Eva, präst i Dalsland

Svenska kyrkans gudstjänster ser ganska lika ut, vart man än kommer. Det beror på att vi har en bestämd ordning som alla ska följa. Inom ramarna för den ordningen kan man variera vissa saker, medan andra saker måste vara likadana jämt.

Varför har vi en bestämd ordning? Kunde vi inte få göra som vi vill, från församling till församling?

När livet flyter på och allting fungerar, då fungerar även friheten och flexibiliteten. Men vi är många som samlas till gudstjänst, och vi befinner oss inte i samma fas i livet. För att underlätta och förenkla samarbetet i gudstjänsten har vi vår bestämda ordning.

Ordningen är också till för att påminna oss om vad som är viktigt i livet, i relationen till Gud och i relationen till varandra. Som sagt, när livet flyter på och allting fungerar bra, då kommer man ihåg vad som är viktigt, men när det kör ihop sig är det lätt att glömma bort vad man borde komma ihåg. Då kan det vara bra att ha den fasta ordningen.

Jag kommer att berätta mer om kyrkans ordning och ritualer en annan dag.

Idag har vi haft liturgik i skolan. Bland annat pratade vi då om vikten av att vara förberedd. Att veta var man ska befinna sig och röra sig i gudstjänstrummet, så att man inte i onödan behöver gå fram och tillbaka och hämta eller lämna saker medan gudstjänsten pågår. Har man sin pärm på en stol någonstans när man egentligen behöver den vid altaret blir det besvärligt.

Jag tänkte då på det har jag skrivit om den senaste tiden. Att vi människor inte alltid behandlar varandra väl. Att vi till och med ibland behandlar varandra riktigt illa. Särskilt när man själv känner sig hotad.

Ingen av oss kan vara helt säker på hur vi skulle reagera om läget blir riktigt kritiskt. Men om jag/du är förberedd ökar möjligheten att jag/du fattar vettiga beslut och gör kloka val.

Därför tror jag att både jag och du behöver fundera igenom vad som är viktigt i livet, för oss själva, och hur vi vill tänka om de människor vi möter.

Hur vi VILL tänka. Inte hur vi kanske ibland ändå tänker.

Om vi har tänkt igenom våra värderingar är chansen större att vi också följer dem.

Min egen grundläggande värdering är att Gud älskar alla människor och att jag därför också bör älska alla människor. Och en följd av detta är att jag bör behandla alla människor så som jag själv skulle vilja bli behandlad (”den gyllene regeln”).

Lätt att säga. Inte lika lätt att konsekvent följa.

Vad har du för grundläggande värderingar?

Man vill nog gärna tänka att man själv skulle ha agerat bättre än många som levde i Tyskland under andra världskriget.

Många gjorde det rätta, det har jag inte glömt. Men många svek både vänner och goda grannar. Kanske eftersom deras egna liv var i fara.

Jag vet att jag gärna vill tro att jag hade gjort någonting bra, ställt upp för dem som riskerade livet, skyddat dem som var hotade. Men skulle jag verkligen det? Om mitt eget liv var i fara?

Om du hade levat där, då – kan du med säkerhet säga hur du själv skulle ha agerat?

Abraham, Lot och ”leviten”, som har har berättat om, hade en sak gemensamt – de var rädda. Livrädda.

De trodde att de skulle bli dödade, det var därför de lät de sina kvinnor ta smällen, för att de själva skulle slippa undan.

Berättelserna om hur de här männen behandlade sina fruar står med i Bibeln. Betyder det att de handlade rätt? Ska vi göra som de gjorde?

Nej, nej, och åter nej!

Abraham, Lot och ”leviten” var bara människor. Människor som du och jag. Vanliga människor.

De handlade fel. Det gör vi också.

De handlade säkert rätt ibland. Det gör vi också.

När livet står på spel kan man inte i förväg veta hur man ska reagera.

Jag hoppas förstås att jag skulle handla bättre än Abraham, Lot och ”leviten”, och att jag inte skulle låta någon annan människa blir drabbad av någonting som egentligen borde drabba mig.

Men kan jag vara säker på att jag inte skulle göra som de?

Kan du?

Fortsättning följer.

Häromdagen skrev jag om att tacka Gud, att det står i Bibeln att vi ska tacka Gud ”för allting”.

Jag skrev också att jag tänker att det inte kan skada att tacka Gud, eftersom det gör att jag påminner mig själv om att Gud finns.

Min tro är att Gud vill oss väl, och att Gud alltid är med oss, genom allting som händer. Jag tror INTE att Gud bestämmer vad som ska hända och inte hända (mer om det en annan gång). Vi människor har ansvar för våra egna liv, och tillsammans har vi ansvar för varandra och för den värld vi lever i.

Att vi har eget ansvar betyder att vi har frihet att göra både bra och dåliga saker. Det vi gör drabbar inte bara oss själva, utan också andra människor. Det vi gör drabbar också människor som lever långt efter oss. Till exempel att vårt sätt att leva leder till att djur och växter blir utrotade, och att naturen är ur balans. Det har vi inte ställt till alldeles själva, vi som lever här och nu, det har tagit många år av felaktiga beslut och kortsiktig planering. Vi vet ju inte heller vad våra beslut leder till förrän efteråt, ibland väldigt långt efteråt.

Jag tackar inte Gud för klimatförändringarna. Jag tackar inte Gud för trafikolyckor. Jag tackar inte Gud för krig och katastrofer.

Men jag tackar Gud för att Gud inte har gett upp om oss, för att Gud fortfarande låter oss leva. Jag tackar Gud för att vi fortfarande har möjlighet att ha kontakt med Gud, fastän vi gör så otroligt mycket dumt.

Jag tackar inte Gud som om allt som händer kommer från Gud, för det gör det inte. Jag tackar Gud för att vi fortfarande har en jord att leva på, och för att vi fortfarande kan leva tillsammans på den här jorden, och för att vi fortfarande kan älska, vakna på morgonen, få tag på mat att äta och vatten att dricka. Fortfarande, fastän vi har förstört så mycket, och fortsätter att förstöra så mycket.

Jag tackar Gud därför att jag litar på Gud. Min personliga erfarenhet är att Gud kan man lita på.

Vad är din erfarenhet av Gud?