Men Abrahams fru…?

De senaste dagarna har jag skrivit om Abram/Abraham, i Bibeln. Han sa att hans fru var hans syster, och sedan var det någon som tog hans fru till sin egen fru.

Det var korkat av Abram/Abraham, det tror jag att vi kan vara överens om.

Men hans fru, då?

Hon hette Sara (från början hette hon Saraj). Vi får inte veta särskilt mycket om henne i Bibeln. Vi får inte veta någonting alls om vad hon tyckte om att en egyptisk Farao och en kung i Gerar tog henne till hustru fastän hon redan var gift.

På wikipedia kan man läsa en lång och innehållsrik artikel om Sara, på engelska: Sarah. Där kan vi läsa om både Egypten och Gerar.

Den svenska artikeln är betydligt kortare: Sara (Bibeln). I den artikeln står ingenting om vare sig Egypten eller Gerar. (Det är mycket annat som inte heller står där.)

Det är en otrevlig berättelse, den om Abram/Abraham och hur han behandlar sin fru. Vad kan den betyda?

Hur tänker du om det?

Bibeln är full av berättelser om vanliga människor

Igår berättade jag om ett par riktigt korkade saker som Abram/Abraham (i Bibeln) gjorde. Och så frågade jag varför såna saker finns med i Bibeln.

Det här är mina tankar om det:

Bibeln är till för att vi ska ha info om vem Gud är, och vilka vi människor är. Vare sig man tror att Gud har dikterat Bibeln, eller om man tror att Bibeln är påhittad av människor, så finns det massor av information i Bibeln om vad människor har tänkt om Gud, och om oss människor.

Det står som det är. Bra människor som gör bra saker. Dåliga människor som gör dåliga saker.

Bibeln är full av berättelser om vanliga människor.

Jag kan känna igen mig i en del av berättelserna i Bibeln. De kunde lika gärna vara berättelser om mig.

Du kan säkert också känna igen dig själv i en del av berättelserna.

Mina känslor finns beskrivna i Bibeln.

Dina känslor finns antagligen också beskrivna i Bibeln.

Om allt som stod i Bibeln var fint och bra och rätt, då skulle den inte vara intressant för oss vanliga människor, tror jag.

Jag tror att det är därför alla de där berättelserna står där.

Varför står det inte bara bra saker i Bibeln?

Jag läste i morse om Abram, han som senare fick namnet Abraham.

Han drog till Egypten med sin familj när det blev hungersnöd där hemma. Väl i Egypten befallde han sin fru att säga att hon var hans syster i stället för hans fru (eftersom hans fru var mycket vacker och han var rädd att någon skulle döda honom för att själv få henne till fru). Hon lydde såklart.

Vad hände? Jo egyptens Farao tog förstås Abrams fru till sin egen fru.

Sen fick Farao problem för att han hade tagit en annan mans fru.

Sen blev Farao sur på Abram, för att Abram hade lurat honom att sno hans fru.

Du kan läsa storyn här, om du vill: 1 Mos 12:10-20

Man kan tycka att Abram/Abraham borde ha lärt sig någonting av detta, men icke!

Lite senare i livet kom Abraham med sin familj till Gerar. Där gjorde han samma sak – han befallde sin fru att säga att hon var hans syster.

Vad hände? Samma sak, förstås! Kungen i Gerar tog Abrahams fru till sin egen fru.

Sen fick kungen problem på grund av detta.

Sen blev kungen sur på Abraham.

Här kan du läsa den storyn, om du vill: 1 Mos 20:1-18

Abraham var ganska korkad, kan man tycka.

Men varför står det här i Bibeln? Varför står inte bara sånt som folk gjorde som var bra och klokt och rätt och riktigt?

Hur tänker du om det?

En som alltid lyssnar

Gud är alltid nära, skrev jag i våras.

Gud är inte bara nära, han lyssnar också.

Skulle han som gett er öron inte höra,
han som skapat ögat inte se? (Ps 94:9)

Till skillnad från oss människor har Gud kapacitet att lyssna på alla människor, samtidigt. Och ge var och en av oss sin fulla uppmärksamhet, hela tiden.

Bästa sättet att ta reda på om Gud lyssnar är att testa själv. Prata med Gud lite då och då! Berätta vad du tänker och känner! Fortsätt med det under en tid, och fundera sedan på om du tycker att du kan märka att Gud har lyssnat på dig!