Eva, präst i Dalsland

Om du följer min blogg vet du att jag har skrivit en hel del om ansvar och skuld den sista tiden (14-28/1, med några uppehåll). Det är ett stort ämne, som det finns mycket att säga om.

Många gånger när jag skriver här på bloggen märker jag att jag inte själv har alla svar på de frågor jag tar upp. Det skulle jag gärna vilja ha, men det kan jag förstås inte. Både för att jag själv faktiskt inte vet, och för att en enda människa, inte ens en prästkandidat, kan veta allting.

Det är någonting jag behöver bära med mig när jag börjar jobba. Att en präst inte kan, och inte heller måste, kunna svara på alla frågor, eller ha någonting klokt att säga om alla tänkbara ämnen.

Ibland kan det rentav vara bättre att låta andra få fundera själva, och kanske – eller kanske inte – komma fram till sina egna svar på livets svåra frågor.

Det jag alltid kan göra, är att berätta om mina egna tankar, och om mina egna livserfarenheter. Och att fortsätta att ställa frågor, även om jag inte själv kan svara.

Igår hade vi en heldag om media och kommunikation. Vi fick information och värdefulla tips om hur man som präst kan (eller snarare bör) förhålla sig till sociala medier, och till traditionella medier som TV, radio och tidningar. Några av oss fick också pröva på att bli intervjuade, med både ljud och bild, utifrån ämnen som vi hade fått förbereda oss på att svara på frågor om. Det var en mycket intressant och givande dag.

Om en journalist kommer och vill göra en intervju med mig som präst, då kan jag inte utan vidare svara på frågorna utifrån vad jag som privatperson tänker och tycker. Jag är en representant för Svenska kyrkan, både när jag formellt är i tjänst och när jag är ledig. Det jag säger kan både hjälpa och stjälpa kyrkans relation till allmänheten.

Samma sak gäller också för min blogg. Det jag skriver här kan uppfattas som representativt för vad kyrkan tycker. Därför behöver jag tänka på hur jag uttrycker mig, och vara tydligt med vad som är mina personliga åsikter och vad som är hela kyrkans, framför allt Svenska kyrkans, åsikter.

Fortsättning följer.

Jag är alldeles överväldigad!

Så många reaktioner och kommentarer på det jag skrev igår!

Det betyder så otroligt mycket för mig att ni läser det jag skriver, följer mig på min väg, tänker på mig, ber för mig, önskar mig lycka till.

Som präst kommer jag att ha många människor omkring mig. De flesta kommer jag att lära känna genom arbetet. Det kommer att bli jätteroligt med alla nya kontakter.

Men jag skulle inte klara mig utan alla er som redan känner mig.

Tack! Tack! Tack!

Nu har vi haft vårt högmässogenomförande. Fem prästkandidater i min grupp, fem högmässor. Inte offentliga, utan bara för oss i gruppen, vår medhavda kantor, och vår lärare. Men självständigt planerade och genomförda.

Bortsett från att jag hade vänt ett blad bak-och-fram i min pärm, och att jag därför sjöng fel liturgisk sång och blev tvungen att avbryta (läs: blev avbruten av kantorn) och börja om, gick det bra. Jag gjorde allt jag skulle, kom ihåg alla moment (eftersom jag hade allting ordentligt nedskrivet i min pärm) och behöll fattningen genom hela högmässan.

Den uppgift jag hade fått, var att fira högmässa i en församling med villabebyggelse och många unga ledare. Texten ur Gamla testamentet handlade om David och Goliat, och då fick jag idén att låta en barnkör sjunga en sång om David och Goliat som vi sjöng i söndagsskolan när jag växte upp (ur häftet som heter ”Titta vad jag fann”, om någon minns det). Idén växte ut till att även omfatta en konfirmandgrupp som gestaltade sången som en ordlös teater medan barnkören sjöng. Och eftersom det fanns många unga ledare i församlingen engagerade jag tolv av dem i olika moment under gudstjänsten. Det var svettigt att samordna all denna verksamhet!

Eller ja, i verkligheten fick vi bara föreställa oss barnkören och konfirmandgruppen. Och de tolv unga ledarna förvandlades till tre av mina klasskamrater. Men i mitt huvud var både barnkör och konfirmandgrupp och alla tolv unga ledarna med under hela högmässan.

Så nu är jag examinerad högmässeledare. Med dop, begravning och högmässa avklarade är det bara vigselgenomförandet kvar, längre fram i vår.

Jag fick förresten positiv feedback på min predikan. Om du vill kan du läsa den här: Predikan tredje söndagen i fastan 2018

You can read this blog post in English here: Five church services later …

Nu är det några dagar sedan jag senast skrev här på bloggen. Delvis beror det på att jag håller på att förbereda ett ”högmässogenomförande” (läs: examination) till på tisdag. Men det beror också på att jag tuggar på de tankar jag har lyft fram den senaste tiden, om ansvar och skuld. Mycket att fundera på där. Jag funderar också på hur jag ska formulera mig – Vad vill jag säga? Hur ska jag säga det?

Jag återkommer så snart jag har nått ett resultat (antingen högmässogenomförande eller tankar om ansvar och skuld).