Eva, präst i Dalsland

Idag ska jag bara dela en video med dig. Den heter Bethlehemian Rhapsody och är en parodi på gruppen Queens 70-talslåt Bohemian Rhapsody. Definitivt värd att se!

Du hittar den här: Bethlehemian Rhapsody, med Puppetunes.

Igår frågade jag vem som älskar dig. Jag hoppas att du svarade att du vet att någon älskar dig. Mest av allt hoppas jag att du svarade att du vet att Gud älskar dig. För det gör Gud.

Om man inte vet att man är älskad är det svårt att älska någon. Kärleken är generös, om den är äkta och sann. Hur ska man kunna ge kärlek om man inte själv får ta emot kärlek?

Det här hänger faktiskt ihop med att världen ser ut som den gör. Inte bara att vi människor behandlar varandra illa, utan också alla förändringar vi ser i miljön och klimatet.

Fortsättning följer.

Read this blog post in English here.

Den där bekännelsebönen jag skrev om igår är egentligen en rätt bra sammanfattning av vad ”synd” är:

Att inte älska Gud och att inte älska sin nästa.

När vi inte älskar Gud, som har gett oss livet, då har vi svårt att riktigt uppskatta den här fantastiska världen som vi har fått av Gud.

När vi inte älskar varandra kan vi inte ta hand om världen på ett bra sätt, för det måste vi göra tillsammans.

Men hur ska jag kunna älska Gud och andra människor om jag inte först kan älska mig själv?

Det är svårt att älska sig själv om man inte vet att man är älskad av någon annan, någon som har mer kärlek att ge än man själv har.

Vem älskar dig?

Igår skrev jag bland annat om ”mänsklighetens kollektiva val”. Idag har jag gått och tuggat på en av de bekännelseböner vi ibland använder i kyrkan. Där står de här orden:

”… Jag har inte älskat dig [=Gud] över allting, inte min nästa som mig själv. Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår, och har del i världens bortvändhet från Gud.” (Se nummer (I) på den här sidan)

Eftersom jag som individ tänker, säger och gör sånt som jag inte borde tänka, säga och göra, är jag delaktig i ”mänsklighetens kollektiva val” att inte låta Gud vara Gud.

Samma sak gäller dig. Om du inte är så helig att du aldrig gör någonting som du inte borde göra, eller tänka, eller säga.

Är du så helig?

En gång i tiden gick jag nästan alltid omkring och kände mig dålig. Alltså som en dålig människa. Det gör jag inte längre.

Jag funderade på det nu i kväll, när jag hade min aftonbön. På att jag inte känner mig ”skyldig” när jag pratar med Gud. På att jag kanske borde känna mig ”skyldig” eftersom jag, precis som varenda människa på hela jorden, ständigt gör saker som jag inte borde göra. Det ligger i ”den fallna människans” natur, så att säga.

Med ”den fallna människan” menar jag inte vi människor som enskilda individer. Eller rättare sagt inte nödvändigtvis specifika saker som vi gör. Jag menar i stället hela mänsklighetens position, eller hur man ska säga. Att vi människor, som grupp betraktat, har valt att leva utan Gud.

Jag vet att inte alla människor har valt att leva utan Gud. Jag har själv aktivt valt att leva med Gud. Men så länge det finns människor på jorden som har valt bort Gud i sina liv delar vi alla på konsekvenserna av det. Av mänsklighetens kollektiva val.

Det här med vårt kollektiva val kan man diskutera länge, men det ska vi inte göra just nu. Det är inte mitt syfte med det här inlägget. Skriv gärna en kommentar, om du vill, så kan jag ta diskussionen en annan dag.

Vad jag tänker på just i kväll är att jag känner mig alldeles trygg med Gud, fastän jag vet att jag inte alltid gör som jag borde göra, tänker som jag borde tänka, säger det jag borde säga. Jag vet att Gud vet att det är så. Och jag vet att Gud älskar mig ändå.

Jag känner mig trygg i att jag är helt och hållet accepterad av Gud, vad som än händer. Gud är inte en sträng domare, som håller koll på att jag gör vad jag ska. Att jag emellanåt gör det jag ska beror i stället på att jag vet att jag är älskad och accepterad, precis som jag är.

När jag predikar, eller på annat sätt pratar om Gud, återkommer jag hela tiden till att Gud älskar oss människor, varenda en av oss, helt och hållet. Gud älskar inte precis allting som vi gör, eller tänker, eller säger. Vi är älskade för vad vi är, inte för vad vi gör.

Jag önskar, djupt och innerligt, att jag på något vis kan förmedla det som jag själv har upplevt, så att du, och alla människor, får uppleva det jag upplever.

När man vet att man är älskad, utan förbehåll, då blir man trygg. Och när man är trygg vågar man låta andra människor vara som de är, fastän de inte är som man själv.

Vet du att du är älskad av Gud, precis som du är?