Att en ond handling kan förklaras
betyder inte att den kan försvaras.
Orden är inte mina. De är hämtade ur en klasskamrats predikan över temat Kampen mot det onda, samma tema som jag själv predikade över i det högmässogenomförande jag har berättat om nyligen.
Jag tycker att hans predikan är bra, och har därför bett om, och fått, hans tillåtelse att lägga ut den här på min blogg.
Här kommer den: Lars predikan om kampen mot det onda
För några dagar sedan skrev jag om att även präster måste inse sina begränsningar, och inte tro (eller låtsas) som om hen har alla svar och kan allting om allting.
Det är ju också så att även en präst kan ha fel.
Jag tänker ganska mycket på att en hel del av de många människor som jag kommer att möta i mitt arbete som präst kommer att ha stor respekt för mig, och kanske kommer att tro att jag vet nästan allting om Gud eller om kristen tro.
Men man ska inte tro på vad någon annan säger, inte ens om det är en präst, utan att själv ta reda på om det stämmer.
När det gäller vår kristna tro, så handlar den i första hand om en relation. Inte en relation med andra människor, utan med Gud.
Och ingen annan än du och Gud vet vad som är ”rätt” och ”fel” i den relationen.
Glöm aldrig det!
Den här veckan har min gudstjänstgrupp ansvar för skolans gudstjänster och andakter. I morse ledde jag gudstjänsten.
Jag inte bara ledde gudstjänsten, jag hade också skrivit predikan, som en annan i min grupp framförde. Det var en ny upplevelse för mig.
Till saken hör att min grupp vill pröva att vända lite på de traditionella rollerna, och låta oss göra saker som vi inte i vanliga fall gör, i gudstjänsterna, när det går att ordna på det viset.
Vi var två som hade ansvar för förmiddagens gudstjänst, jag och en kyrkomusikerstuderande. Tanken var att hon skulle leda gudstjänsten, och jag skulle predika. Men eftersom hon har väldigt mycket att göra hade hon fått alternativet att framföra den predikan som jag skulle skriva, om hon i sista stund kände att hon inte kunde ta på sig att leda gudstjänsten. Och så blev det alltså.
När jag skrev predikan hade jag därför i bakhuvudet att jag kanske inte skulle framföra den själv. Jag undrar om den hade blivit annorlunda om jag inte hade vetat det, men det får jag förstås aldrig veta.
Om du vill kan du läsa min predikan här: Predikan fastlagssöndagen 2018
Om du följer min blogg vet du att jag har skrivit en hel del om ansvar och skuld den sista tiden (14-28/1, med några uppehåll). Det är ett stort ämne, som det finns mycket att säga om.
Många gånger när jag skriver här på bloggen märker jag att jag inte själv har alla svar på de frågor jag tar upp. Det skulle jag gärna vilja ha, men det kan jag förstås inte. Både för att jag själv faktiskt inte vet, och för att en enda människa, inte ens en prästkandidat, kan veta allting.
Det är någonting jag behöver bära med mig när jag börjar jobba. Att en präst inte kan, och inte heller måste, kunna svara på alla frågor, eller ha någonting klokt att säga om alla tänkbara ämnen.
Ibland kan det rentav vara bättre att låta andra få fundera själva, och kanske – eller kanske inte – komma fram till sina egna svar på livets svåra frågor.
Det jag alltid kan göra, är att berätta om mina egna tankar, och om mina egna livserfarenheter. Och att fortsätta att ställa frågor, även om jag inte själv kan svara.
Igår hade vi en heldag om media och kommunikation. Vi fick information och värdefulla tips om hur man som präst kan (eller snarare bör) förhålla sig till sociala medier, och till traditionella medier som TV, radio och tidningar. Några av oss fick också pröva på att bli intervjuade, med både ljud och bild, utifrån ämnen som vi hade fått förbereda oss på att svara på frågor om. Det var en mycket intressant och givande dag.
Om en journalist kommer och vill göra en intervju med mig som präst, då kan jag inte utan vidare svara på frågorna utifrån vad jag som privatperson tänker och tycker. Jag är en representant för Svenska kyrkan, både när jag formellt är i tjänst och när jag är ledig. Det jag säger kan både hjälpa och stjälpa kyrkans relation till allmänheten.
Samma sak gäller också för min blogg. Det jag skriver här kan uppfattas som representativt för vad kyrkan tycker. Därför behöver jag tänka på hur jag uttrycker mig, och vara tydligt med vad som är mina personliga åsikter och vad som är hela kyrkans, framför allt Svenska kyrkans, åsikter.
Fortsättning följer.
