Eva, präst i Dalsland

För ett par veckor sedan läste jag en nyhetsartikel som handlade om en förälder som förlorade sitt barn på grund av attacken på Drottninggatan, och som funderar på att stämma staten för det. Enligt vad som står i artikeln är föräldern ”inte så intresserad av [förövarens] skuld, utan har huvudfokus på hur samhället kunde låta det ske”.

Den artikeln anknyter till frågan om ansvar och skuld, som jag har skrivit en del om på sistone.

Antagligen menar föräldern inte att den som körde lastbilen är oskyldig, även om staten hade ansvar för att förhindra dådet. Men i vissa sammanhang resonerar man ungefär så.

Många kvinnor som har blivit våldtagna får frågor om sina kläder. Ibland verkar det som om brottsutredarna lägger hela ansvaret för våldtäkten på den som har blivit våldtagen, på grund av kvinnans klädsel.

Hur tänker du om det?

Vad krävs av en människa för att få komma till Gud?

Läser man Bibeln kan man få intrycket att det krävs väldigt mycket. Men gör det det?

Mitt svar på frågan är: Om du vill, så får du!

Titta bara på rövaren på korset (som du kan läsa om i Lukasevangeliet). Han sa bara: ”Jesus, tänk på mig när du kommer med ditt rike.” Och Jesus svarade: ”Redan i dag ska du vara med mig i paradiset.”

Rövaren bad inte om förlåtelse. Han gjorde inte några goda gärningar. Han följde inte några särskilda lagar och regler. Han trodde nog att han inte var kvalificerad. Men han hade en vilja att vara med Gud.

Han ville vara med Jesus. Och han fick!

Jag tror att varje människa som vill, får komma till Gud.

(När vi sedan är med Gud, då tror jag att vi upptäcker att vi vill ändra en del saker i vårt sätt att leva. Men inte för att få lov att komma, utan för att vi har en längtan efter förändring.)

Jag tror också att det räcker att ha en längtan, en önskan om att vilja vara med Gud. Precis som pappan till den stumme sonen, som ropade: ”Jag tror! Hjälp min otro!” Han hade en tro, men visste inte om hans tro räckte till för att Jesus skulle hjälpa honom. Men det räckte att han ville tro.

Vill du?

Att en ond handling kan förklaras
betyder inte att den kan försvaras.

Orden är inte mina. De är hämtade ur en klasskamrats predikan över temat Kampen mot det onda, samma tema som jag själv predikade över i det högmässogenomförande jag har berättat om nyligen.

Jag tycker att hans predikan är bra, och har därför bett om, och fått, hans tillåtelse att lägga ut den här på min blogg.

Här kommer den: Lars predikan om kampen mot det onda

För några dagar sedan skrev jag om att även präster måste inse sina begränsningar, och inte tro (eller låtsas) som om hen har alla svar och kan allting om allting.

Det är ju också så att även en präst kan ha fel.

Jag tänker ganska mycket på att en hel del av de många människor som jag kommer att möta i mitt arbete som präst kommer att ha stor respekt för mig, och kanske kommer att tro att jag vet nästan allting om Gud eller om kristen tro.

Men man ska inte tro på vad någon annan säger, inte ens om det är en präst, utan att själv ta reda på om det stämmer.

När det gäller vår kristna tro, så handlar den i första hand om en relation. Inte en relation med andra människor, utan med Gud.

Och ingen annan än du och Gud vet vad som är ”rätt” och ”fel” i den relationen.

Glöm aldrig det!

Den här veckan har min gudstjänstgrupp ansvar för skolans gudstjänster och andakter. I morse ledde jag gudstjänsten.

Jag inte bara ledde gudstjänsten, jag hade också skrivit predikan, som en annan i min grupp framförde. Det var en ny upplevelse för mig.

Till saken hör att min grupp vill pröva att vända lite på de traditionella rollerna, och låta oss göra saker som vi inte i vanliga fall gör, i gudstjänsterna, när det går att ordna på det viset.

Vi var två som hade ansvar för förmiddagens gudstjänst, jag och en kyrkomusikerstuderande. Tanken var att hon skulle leda gudstjänsten, och jag skulle predika. Men eftersom hon har väldigt mycket att göra hade hon fått alternativet att framföra den predikan som jag skulle skriva, om hon i sista stund kände att hon inte kunde ta på sig att leda gudstjänsten. Och så blev det alltså.

När jag skrev predikan hade jag därför i bakhuvudet att jag kanske inte skulle framföra den själv. Jag undrar om den hade blivit annorlunda om jag inte hade vetat det, men det får jag förstås aldrig veta.

Om du vill kan du läsa min predikan här: Predikan fastlagssöndagen 2018