Eva, präst i Dalsland

Jag erkänner – jag är pessimistisk när det gäller världens överlevnad.

Du som följer min blogg har nog anat det. Nu vet du.

Jag är pessimistisk – men samtidigt hoppfull. Vi människor har kapaciteten att rädda vår planet. Om vi alla hjälps åt, då klarar vi det. Det är inte där min pessimism ligger.

Vi kan, om vi verkligen vill och försöker, tillsammans.

Men klarar vi att förenas i denna uppgift, vi allihop, över hela vår värld?

I filmen Clockwise (på svenska: Ursäkta, vad är klockan) säger John Cleeses rollfigur vid ett tillfälle att ”det är hoppet jag inte står ut med” (se under rubriken Quotes, en bit ner på sidan jag länkar till här ovanför), när han är på väg till en viktig konferens råkar ut för det ena hindret efter det andra och det blir allt mer osannolikt att han verkligen ska hinna dit i tid.

När det finns en teoretisk möjlighet att vi ska klara av att rädda jorden, men samtidigt en förfärlig massa hinder på vägen – orkar vi då hålla hoppet vid liv? Eller ger vi upp, och slutar försöka?

Jag vill inte ge upp! Hur pessimistisk jag än kan tänkas vara, eller bli, så vill jag fortsätta hoppas, och kämpa för att hoppet ska bli verklighet.

Eller som Martin Luther lär ha sagt: Om än världen skulle gå under i morgon vill jag ändå plantera mitt äppelträd idag.

Det är vad jag kallar hopp!

När jag växte upp trodde jag att Gud alltid höll koll på mig. Inte för att Gud brydde sig om mig, utan för att se om jag gjorde vad jag skulle, att jag gjorde ”rätt”.

Det var inte så kul. Jag kände mig ständigt iakttagen, men aldrig sedd.

En Gud som gör på det viset stämmer inte med den gudsbild jag har nu.

Den Gud jag känner älskar mig. Inte för att jag gör ”rätt” i stället för ”fel”. Men för att jag är just jag.

När man sa att Gud älskade mig tänkte jag att vad spelar det för roll? Gud älskar ju alla lika mycket. För mig betydde det att Gud älskar alla lika lite, och inte älskar någon av oss på riktigt.

Det stämmer inte heller med den bild av Gud jag har nu.

Om vi människor försöker älska alla ”lika mycket”, då klarar vi nog inte det. Vi är ju rätt begränsade.

Men Gud är inte begränsad. Det är därför Gud är Gud.

Så när Gud älskar mig, då älskar Gud mig, som om jag var den enda människan på jorden.

Det gäller dig också.

Gud ser dig.

Gud älskar dig.

Häromdagen skrev jag om vad som kan motivera oss att försöka rädda världen.

För mig finns ingen tvekan, det är kärleken som motiverar mig.

I den bibelvers som brukar kallas ”lilla Bibeln” står det så här:

”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.” (Joh 3:16)

Så älskade Gud världen. Inte bara människorna. Världen.

Det grekiska ord som har översätts med ”världen” kan visserligen betyda det mänskliga släktet, eller jorden. Men det betyder även hela världen och hela universum.

Det går alltså att tänka att Gud älskar hela skapelsen, och att Jesus Kristus kom för att rädda skapelsen i sin helhet.

Vi människor är en del av skapelsen. Det är också alla djur, alla växter, alla hav, alla berg, alla moln, alla planeter och himlakroppar av olika slag.

Om det är så att Gud älskar hela skapelsen, och har gett den till oss allihop (inte bara till människan), då älskar Gud även mig (dig) och har gett skapelsen som gåva även till mig (dig).

Finns det någon bättre motivation för att göra allt jag (du) kan för att rädda världen?

Idag fick jag en väldigt fin komplimang. En vän sa att hen tror att jag kommer att bli en bra präst. När jag frågade vad hen menade med det sa hen: ”Du lever din tro.”

En av min praktikhandledare skrev det i sitt omdöme om mig: Eva lever sin tro. Känner du mig så bra, tänkte jag då, så att du vet hur jag lever? Men hen som sa det idag sa också att hen tycker att det jag säger i predikningar och betraktelser känns förankrat, alltså att det är ett med mig.

Jag vill verkligen vara en sann präst, sann mot mig själv och sann mot dem jag möter. En präst som säger vad jag verkligen menar och tror på. Som inte säger en sak och gör någonting annat. Som inte säger en sak till den ena personen och någonting annat till den andra.

Att få höra att jag lever min tro kändes stort.

Finns det någon bra motivation till att vi ska rädda jorden?

Givetvis finns det bra skäl! Jag kan komma på ett antal goda anledningar. Men hur beskriver jag anledningarna på ett sätt som är begripligt, som känns trovärdigt, och som väcker engagemang? Här är några förslag till motivation (som kanske eller kanske inte överensstämmer med vad jag själv tycker):

1) Självbevarelsedrift. Vi vill överleva, och vi vill att våra barn och barnbarn ska kunna överleva på jorden. Därför måste vi göra allt vi kan för att rädda den.

2) Ansvar. Vi människor har gemensamt ansvar för jorden. Ingen annan än vi kan rädda den (från det vi tillsammans har ställt till). Därför ska vi också göra det.

3) Tacksamhet. Vi har fått livet, vi har fått jorden att leva på. Det är en fantastisk gåva som vi uppskattar och vill bevara.

4) Plikt. Gud har befallt oss att förvalta jorden. Vi måste lyda.

5) Kärlek. Vi har fått kärlek av Gud. Gud älskar både oss och jorden. Kärlek väcker kärlek. Därför älskar vi vår jord och vill göra den till en bra plats att leva på.

Hur tänker du om det här? Instämmer du i någonting av det jag har skrivit? Har du andra förslag på motivation att rädda jorden?