Eva, präst i Dalsland

Nu har jag genomfört ”min” begravning, och blivit godkänd. Härligt! I kväll ska vi fira! 🙂

Själva examinationen gick alltså bra. Men det blev ändå problematiskt.

Jag har ”astma”, som jag brukar säga för enkelhets skull. Egentligen har jag ”bara” hyperreaktiva luftrör, eller sensorisk hyperreaktivitet, som det heter på fackspråk. Det betyder att jag reagerar på vissa dofter och kemiska ämnen i luften, men att jag inte får kramp i luftrören, som man får när man har astma.

Nåväl, idag när vi kom till den kyrka där examinationen i begravningsgudstjänst skulle äga rum märkte flera av oss direkt att det luktade mögel eller någonting annat otrevligt. Efter bara en liten stund kände jag att mina luftrör började protestera genom att bli irriterade och bilda slem. Därför blev jag tvungen att lämna kyrkan i förtid, efter att ha genomfört ”min” begravning först av alla.

Nu är det kanske inte så intressant för dig som läser det här att mina luftrör beter sig på det viset. Det är det förstås för mig. Men det finns en annan anledning till att jag berättar om det här i min blogg.

Kyrkor kan vara av olika slag. Gamla, nya, urgamla, renoverade, provisoriska och så vidare. Jag vet att åtminstone en av kyrkorna i mitt kommande pastorat har vissa mögelproblem. Det gör att jag kommer att få problem i mitt arbete som präst.

Min kyrkoherde kommer inte att kunna låta mig arbeta i kyrkor och andra lokaler som har dålig ventilation, där det finns mögel, som är nymålade eller som på annat vis har luft som ger mig besvär av luftvägarna. Och jag själv behöver vara uppmärksam på hur mina slemhinnor mår, och inte ”härda ut” när det känns tveksamt. Gör jag det kan mina kroniska besvär bli värre.

Slutledning: Jag behöver bli (och förbli) en riktigt bra präst, så att min professionalitet väger tyngre än mina hälsorelaterade begränsningar.

(Den sista meningen är både skämt och allvar.)

Så har det blivit dags för min första begravning. Inte en riktig begravning – ingen har dött och det finns inga närmaste anhöriga som sörjer. Men jag kommer att genomföra en hel begravningsgudstjänst på egen hand. Vi är sex blivande präster i min grupp, och alla får hålla varsin begravning.

I morgon berättar jag hur det gick. Eller kanske i övermorgon. Det blir en lång dag i morgon.

Igår skrev jag ett ganska pessimistiskt inlägg om att kärleken inte verkar räcka till i världen. Och så lovade jag att skriva ett mer optimistiskt inlägg idag.

Att kärleken inte räcker till är både sant och osant. Kärleken mellan oss människor räcker inte särskilt långt. Vi älskar varandra oftast bara när det inte kostar oss någonting (om man nu ska generalisera och dra oss alla över en kam). Men det finns kärlek, kärlek som alltid räcker till, utan undantag.

Så här skriver Paulus i Romarbrevet:

”Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.”

Varför ser vi inte mer av Guds kärlek i världen?

Hur tänker du om det?

Jag ser mig omkring i världen, i Sverige, i min stad, och jag är orolig. Vad är det som händer med oss? Varför ser vi inte varandra som människor längre? Varför behandlar vi varandra på det vis vi behandlar varandra?

Det ligger frestande nära att citera vad som står i profetiorna i Bibeln, till exempel här, och här. Men man behöver inte vara profet eller ha övernaturliga förmågor för att förstå, att när vi nedvärderar familjen och det vi kallar välfärd, när vi lär oss själva och våra barn att sätta den egna personen i främsta rummet och inte ta hänsyn till någon annan, då kan det inte gå annat än illa med oss.

Samtidigt vet vi nog, de flesta av oss, att det som händer idag inte är någonting nytt. Där det finns människor finns också också kärlekslöshet, egoism, hänsynslöshet.

Jag minns en sång som var populär när jag växte upp. Sorgligt nog är den lika aktuell idag. Om du vill kan du höra sången här: Sympathy

Nu räcker det med pessimism. I morgon får det bli ett hoppfullt inlägg. Välkommen tillbaka då.

När jag sitter här hemma och hostar mig igenom dagen funderar jag på hur man gör när man är både präst och sjuk, samtidigt.

Får man blindtarmsinflammation (det har jag redan klarat av) eller influensa (det vaccinerar jag mig mot varje år) eller någon annan allvarlig sjukdom är det förstås ingenting att diskutera. Är man ordentligt sjuk så är man. Då får kyrkoherden lösa det på något vis. Eller vice pastorn, om det är självaste kyrkoherden som är sjuk.

Men när man är så där rätt så risig men inte allvarligt sjuk, hur gör man då?

Min gissning, som jag kommer att diskutera med min chef när jag börjar jobba (eller snarare lite innan jag börjar jobba), är att man inte i onödan sjukskriver sig, utan gör det man ”måste” göra, det som ingen annan kan hoppa in och göra åt en utan vidare. Som till exempel kyrkliga handlingar. Det är ju inte helt lätt att på kort varsel förbereda en vigsel eller begravning, möjligtvis något lättare att förbereda ett dop. Där får man i stället tänka på om man är smittbärare, och av den anledningen bör avstå. Och att man, när man är sjuk, så gott det går väntar med andra sysslor, som inte måste göras just precis då.

Men när man arbetar som präst går man nog till jobbet även med en förkylning eller efter en sömnlös natt.

Min slutledning är att det gäller att ta vara på sina lediga kvällar och dagar, och ta vara på alla tillfällen till återhämtning, vila och nöje.

Och det, kära läsare, gäller även för dig. Präst eller inte präst.