Eva, präst i Dalsland

Ibland tycker man att det inte ger någonting att gå på gudstjänst. Kanske får man inte ut någonting av det man hör, till exempel i bibeltexterna, i predikan, i psalmer och sånger. Kanske möter man inte någon som man känner. Kanske är man bara på allmänt dåligt humör, och vill inte träffa folk. Varför ska man då gå på gudstjänst?

När jag skriver att man ”ska” gå på gudstjänst menar jag inte att det är ett tvång. Man går på gudstjänst om man vill det, annars gör man det inte.

Men det kan vara värt att tänka efter en extra gång, om man tycker att man inte känner för att gå just den söndagen.

Gudstjänstens huvudsakliga uppgift, tänker jag, är att vara en särskild möjlighet att få ett möte med Gud.

Man kan möta Gud var som helst, när som helst. Det behöver man inte gå till en kyrka för att göra. Men i gudstjänsten har vi ett hjälpmedel, ett redskap för att få hjälp att möta Gud.

Till stor del handlar det nog om vilken inställning man har när man kommer till gudstjänsten.

Fortsättning följer.

De senaste dagarna har jag skrivit om äktenskapet i allmänhet, och om det kristna äktenskapet i synnerhet. Så även idag.

Ett av de löften brudparet kan välja att ge varandra är det här:

”NN, jag vill älska dig, dela glädje och sorg med dig och vara dig trogen tills döden skiljer oss åt.”

Nyckelordet i det löftet är inte, som man skulle kunna tro, ”döden”, utan ”vill”.

Jag vill älska dig. Jag vill dela glädje och sorg med dig. Jag vill vara dig trogen tills döden skiljer oss åt.

Jag går in i det här äktenskapet av min egen fria vilja, med avsikten att fortsätta att vara gift med dig, utan någon annan avslutande gräns än livets slut.

Låter det ödesmättat? Betungande? Hotfullt?

Nej, det är inte ett hot, det är ett löfte!

Fortsättning följer.

Enligt äktenskapsbalken är äktenskapet till för att skydda den svagare parten i en relation.

Hur är det då med det kristna äktenskapet?

”Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt.” (Matt 19:4-6)

Det kan låta som om brudparet står ansvariga inför Gud, och att de båda är skyldiga att förbli gifta – för Guds skull. Men är det så?

Vem är den svagare parten i ett äktenskap? Det är inte Gud!

Människan är alltid den svagare parten i relation till Gud. (Det är därför vi behöver Jesus Kristus, men det ska jag inte gå in på i det här sammanhanget.) Äktenskapet kan därför inte vara till för att skydda Gud, utan för att skydda människan.

Vad Gud har sammanfogat, vad människor har kommit överens om inför Guds ansikte, det får inte ogiltigförklaras av andra människor.

Så skulle man kunna se det.

Fortsättning följer.

Igår bekände jag att jag känner viss tveksamhet inför uppgiften att viga människor. Varför blandar vi in Gud i äktenskapet?

För att få ordning på min tankar behöver jag fundera på äktenskapet som sådant.

Det finns lagar och regler för äktenskapet. Om du vill kan du läsa om dem i äktenskapsbalken. Gör gärna det, det är intressant läsning!

Av äktenskapsbalken framgår att reglerna är till för att skydda den svagare parten i äktenskapet, till exempel den som inte har en egen inkomst. Ena maken ska inte utan vidare kunna kasta ut den andra, framför allt inte om den andra inte själv kan försörja sig.

Kan det vara likadant med det kristna äktenskapet, att de regler som finns är till för att skydda den svagare parten?

Fortsättning följer.

Jag erkänner – jag känner viss tveksamhet när det gäller den kyrkliga vigselceremonin.

Under vigselgudstjänsten läses, eller rättare sagt kan man läsa, en bibeltext från Matteusevangeliet, som slutar så här:

”Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt.” (Matt 19:4-6)

Ett av momenten under vigseln är att brudparet ger varandra löften, till exempel det här färdig formulerade löftet:

”NN, jag vill älska dig, dela glädje och sorg med dig och vara dig trogen tills döden skiljer oss åt.”

Hur ska jag kunna viga det ena brudparet efter det andra, läsa denna bibeltext och höra brudparet avge dessa löften, när jag vet att många äktenskap slutar i skilsmässa?

Är det rätt av oss, av kyrkan, att viga människor?

Lägger vi inte en allt för tung ansvarsbörda på dem som gifter sig, när vi på det här viset gör dem ansvariga inför Gud för sitt äktenskap?

Borde vi inte avsäga oss vigselrätten, och låta vigseln vara samhällets ansvar, samhället som inte blandar in Gud i det hela?

Jag har funderat mycket på det här, och funderar fortfarande.

Fortsättning följer.