Eva, präst i Dalsland

”Jag skall själv valla mina får och låta dem komma till ro, säger Herren Gud. Jag skall leta efter de vilsegångna och hämta hem de bortsprungna, jag skall förbinda de skadade, hjälpa de sjuka och se till de starka och välmående.” (Hes 34:11-16).

Så står det i en av den här söndagens bibeltexter.

Jag har både hört och läst den texten förut, men jag har inte tänkt på just den vinklingen.

Den gode Herden tar inte bara hand om de svaga, sjuka, förvirrade och bortsprungna fåren. Herden tar också hand om de får som mår bra och har det gott.

Enligt Johannesevangeliet säger Jesus Kristus att han är den gode herden.

Jesus, den gode herden, bryr sig om dig.

Jesus bryr sig om dig när du mår dåligt och har det jobbigt i livet.

Men Jesus bryr sig om dig också när du har ett bra liv som du är nöjd med och glad för.

En av de saker jag bekymrar mig för, när jag blir präst, är att en präst alltid har viss makt.

Det kan vara verklig makt, som beror på en präst har kunskap, till exempel om Bibeln, som människor i allmänhet kanske inte har. Det kan också vara makt som människor tror att en präst har, och därför ger prästen. Men det kan också vara makt som människor ger en präst, därför att de tycker att det känns bra att ha någon att förlita sig på.

Men vilken typ av makt det än handlar om, är det en riskfaktor.

För makt korrumperar.

Om jag, som präst, då gör mitt bästa för att dela den makt jag har, eller får, med andra människor, då minskar risken att jag ska bli korrumperad.

Därför ska jag på alla sätt sträva efter att ge makt åt andra.

Makt att bidra till kyrkans verksamhet, med det var och en har och kan.

Makt att ta ansvar för sina egna liv.

Makt att lita mer på sig själv än på prästen.

Makt att förlita sig på Gud.

Jag får ofta höra att jag låter naturlig, när jag predikar och talar i kyrkan.

”Du låter precis som när du pratar med mig nu”, sa någon till mig häromdagen.

Det är jag glad för.

Jag vill verkligen inte börja använda en särskild ”präströst”.

Det är ju jag, precis sådan som jag är, som är ”prästen”.

Är Jesus Kristus enda vägen till Gud?

Enligt Johannesevangeliets författare har Jesus själv sagt: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” (Joh 14:6)

Betyder det att bara den som själv har haft möjlighet att lära känna Jesus Kristus får komma nära Gud?

Enligt Paulus vill Gud ”att alla människor ska räddas” (1 Tim 2:4).

Den Gud som vill att alla människor ska räddas, och som har kommit till oss i Jesus Kristus, vill nog att alla ska få möjlighet att själv ta ställning, och inte missa möjligheten genom att inte veta vem Jesus är.

Kanske finns det andra vägar till Gud.

Men jag för min del satsar på Jesus Kristus.

Idag har jag lett nästan en hel söndagsmässa på egen hand. Inte en övningsgudstjänst i skolans regi, utan en alldeles riktig gudstjänst i min nuvarande hemförsamling, där jag gör min VFU-praktik.

Jag har en generös handledare, som har låtit mig göra ovanligt många moment i gudstjänster och förrättningar, eller kyrkliga handlingar, som man hellre säger nu för tiden.. Som jag ju redan har berättat om. Stort tack, Martina! 🙂

Det jag inte får göra, som bara den som är färdigutbildad och prästvigd får göra, i Svenska kyrkan, är att tillsäga församlingen förlåtelsen och välsignelsen (med de traditionella formuleringarna, mer om det en annan gång) och instiftelseorden i nattvardsbiten (mer om det också, en annan gång).

Den här påsken har jag haft förmånen att predika tre gånger – på Långfredagen, på Påskdagen och så idag, på andra söndagen efter påsk. Det har blivit en följetong av fristående avsnitt, som det brukar heta. Jag har kunnat återknyta till vad jag sa förra söndagen, och bygga vidare på det. Och det har varit jätteroligt!

Jag har redan lagt ut mina två tidigare predikningar här och här. Om du vill kan du läsa den jag höll idag, här: Predikan andra söndagen efter påsk 2018