I Bibeln står det att vi ska tacka Gud för allt, och att vi hela tiden ska tacka Gud.
Vad kan det betyda?
Om jag ramlar och slår mig, om jag blir bestulen eller får min identitet kapad, om mina nära och kära blir sjuka eller dör, ska jag då tacka Gud för att det hände?
Ett sätt att resonera är att säga att Gud styr våra liv, och låter oss uppleva en massa olika saker, bra och dåliga, för att vi ska lära oss någonting av våra upplevelser. Och att vi därför ska vara tacksamma även för det som händer oss som vi upplever som otrevligt eller mindre bra.
Det låter kanske bra, kan man tycka, att säga att Gud har full koll över våra liv, på det viset. Men jag köper inte det argumentet.
Vi är inga marionetter, som bara gör eller upplever saker som Gud redan har bestämt att vi ska göra eller uppleva. Gud har gett oss frihet att själva bestämma över våra liv, även om vi väljer fel och gör dåliga saker.
Det resonemanget kan ju också låta bra. Att vi får bestämma själva är positivt. Men det vi väljer att göra drabbar ju inte bara oss själva.
Jag själv tänker att det inte kan skada att tacka Gud för allting. Inte för att jag tror att Gud har bestämt att allt som händer mig ska hända, för det tror jag inte att Gud har gjort. Inte för att allting som händer mig är bra, för det tror jag inte att det är. Men när jag tackar Gud, då vänds min blick från marken upp mot himlen, så att säga. Jag kan tacka Gud därför att jag tror att vad som än händer mig så är jag fortfarande trygg i Guds hand.
Hur trygg man känner sig ”i Guds hand” beror förstås på vilken bild man har av Gud, vilken uppfattning man har om hurdan Gud är.
Fortsättning följer.