Vi (människor) blir allt mer individualistiska. Jag gör som jag själv vill, och ingen ska säga åt mig att göra annorlunda. Typ.
Det sägs också att tron är en privatsak. Är det så?
Ja. Och nej. Så här tänker jag:
Ja, HUR jag (du) tror, exakt VAD jag (du) tror och hur jag (du) LEVER min (din) tro är en sak mellan mig (dig) och Gud. I alla fall om man generaliserar. (Och om man bortser från att jag, när jag börjar jobba som präst, i mitt yrke kommer att vara en sorts föredöme för andra när det gäller tron på Gud, vare sig jag lever upp till det eller inte.)
Men nej, ATT jag (du) tror är inte någon privatsak. Absolut inte!
Den som tror på Kristus, och därmed kan betecknas som kristen, är en del av ”den världsvida kyrkan” och den gränsöverskridande kristna gemenskapen.
Ingen av oss är felfri. Men tillsammans blir vi en helhet. Vi har våra ”hål” på olika ställen, så när vi står tillsammans syns inte våra hål.
Det är inte ett tvång att vara med i den här gemenskapen. Man kan tyvärr också konstatera att den inte fungerar som den borde. Vi älskar inte varandra som vi borde, och vi respekterar inte heller alltid varandra.
Men det spelar ingen roll. Vi hör ihop, vare sig vi vill det eller inte. Därför är det inte en privatsak ATT vi tror.