När jag växte upp trodde jag att Gud alltid höll koll på mig. Inte för att Gud brydde sig om mig, utan för att se om jag gjorde vad jag skulle, att jag gjorde ”rätt”.
Det var inte så kul. Jag kände mig ständigt iakttagen, men aldrig sedd.
En Gud som gör på det viset stämmer inte med den gudsbild jag har nu.
Den Gud jag känner älskar mig. Inte för att jag gör ”rätt” i stället för ”fel”. Men för att jag är just jag.
När man sa att Gud älskade mig tänkte jag att vad spelar det för roll? Gud älskar ju alla lika mycket. För mig betydde det att Gud älskar alla lika lite, och inte älskar någon av oss på riktigt.
Det stämmer inte heller med den bild av Gud jag har nu.
Om vi människor försöker älska alla ”lika mycket”, då klarar vi nog inte det. Vi är ju rätt begränsade.
Men Gud är inte begränsad. Det är därför Gud är Gud.
Så när Gud älskar mig, då älskar Gud mig, som om jag var den enda människan på jorden.
Det gäller dig också.
Gud ser dig.
Gud älskar dig.