Eva, präst i Dalsland

Idag medverkade jag för första gången i en vigsel.

Jag stod tillsammans med prästen innanför altarringen, och bad böner, läste bibeltexter och talade till brudparet.

Nästan som en riktig präst.

Det var en fantastisk upplevelse, att se ett brudpar framför mig, och att medverka till att de blev vigda.

Jag är oerhört tacksam för min praktikhandledare, som vågade låta mig, inte bara sitta med och se och lära, utan faktiskt aktivt medverka i vigselgudstjänsten.

Och nu är det bara lite mer än två månader tills jag är en riktig präst, som på riktigt får förrätta vigslar.

Jag väntar.

Jag längtar!

Idag hade jag glädjen att få predika igen, i min praktikförsamling. Det blev ovanligt spännande.

Jag hade arbetat på min predikan några dagar, men igår kväll fick jag för mig att jag skulle börja om från början, så det gjorde jag.

Då blev det inte en vanlig predikan, det blev – ett drama! Och jag fick både min man och min handledare att delta i dramat. 🙂

Vill du läsa min dramapredikan?

Du hittar den här: Predikan Påskdagen 2018

Jag sjunger.

Jag sjunger gärna.

Men jag är ingen solist.

Jag sjunger helst inte solo. Det känns för läskigt, jag litar inte riktigt på min egen sångröst.

Men, vänta nu, det är ju faktiskt inte sant. Jag sjöng solo så sent som igår, i gudstjänsten.

Då sjöng jag litanian, en traditionell liturgisk kyrkans förbön. Och jag sjöng den utan ackompanjemang.

Jag sjunger också vid andra tillfällen i gudstjänsterna.

Så även om jag inte tycker att jag är någon solist, måste jag motvilligt acceptera att jag i vissa sammanhang faktiskt är just – solist.

Jag gör praktik just nu. Eller verksamhetsförlagd utbildning (VFU) som det kallas.

Det känns bra att vara ute i verkligheten… jag menar förstås verksamheten, igen.

Idag predikade jag. Om du vill kan du läsa min predikan här: Predikan Långfredag 2018

Jag berättade igår att min man har fått jobb.

Inte nog med att han har fått jobb i samma del av Sverige som jag kommer att jobba i. Hans nya arbetsplats ligger bara några få kilometer från den kyrka jag så småningom kommer att vara ansvarig för.

Dessutom tillträder han sitt jobb samma datum som jag tillträder min tjänst som präst – 11 juni.

För ett par veckor sedan var jag sjuk. Det såg ut som om jag skulle missa viktiga delar av det här sista året på min utbildning. Jag kände mig deppig, och funderade på om det skulle komma att innebära att jag inte skulle kunna ta examen i år (heller).

Då bad jag, som jag inte ofta gör, att Gud skulle ge mig ett tydligt tecken på att jag verkligen ska bli präst.

Igår fick jag tecknet, och det var inte bara tydligt, utan övertydligt.

Jag kunde inte annat än skratta åt Guds skämtsamma omsorg.