Eva, präst i Dalsland

Idag läste vi berättelsen om jordägaren som gick ut vid flera olika tidpunkter under dagen för att anställa arbetare i sin vingård. Känner du till den historien? Det är Jesus som berättar den, i Matteusevangeliet i Bibeln.

Poängen med berättelsen är att alla fick samma lön, både de som hade jobbat och slitit hela dagen och de som bara hade arbetat några få timmar. Varför? Jo, därför att det var den lön som var och en av dem hade kommit överens med jordägaren om.

Var det orättvist?

Om samma sak hände idag skulle vi nog larma facket, och strejka.

Men det är en liknelse. Den berättar om Guds rike med ord som vi (förhoppningsvis) kan förstå.

Guds rike – eller himmelriket, som det står i berättelsen – kan inte köpas för pengar, eller förtjänas genom hårt arbete. Tillträde till det riket kostar lika mycket för alla.

Eller snarare kostar det lika lite för alla. För det kostar ingenting alls.

Eller också kan man säga att det kostar allt vi äger och har, inklusive oss själva.

Vad menar jag med det?

Fortsättning följer.

Idag är det Förintelsens minnesdag.

Under andra världskriget, när utrotningen av judar, och andra som Hitler ville bli av med, var i full gång, aktualiserades frågan om skuld och ansvar på ett särskilt sätt.

En del människor blev angivare, och pekade ut sina grannar och sina vänner. Några gjorde det av vinningslystnad. Andra gjorde det av rädsla.

En del människor gjorde tvärtom, och skyddade och gömde dem som var i farozonen.

En del människor gjorde ingenting.

Var och en hade ansvar för sina egna handlingar.

Ansvar för att aktivt ha medverkat till andra människors död.
Ansvar för att ha hjälpt och räddad människor från döden.
Ansvar för att inte ha hjälpt dem som var i fara.

Men skulden för förintelsen låg helt och hållet på dem som bestämde att vissa människor inte skulle få fortsätta att leva, och på dem som utförde utrotningen.

Fortsättning följer.

Om någon du älskar blir tagen som gisslan, och
om gisslantagaren meddelar att
om du inte gör som hen säger kommer hen att döda gisslan, och
om du av någon anledning inte kan göra det som gisslantagaren kräver, och
om hen dödar den du älskar
– vad känner du då?

Antagligen känner du skuld.

Om jag bara hade gjort som gisslantagaren sa, då skulle min älskade inte vara död!
Det är mitt fel att min älskade är död!

Kanske också människor i din omgivning säger att det är ditt fel, för att du hade kunnat rädda den du älskar, men inte gjorde det.

Men det är faktiskt inte sant.

Det enda du är skyldig till
är att du inte kunde uppfylla gisslantagarens krav.

Det är enbart gisslantagaren som är ansvarig för att din älskade är död.
Det är enbart gisslantagaren som är skyldig till mordet.

Varför känner du dig skyldig?

Hur tänker du om det?

Om ditt barn blir bortrövat på grund av att du inte håller uppsikt över det, vems är då skulden?

Om du hade vakat över ditt barn bättre hade det aldrig hänt. Betyder det att skulden är din?

Om du säger att skulden är din, betyder den som rövar bort ditt barn inte har gjort fel?

Nej, naturligtvis inte!

Du har givetvis ansvar för ditt barns säkerhet. Men om någon rövar bort ditt barn är det den personen som bär skulden för bortrövandet, inte du, eftersom det är förbjudet att röva bort barn.

Att du kanske känner skuldkänslor är en annan sak. Det betyder inte att du bär skulden för bortrövandet. Du bär bara skulden för att inte ha hållit uppsikt över ditt barn.

Barnarövaren kanske inte känner någon skuld, men det betyder inte att hen inte är skyldig.

Jag tror att vi ofta blandar ihop ansvar och skuld. Det kommer jag att fortsätta att skriva om, någon av de närmaste dagarna.

(Read this blog post in English here: The difference between guilt and responsibility)

”Himmelriket är som ett senapskorn som en man sår i sin åker. Det är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna.” (Matt 13:31-32)

Det är Jesus som säger de orden, i Matteusevangeliet i Bibeln.

Idag funderade jag lite på de där orden. Eller mediterade, som man brukar säga. Och då slog det mig – det är jag som är senapskornet! Jag – och du!

När vi blir ”planterade” av Gud kan vi ”växa upp” och bli oss själva, de personer vi innerst inne är.

Och när vi är de människor vi verkligen är, då mår vi bra.

Vi kanske inte är störst av alla människor. Men vi vet att vi är älskade.

Av Gud.

Alltid.