Eva, präst i Dalsland

Vad är prästens uppgift i församlingen?

Traditionellt och historiskt sett har det kanske varit att hålla efter församlingsbornas liv och leverne. Förmana och tillrättavisa dem som gör fel. Vara moralpolis.

Men hur är det nu för tiden?

Min tanke är att det inte funkar att se prästen som moralens väktare. Inte i det samhälle vi har nu.

Det fanns en tid då (nästan) alla svenskar tillhörde Svenska kyrkan. Det behövdes särskilt tillstånd att inte tillhöra. Men så är det inte längre. Nu väljer var och en att vara med eller att inte vara med i kyrkan.

Och det är så det ska vara. Gud tvingar ingen. Det ska inte vi heller göra.

I stället för att vifta med pekfingret och tala om vad människor ska och inte ska göra är det prästens uppgift att visa på vem Gud är.

Gud både vill och kan ha en personlig relation med varje människa. Och varje människa har möjlighet att ha en personlig relation med Gud.

Därför kan ”vi präster” i fullt förtroende överlåta åt Gud att diskutera den enskilda människans liv och leverne, och moral.

Och tack, gode Gud, för det!

Idag hade vi vår sista examinationsdag.

Tidigare under läsåret har vi utfört dop, begravning och högmässa. Nu har vi också utfört varsin vigsel.

Nästa gång jag medverkar i en gudstjänst eller förrättning gör jag det som färdigutbildad, vigd präst.

Hur bemöter man människor som har förlorat någon de älskar?

Hur är man lagom deltagande, medkännande utan att göra sorgen tyngre?

Som medmänniska har jag upplevt att det kan vara bra att avdramatisera, och att inte rygga för de svåra orden. Att säga att personen har dött, i stället för att använda omskrivningar. Men som präst, hur gör man då?

När man möter sörjande kan ett illa valt ord göra illa i stället för att trösta och stötta. Rädsla för att trampa i klaveret kan leda till att man i blir mjäkig och intetsägande.

Tyvärr finns det bara ett enda sätt att lära sig – att öva, öva och öva.

Jag ber Gud beskydda de sörjande människor jag möter, tills jag (förhoppningsvis) hittar de rätta orden och det rätta tonfallet.

Kanske handlar det helt enkelt om att bli trygg i sig själv i rollen som präst?

Jag hoppas det.

Igår frågade jag dig vad som gör dig lycklig.

Idag funderar jag på om det är någon skillnad mellan lycka och glädje.

För mig är det skillnad.

Jag blir glad av att se vissa färger, till exempel lila. Men jag blir lycklig av att köpa/hitta/äga till exempel de där lila planteringskrukorna jag berättade om igår.

Är det ägandet som gör mig lycklig?

Nej, inte ägandet i sig. Men att jag äger de lila krukorna betyder att jag kan titta på dem precis när jag vill. Hur ofta jag vill.

Så det är inte ägandet som gör mig lycklig. Jag blir lycklig av att ha fri tillgång till det som gör mig glad.

Vad gör dig glad?

Vad gör dig lycklig?

Jag kände mig lycklig igår, när jag köpte två lilafärgade planteringskrukor.

Ibland är livet ganska okomplicerat.