Eva, präst i Dalsland

Man vill nog gärna tänka att man själv skulle ha agerat bättre än många som levde i Tyskland under andra världskriget.

Många gjorde det rätta, det har jag inte glömt. Men många svek både vänner och goda grannar. Kanske eftersom deras egna liv var i fara.

Jag vet att jag gärna vill tro att jag hade gjort någonting bra, ställt upp för dem som riskerade livet, skyddat dem som var hotade. Men skulle jag verkligen det? Om mitt eget liv var i fara?

Om du hade levat där, då – kan du med säkerhet säga hur du själv skulle ha agerat?

Abraham, Lot och ”leviten”, som har har berättat om, hade en sak gemensamt – de var rädda. Livrädda.

De trodde att de skulle bli dödade, det var därför de lät de sina kvinnor ta smällen, för att de själva skulle slippa undan.

Berättelserna om hur de här männen behandlade sina fruar står med i Bibeln. Betyder det att de handlade rätt? Ska vi göra som de gjorde?

Nej, nej, och åter nej!

Abraham, Lot och ”leviten” var bara människor. Människor som du och jag. Vanliga människor.

De handlade fel. Det gör vi också.

De handlade säkert rätt ibland. Det gör vi också.

När livet står på spel kan man inte i förväg veta hur man ska reagera.

Jag hoppas förstås att jag skulle handla bättre än Abraham, Lot och ”leviten”, och att jag inte skulle låta någon annan människa blir drabbad av någonting som egentligen borde drabba mig.

Men kan jag vara säker på att jag inte skulle göra som de?

Kan du?

Fortsättning följer.

Häromdagen skrev jag om att tacka Gud, att det står i Bibeln att vi ska tacka Gud ”för allting”.

Jag skrev också att jag tänker att det inte kan skada att tacka Gud, eftersom det gör att jag påminner mig själv om att Gud finns.

Min tro är att Gud vill oss väl, och att Gud alltid är med oss, genom allting som händer. Jag tror INTE att Gud bestämmer vad som ska hända och inte hända (mer om det en annan gång). Vi människor har ansvar för våra egna liv, och tillsammans har vi ansvar för varandra och för den värld vi lever i.

Att vi har eget ansvar betyder att vi har frihet att göra både bra och dåliga saker. Det vi gör drabbar inte bara oss själva, utan också andra människor. Det vi gör drabbar också människor som lever långt efter oss. Till exempel att vårt sätt att leva leder till att djur och växter blir utrotade, och att naturen är ur balans. Det har vi inte ställt till alldeles själva, vi som lever här och nu, det har tagit många år av felaktiga beslut och kortsiktig planering. Vi vet ju inte heller vad våra beslut leder till förrän efteråt, ibland väldigt långt efteråt.

Jag tackar inte Gud för klimatförändringarna. Jag tackar inte Gud för trafikolyckor. Jag tackar inte Gud för krig och katastrofer.

Men jag tackar Gud för att Gud inte har gett upp om oss, för att Gud fortfarande låter oss leva. Jag tackar Gud för att vi fortfarande har möjlighet att ha kontakt med Gud, fastän vi gör så otroligt mycket dumt.

Jag tackar inte Gud som om allt som händer kommer från Gud, för det gör det inte. Jag tackar Gud för att vi fortfarande har en jord att leva på, och för att vi fortfarande kan leva tillsammans på den här jorden, och för att vi fortfarande kan älska, vakna på morgonen, få tag på mat att äta och vatten att dricka. Fortfarande, fastän vi har förstört så mycket, och fortsätter att förstöra så mycket.

Jag tackar Gud därför att jag litar på Gud. Min personliga erfarenhet är att Gud kan man lita på.

Vad är din erfarenhet av Gud?

Några gånger de senaste dagarna har jag berättat om den ena kvinnan efter den andra i Bibeln som råkade illa ut.

Nej, förresten, det där lät alldeles för snällt. De råkade inte illa ut, de blev utsatta för fruktansvärda grymheter!

Varför står de berättelserna med i Bibeln?

Borde inte Bibeln visa på ett alternativt sätt att behandla kvinnor?

Så här tänker jag:

I de berättelser jag har skrivit om har män lämnat sina kvinnor i sticket, eller mer korrekt – aktivt utlämnat dem till andra mäns godtycke eller grymhet.

Gamla testamentet är skrivet i en tid och i en kultur där det var männen som räknades, och där kvinnorna hade en underordnad roll. Men jag tror faktiskt inte att könsrollerna är det viktiga i berättelserna jag har nämnt.

Att män behandlar kvinnor illa är aldrig rätt. Precis som det aldrig är rätt att någon människa behandlar en annan människa illa. Men var är den egentliga storyn?

Abraham var rädd att han skulle bli dödad.

Lot var rädd att han skulle bli dödad.

Den tredje mannen jag berättade om – han kallas bara ”leviten”, vi får aldrig veta hans namn – var också rädd att han skulle bli dödad.

Och jag tror att det är deras rädsla som är poängen.

Fortsättning följer.

Häromdagen berättade jag om Lot och hans döttrar, som med nöd och näppe klarade sig från att bli brutalt utnyttjade av en galen folkhop. En annan kvinna i Bibeln klarade sig inte lika bra.

I Domarboken kan man läsa hur en den kvinnan blev utlämnad till en annan galen folkhop, och hur hon av dem blev våldtagen hela natten, och dog av sina skador.

Visserligen kallas denna förfärliga händelse ett ”nidingsdåd”, men faktum kvarstår att den man som var ansvarig för kvinnan, som var hans bihustru, själv överlämnade henne åt de ondskefulla män som sedan våldförde sig på henne.

Hela storyn kan läsas i Domarbokens 19e och 20e kapitel.

Varför står de berättelserna i Bibeln? Jag har ställt frågan flera gånger, och jag väntar lite till innan jag talar om hur jag själv tänker.