Ibland har vi roligt också

Ja, egentligen har vi roligt rätt ofta på min skola. Men extra roligt kommer vi att ha om ett par veckor, då vi ska ha husfest med utspark av de prästkandidater som blir färdiga med sin utbildning i början av januari.

Jag kan inte berätta så mycket om vår husfest, för det ska bli en överraskning. Men det kommer att bli roligt, det kan jag i alla fall säga.

Om jag känner mig själv rätt (och det borde jag väl göra, tycker jag) kommer jag nog att berätta om festen, efteråt.

Så – stay tuned, som det brukar heta.

Vad jag gör förstår du inte nu…

I Johannesevangeliet i Bibeln berättas det om att Jesus tvättade sina lärjungars fötter, och att de tyckte att det var konstigt. Det står att Jesus då säger till Petrus: ”Vad jag gör förstår du inte nu, men senare skall du fatta det” (Joh 13:7).

Häromdagen satt jag och pratade med en kär vän, som har varit med om mycket i sitt liv. Vi enades om att det kan vara svårt att förstå det som händer medan det händer, att det är lättare att förstå saker och ting i efterhand, och att vi båda två har sett Guds handlande i våra liv först när vi har kunnat se tillbaka på det, kanske inte förrän efter ganska lång tid.

När vi försöker skildra den sista måltiden Jesus åt med sina lärjungar är det vanligt att de skådespelar som spelar lärjungarna ger uttryck för djup känslomässig rörelse när de äter brödet och dricker vinet. Men varför då?

De hade nog inte en susning om vad det hela betydde. De åt samma sorts bröd och drack samma sorts vin som de hade ätit och druckit av massor med gånger förut. Den enda skillnaden var att Jesus talade om för dem att brödet var hans kropp och vinet var hans blod. Men vad det egentligen betydde tror jag knappast att de förstod.

”Vad jag gör förstår du inte nu, men senare skall du fatta det.”

Precis som Petrus och de andra lärjungarna inte förstod varför Jesus tvättade deras fötter förstod de antagligen inte att de var med om den historiska händelse som kallas ”instiftelsen av nattvarden”.

Och det gjorde ingenting!

Det gör inte heller någonting att vi inte förstår vad som händer i våra liv, just när det händer. Det är jobbigt att inte förstå. Men ibland får vi låta det vara jobbigt.

”Vad jag gör förstår du inte nu, men senare skall du fatta det.”

Nej, låt dig ej förhårdna

Idag har vi pratat om kyrkans uppgift i relation till ”flykting och migration”. Hur ska vi agera i mötet med människor som söker asyl i Sverige, och i mötet med lagar och regler som vi tycker är omänskliga?

Det finns inga enkla svar på den frågan. Vi behöver ständigt arbeta med hur vi tänker och vad vi vill göra.

Under dagen har en sång från min uppväxt snurrat inne i mitt huvud:

Nej, låt dig ej förhårdna, i denna hårda tid… (Wolf Biermanns dikt Uppmuntran)

Vi ska inte styras av rädsla och fiendskap! Om vi sätter vår egen bekvämlighet, vår egen levnadsstandard, vår egen ekonomi, vår egen säkerhet i första rummet, då kommer vi allt mer förlora vår medmänsklighet och kärlek.

Kärleken – Guds kärlek – är starkare än allting annat. Den kärlek vi har fått, och hela tiden får, av Gud är inte bara vår egen. Vi har fått den för att ge den vidare.

”Den som hatar sin broder är en mördare, och ni vet att ingen mördare bär evigt liv inom sig. Genom att Jesus gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken. Också vi är skyldiga att ge vårt liv för bröderna. Om någon som har vad han behöver här i världen ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom? Mina barn, låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning.” (1 Joh 3:15-18)

Vem är min (din) ”broder”?

Om Gud älskar alla människor, då är också alla människor mina (dina) bröder.

Hur kan vi då stänga våra hjärtan för någon enda människa som söker vår hjälp?

Är tron en privatsak?

Vi (människor) blir allt mer individualistiska. Jag gör som jag själv vill, och ingen ska säga åt mig att göra annorlunda. Typ.

Det sägs också att tron är en privatsak. Är det så?

Ja. Och nej. Så här tänker jag:

Ja, HUR jag (du) tror, exakt VAD jag (du) tror och hur jag (du) LEVER min (din) tro är en sak mellan mig (dig) och Gud. I alla fall om man generaliserar. (Och om man bortser från att jag, när jag börjar jobba som präst, i mitt yrke kommer att vara en sorts föredöme för andra när det gäller tron på Gud, vare sig jag lever upp till det eller inte.)

Men nej, ATT jag (du) tror är inte någon privatsak. Absolut inte!

Den som tror på Kristus, och därmed kan betecknas som kristen, är en del av ”den världsvida kyrkan” och den gränsöverskridande kristna gemenskapen.

Ingen av oss är felfri. Men tillsammans blir vi en helhet. Vi har våra ”hål” på olika ställen, så när vi står tillsammans syns inte våra hål.

Det är inte ett tvång att vara med i den här gemenskapen. Man kan tyvärr också konstatera att den inte fungerar som den borde. Vi älskar inte varandra som vi borde, och vi respekterar inte heller alltid varandra.

Men det spelar ingen roll. Vi hör ihop, vare sig vi vill det eller inte. Därför är det inte en privatsak ATT vi tror.