Jag är alldeles överväldigad!
Så många reaktioner och kommentarer på det jag skrev igår!
Det betyder så otroligt mycket för mig att ni läser det jag skriver, följer mig på min väg, tänker på mig, ber för mig, önskar mig lycka till.
Som präst kommer jag att ha många människor omkring mig. De flesta kommer jag att lära känna genom arbetet. Det kommer att bli jätteroligt med alla nya kontakter.
Men jag skulle inte klara mig utan alla er som redan känner mig.
Tack! Tack! Tack!
Nu har vi haft vårt högmässogenomförande. Fem prästkandidater i min grupp, fem högmässor. Inte offentliga, utan bara för oss i gruppen, vår medhavda kantor, och vår lärare. Men självständigt planerade och genomförda.
Bortsett från att jag hade vänt ett blad bak-och-fram i min pärm, och att jag därför sjöng fel liturgisk sång och blev tvungen att avbryta (läs: blev avbruten av kantorn) och börja om, gick det bra. Jag gjorde allt jag skulle, kom ihåg alla moment (eftersom jag hade allting ordentligt nedskrivet i min pärm) och behöll fattningen genom hela högmässan.
Den uppgift jag hade fått, var att fira högmässa i en församling med villabebyggelse och många unga ledare. Texten ur Gamla testamentet handlade om David och Goliat, och då fick jag idén att låta en barnkör sjunga en sång om David och Goliat som vi sjöng i söndagsskolan när jag växte upp (ur häftet som heter ”Titta vad jag fann”, om någon minns det). Idén växte ut till att även omfatta en konfirmandgrupp som gestaltade sången som en ordlös teater medan barnkören sjöng. Och eftersom det fanns många unga ledare i församlingen engagerade jag tolv av dem i olika moment under gudstjänsten. Det var svettigt att samordna all denna verksamhet!
Eller ja, i verkligheten fick vi bara föreställa oss barnkören och konfirmandgruppen. Och de tolv unga ledarna förvandlades till tre av mina klasskamrater. Men i mitt huvud var både barnkör och konfirmandgrupp och alla tolv unga ledarna med under hela högmässan.
Så nu är jag examinerad högmässeledare. Med dop, begravning och högmässa avklarade är det bara vigselgenomförandet kvar, längre fram i vår.
Jag fick förresten positiv feedback på min predikan. Om du vill kan du läsa den här: Predikan tredje söndagen i fastan 2018
You can read this blog post in English here: Five church services later …
Nu är det några dagar sedan jag senast skrev här på bloggen. Delvis beror det på att jag håller på att förbereda ett ”högmässogenomförande” (läs: examination) till på tisdag. Men det beror också på att jag tuggar på de tankar jag har lyft fram den senaste tiden, om ansvar och skuld. Mycket att fundera på där. Jag funderar också på hur jag ska formulera mig – Vad vill jag säga? Hur ska jag säga det?
Jag återkommer så snart jag har nått ett resultat (antingen högmässogenomförande eller tankar om ansvar och skuld).
Idag läste vi berättelsen om jordägaren som gick ut vid flera olika tidpunkter under dagen för att anställa arbetare i sin vingård. Känner du till den historien? Det är Jesus som berättar den, i Matteusevangeliet i Bibeln.
Poängen med berättelsen är att alla fick samma lön, både de som hade jobbat och slitit hela dagen och de som bara hade arbetat några få timmar. Varför? Jo, därför att det var den lön som var och en av dem hade kommit överens med jordägaren om.
Var det orättvist?
Om samma sak hände idag skulle vi nog larma facket, och strejka.
Men det är en liknelse. Den berättar om Guds rike med ord som vi (förhoppningsvis) kan förstå.
Guds rike – eller himmelriket, som det står i berättelsen – kan inte köpas för pengar, eller förtjänas genom hårt arbete. Tillträde till det riket kostar lika mycket för alla.
Eller snarare kostar det lika lite för alla. För det kostar ingenting alls.
Eller också kan man säga att det kostar allt vi äger och har, inklusive oss själva.
Vad menar jag med det?
Fortsättning följer.
Idag är det Förintelsens minnesdag.
Under andra världskriget, när utrotningen av judar, och andra som Hitler ville bli av med, var i full gång, aktualiserades frågan om skuld och ansvar på ett särskilt sätt.
En del människor blev angivare, och pekade ut sina grannar och sina vänner. Några gjorde det av vinningslystnad. Andra gjorde det av rädsla.
En del människor gjorde tvärtom, och skyddade och gömde dem som var i farozonen.
En del människor gjorde ingenting.
Var och en hade ansvar för sina egna handlingar.
Ansvar för att aktivt ha medverkat till andra människors död.
Ansvar för att ha hjälpt och räddad människor från döden.
Ansvar för att inte ha hjälpt dem som var i fara.
Men skulden för förintelsen låg helt och hållet på dem som bestämde att vissa människor inte skulle få fortsätta att leva, och på dem som utförde utrotningen.
Fortsättning följer.
