Eva, präst i Dalsland

Några gånger de senaste dagarna har jag berättat om den ena kvinnan efter den andra i Bibeln som råkade illa ut.

Nej, förresten, det där lät alldeles för snällt. De råkade inte illa ut, de blev utsatta för fruktansvärda grymheter!

Varför står de berättelserna med i Bibeln?

Borde inte Bibeln visa på ett alternativt sätt att behandla kvinnor?

Så här tänker jag:

I de berättelser jag har skrivit om har män lämnat sina kvinnor i sticket, eller mer korrekt – aktivt utlämnat dem till andra mäns godtycke eller grymhet.

Gamla testamentet är skrivet i en tid och i en kultur där det var männen som räknades, och där kvinnorna hade en underordnad roll. Men jag tror faktiskt inte att könsrollerna är det viktiga i berättelserna jag har nämnt.

Att män behandlar kvinnor illa är aldrig rätt. Precis som det aldrig är rätt att någon människa behandlar en annan människa illa. Men var är den egentliga storyn?

Abraham var rädd att han skulle bli dödad.

Lot var rädd att han skulle bli dödad.

Den tredje mannen jag berättade om – han kallas bara ”leviten”, vi får aldrig veta hans namn – var också rädd att han skulle bli dödad.

Och jag tror att det är deras rädsla som är poängen.

Fortsättning följer.

Häromdagen berättade jag om Lot och hans döttrar, som med nöd och näppe klarade sig från att bli brutalt utnyttjade av en galen folkhop. En annan kvinna i Bibeln klarade sig inte lika bra.

I Domarboken kan man läsa hur en den kvinnan blev utlämnad till en annan galen folkhop, och hur hon av dem blev våldtagen hela natten, och dog av sina skador.

Visserligen kallas denna förfärliga händelse ett ”nidingsdåd”, men faktum kvarstår att den man som var ansvarig för kvinnan, som var hans bihustru, själv överlämnade henne åt de ondskefulla män som sedan våldförde sig på henne.

Hela storyn kan läsas i Domarbokens 19e och 20e kapitel.

Varför står de berättelserna i Bibeln? Jag har ställt frågan flera gånger, och jag väntar lite till innan jag talar om hur jag själv tänker.

I Bibeln står det att vi ska tacka Gud för allt, och att vi hela tiden ska tacka Gud.

Vad kan det betyda?

Om jag ramlar och slår mig, om jag blir bestulen eller får min identitet kapad, om mina nära och kära blir sjuka eller dör, ska jag då tacka Gud för att det hände?

Ett sätt att resonera är att säga att Gud styr våra liv, och låter oss uppleva en massa olika saker, bra och dåliga, för att vi ska lära oss någonting av våra upplevelser. Och att vi därför ska vara tacksamma även för det som händer oss som vi upplever som otrevligt eller mindre bra.

Det låter kanske bra, kan man tycka, att säga att Gud har full koll över våra liv, på det viset. Men jag köper inte det argumentet.

Vi är inga marionetter, som bara gör eller upplever saker som Gud redan har bestämt att vi ska göra eller uppleva. Gud har gett oss frihet att själva bestämma över våra liv, även om vi väljer fel och gör dåliga saker.

Det resonemanget kan ju också låta bra. Att vi får bestämma själva är positivt. Men det vi väljer att göra drabbar ju inte bara oss själva.

Jag själv tänker att det inte kan skada att tacka Gud för allting. Inte för att jag tror att Gud har bestämt att allt som händer mig ska hända, för det tror jag inte att Gud har gjort. Inte för att allting som händer mig är bra, för det tror jag inte att det är. Men när jag tackar Gud, då vänds min blick från marken upp mot himlen, så att säga. Jag kan tacka Gud därför att jag tror att vad som än händer mig så är jag fortfarande trygg i Guds hand.

Hur trygg man känner sig ”i Guds hand” beror förstås på vilken bild man har av Gud, vilken uppfattning man har om hurdan Gud är.

Fortsättning följer.

(Det verkar vara många som hittar det här inlägget genom att söka på nätet. Om du vill får du gärna berätta hur just du hittade hit. Du kan skicka ett meddelande, anonymt, om du vill, via formuläret på den här sidan.)

Häromdagen skrev jag om Abram/Abrahams fru, Saraj/Sara. Det finns fler berättelser i Bibeln där kvinnor behandlas illa. Till exempel den om Lot och hans döttrar.

Lot bodde i Sodom. Han fick besök av två änglar/män som han bjöd in i sitt hem. Stadens manliga befolkning kom då och krävde att Lot skulle lämna ut männen till dem. Lot vägrade, och nu kommer det hemska:

Lot sa till stadens alla män att de kunde få hans två döttrar i stället – de kunde göra vad de ville med dem, sa han.

Om du vill kan du läsa berättelsen här: 1 Mos 19:1-29

Så blev det inte. Både Lot och hans döttrar blev räddade, och Sodom förstördes. Men blotta tanken – att en far skulle utlämna sina döttrar till en vild och våldsam folkhop… Jag ryser!

Man kan resonera hur man vill om den här berättelsen, den är hemsk och det är svårt att förstå varför den står med i Bibeln.

Eller vad tänker du om det?

Idag har jag tagit mått för min kaftanette.

Eller, nej, det är förstås min skräddare som har tagit mått på mig, till kaftanetten.

Min sista termin på utbildningen börjar på måndag.

Dagen då jag verkligen kommer att bli präst närmar sig.