olika delar som tillsammans målar en bild som är större en delarna själva.

Därför vill jag uppmuntra dig, alla dig som besöker min blogg, att läsa Bibeln. Inte som en lagbok, men som en källa till kunskap om vad människor genom historien har tänkt om Gud. Det är inte farligt att läsa om Gud, även om man inte själv håller med om det man läser. Tvärtom kan det vara berikande att ta del av hur andra tänker och har tänkt. När man låter sina egna tankar möta andra människors tankar får man bättre möjlighet att bilda sig en egen uppfattning.

En vän frågade mig om hon, eftersom hon är kvinna, måste tiga i församlingen. Hon syftade på det som står i 1 Kor 14:34). Det var en mycket specifik fråga. Hur skulle jag besvara den?

Men hon frågade samtidigt hur man kan veta vad man ska ”lyda”, eller bry sig om, i Bibeln, och vad man inte behöver bry sig lika mycket om. Efter en stunds funderande valde jag att fokusera på det allmänna i stället för på det specifika, och låta henne dra sina egna slutsatser.

Så här svarade jag:

”För att veta vad man behöver ta på allvar och vad man inte behöver ta lika mycket på allvar får man skaffa sig en överblick över helheten. Vilka texter stämmer med helheten och vilka texter sticker ut?
Man behöver också ta reda på vad som är ”frälsande” och vad som ”bara är intressant”.

Helheten är att Gud älskar oss och vill oss väl. Oss allihop, alla människor i hela världen och genom alla tider. Det som inte stämmer överens med att Gud älskar oss och vill oss väl kan man hoppa över (eller spara till en annan gång).

Frälsningen stavas J-E-S-U-S. Jesus som är Gud(s son) och som blev människa och levde och dog och sedan fick livet tillbaka igen. Jesus som ska komma tillbaka (vad nu det innebär) för att göra världen sådan den borde ha varit hela tiden.

Den Gud som älskar oss alla och vill oss väl bryr sig mer om vad som finns i våra hjärtan än om vad vi gör och säger. Å andra sidan påverkas det vi gör och det vi säger av vad som finns i våra hjärtan, så det hör ihop.

Den Jesus som gav sitt liv för att rädda oss bryr sig mer om ATT vi tror på honom än VAD vi tror om honom.”

Så svarade alltså jag. Hur skulle du ha svarat?