Igår skrev jag ett ganska pessimistiskt inlägg om att kärleken inte verkar räcka till i världen. Och så lovade jag att skriva ett mer optimistiskt inlägg idag.
Att kärleken inte räcker till är både sant och osant. Kärleken mellan oss människor räcker inte särskilt långt. Vi älskar varandra oftast bara när det inte kostar oss någonting (om man nu ska generalisera och dra oss alla över en kam). Men det finns kärlek, kärlek som alltid räcker till, utan undantag.
Så här skriver Paulus i Romarbrevet:
”Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.”
Varför ser vi inte mer av Guds kärlek i världen?
Hur tänker du om det?