När jag träffade min rekryteringsadjunkt senast, som jag skrev om för ett par veckor sedan, pratade vi om vilka kläder jag skulle behöva köpa när jag börjar jobba. Prästkläder, alltså.
Ett plagg som jag är tvungen att skaffa är en kaftan eller kaftanette. Det är en svart lång rock med långbyxor eller kjol till som prästen använder som högtidsdräkt. En kaftan/kaftanette kostar mycket pengar. Mycket. Pengar.
Blotta tanken på att lägga så mycket pengar på ett enda plagg fick mig att känna mig lite yr.
Jag brukar köpa de flesta av mina kläder i någon av de många second handbutiker som finns. Till exempel i den här butikskedjan (ja, i England). Man kan hitta mycket fina och bra kläder i begagnat-affärer.
Jag födde upp kaniner under några år. Då kunde jag aldrig ha några finare kläder på mig, för rätt som det var hade jag gått ner på knä i kaninhuset utan att tänka mig för, eller hållit en motspänstig kanin (som har mycket kraftiga klor) i famnen. Och vips var det adjöss med de kläderna! Men nu har jag ju inga kaniner.
Jag har börjat vänja mig vid tanken, och kommer snart att beställa min kaftanette. (Det hjälper att veta att jag kommer att få en del av kostnaden betald av mitt stift.)
