Eva, präst i Dalsland

Om någon du älskar blir tagen som gisslan, och
om gisslantagaren meddelar att
om du inte gör som hen säger kommer hen att döda gisslan, och
om du av någon anledning inte kan göra det som gisslantagaren kräver, och
om hen dödar den du älskar
– vad känner du då?

Antagligen känner du skuld.

Om jag bara hade gjort som gisslantagaren sa, då skulle min älskade inte vara död!
Det är mitt fel att min älskade är död!

Kanske också människor i din omgivning säger att det är ditt fel, för att du hade kunnat rädda den du älskar, men inte gjorde det.

Men det är faktiskt inte sant.

Det enda du är skyldig till
är att du inte kunde uppfylla gisslantagarens krav.

Det är enbart gisslantagaren som är ansvarig för att din älskade är död.
Det är enbart gisslantagaren som är skyldig till mordet.

Varför känner du dig skyldig?

Hur tänker du om det?

Om ditt barn blir bortrövat på grund av att du inte håller uppsikt över det, vems är då skulden?

Om du hade vakat över ditt barn bättre hade det aldrig hänt. Betyder det att skulden är din?

Om du säger att skulden är din, betyder den som rövar bort ditt barn inte har gjort fel?

Nej, naturligtvis inte!

Du har givetvis ansvar för ditt barns säkerhet. Men om någon rövar bort ditt barn är det den personen som bär skulden för bortrövandet, inte du, eftersom det är förbjudet att röva bort barn.

Att du kanske känner skuldkänslor är en annan sak. Det betyder inte att du bär skulden för bortrövandet. Du bär bara skulden för att inte ha hållit uppsikt över ditt barn.

Barnarövaren kanske inte känner någon skuld, men det betyder inte att hen inte är skyldig.

Jag tror att vi ofta blandar ihop ansvar och skuld. Det kommer jag att fortsätta att skriva om, någon av de närmaste dagarna.

(Read this blog post in English here: The difference between guilt and responsibility)

”Himmelriket är som ett senapskorn som en man sår i sin åker. Det är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna.” (Matt 13:31-32)

Det är Jesus som säger de orden, i Matteusevangeliet i Bibeln.

Idag funderade jag lite på de där orden. Eller mediterade, som man brukar säga. Och då slog det mig – det är jag som är senapskornet! Jag – och du!

När vi blir ”planterade” av Gud kan vi ”växa upp” och bli oss själva, de personer vi innerst inne är.

Och när vi är de människor vi verkligen är, då mår vi bra.

Vi kanske inte är störst av alla människor. Men vi vet att vi är älskade.

Av Gud.

Alltid.

Svenska kyrkans gudstjänster ser ganska lika ut, vart man än kommer. Det beror på att vi har en bestämd ordning som alla ska följa. Inom ramarna för den ordningen kan man variera vissa saker, medan andra saker måste vara likadana jämt.

Varför har vi en bestämd ordning? Kunde vi inte få göra som vi vill, från församling till församling?

När livet flyter på och allting fungerar, då fungerar även friheten och flexibiliteten. Men vi är många som samlas till gudstjänst, och vi befinner oss inte i samma fas i livet. För att underlätta och förenkla samarbetet i gudstjänsten har vi vår bestämda ordning.

Ordningen är också till för att påminna oss om vad som är viktigt i livet, i relationen till Gud och i relationen till varandra. Som sagt, när livet flyter på och allting fungerar bra, då kommer man ihåg vad som är viktigt, men när det kör ihop sig är det lätt att glömma bort vad man borde komma ihåg. Då kan det vara bra att ha den fasta ordningen.

Jag kommer att berätta mer om kyrkans ordning och ritualer en annan dag.

Idag har vi haft liturgik i skolan. Bland annat pratade vi då om vikten av att vara förberedd. Att veta var man ska befinna sig och röra sig i gudstjänstrummet, så att man inte i onödan behöver gå fram och tillbaka och hämta eller lämna saker medan gudstjänsten pågår. Har man sin pärm på en stol någonstans när man egentligen behöver den vid altaret blir det besvärligt.

Jag tänkte då på det har jag skrivit om den senaste tiden. Att vi människor inte alltid behandlar varandra väl. Att vi till och med ibland behandlar varandra riktigt illa. Särskilt när man själv känner sig hotad.

Ingen av oss kan vara helt säker på hur vi skulle reagera om läget blir riktigt kritiskt. Men om jag/du är förberedd ökar möjligheten att jag/du fattar vettiga beslut och gör kloka val.

Därför tror jag att både jag och du behöver fundera igenom vad som är viktigt i livet, för oss själva, och hur vi vill tänka om de människor vi möter.

Hur vi VILL tänka. Inte hur vi kanske ibland ändå tänker.

Om vi har tänkt igenom våra värderingar är chansen större att vi också följer dem.

Min egen grundläggande värdering är att Gud älskar alla människor och att jag därför också bör älska alla människor. Och en följd av detta är att jag bör behandla alla människor så som jag själv skulle vilja bli behandlad (”den gyllene regeln”).

Lätt att säga. Inte lika lätt att konsekvent följa.

Vad har du för grundläggande värderingar?