Eva, präst i Dalsland

När jag gick i gymnasiet fick vi läsa Karin Boye i skolan. I en av hennes dikter står det så här:

”Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.”

Om du vill kan du läsa hela dikten här: I rörelse

Jag vet inte om jag håller med Karin Boye.

Min väg till att bli präst har varit lång. Mycket lång, till och med.

Nu, när jag nästan är framme vid målet, tänker jag inte att vägen hit var det viktigaste. Jag vill ju bli färdig präst, och börja arbeta.

Men bortsett från min vill-bli-färdig-otålighet kan jag se att jag har lärt mig väldigt mycket på vägen. Jag har också mött många trevliga och intressanta människor, bland annat dig. 🙂

Jag tycker inte att det är vägen som är mödan värd, men jag skulle inte vilja vara utan det jag har upplevt längs vägen.

Jag har just kommit hem efter en tur med bilen. Att köra bil påminner mig om det andliga livet.

Det är ju så att man inte kan lära sig någonting om man inte övar. För att ta körkort behöver man öva, öva och åter öva, köra många gånger, göra samma saker om och om igen. Och när man har körkort behöver man också öva, för att inte glömma bort hur man gör.

Samma sak gäller det andliga livet. Man blir inte andlig bara så där. Det behövs övning, övning och åter övning.

Då menar jag inte kontakten med Gud. För att ha kontakt med Gud räcker det med viljan. Gud har alltid antennen inställd på var och en av oss, och märker direkt när vi försöker ta kontakt.

Men det räcker inte att vara andlig när det känns så, spontant. Vårt, eller i alla fall mitt, behov av Gud är störst när det inte känns så, när det inte bara händer, spontant och impulsivt.

Fortsättning följer.

Nu är det bara 40 dagar kvar till min prästvigning.

Lika många dagar som regnet (enligt Första Moseboken) föll över jorden på Noas tid.

Lika många dagar som det (enligt Första Moseboken) tog att balsamera Josef, i Egypten.

Lika många dagar som Moses (enligt Andra Moseboken) befann sig uppe på berget där han fick stentavlorna med Guds tio budord.

Lika många dagar som spejarna (enligt Fjärde Moseboken) vandrade omkring och samlade information om Kanaans land.

Lika många dagar som jätten Goliat (enligt Första Samuelsboken) utmanade israeliterna.

Lika många dagar som profeten Elia (enligt Första Kungaboken) vandrade för att komma till Guds berg, Horeb.

Lika många dagar som Jesus (enligt Markusevangeliet) befann sig i öknen och blev frestad.

Lika många dagar som Jesus (enligt Apostlagärningarna) visade sig för sina lärjungar efter sin uppståndelse.

Givetvis utan någon som helst jämförelse mellan mig och dessa bibliska personer.

Varför skriver jag inte här på min blogg varje dag?

Det var min tanke, när jag startade bloggen, att skriva någonting varje dag, åtminstone några korta ord. Men som du kanske har märkt skriver jag inte varje dag.

Bortsett från att jag har annat att göra, skolan och förberedelser inför mitt kommande arbete, för att inte tala om allt det där andra som vi alla har att göra varje dag, så finns det framför allt en anledning till att jag inte skriver varje dag:

Det är svårt att skriva kortfattat!

Jag tycker att det är svårt att bara skriva några korta rader. För det mesta märker jag att det jag skulle vilja skriva behöver förklaras, och att mina förklaringar ofta blir långa.

Jag är också lite ”allergisk” mot banaliteter och förenklingar. Annars skulle jag till exempel kunna skriva några rader ur Bibeln eller ur någon psalm eller sång.

Men jag tror att du som läser min blogg gör det för att få höra någonting nytt eller annorlunda, någonting viktigt, någonting som du kan bära med dig och fundera vidare på. Inte bara för att få dina egna tankar bekräftade.

Jag kanske har fel. Men det är vad jag själv söker, när jag läser webbsidor och bloggar.

Därför skriver jag inte varje dag, bara när jag har tid att sitta ner och fundera medan jag skriver.

Och som du ser – inte heller det här inlägget blev kortfattat!

Vem är eller var den allra viktigast människan som någonsin har funnits?

Vem tror du att det är?

Jag tror att det är – du!

Och du! Och du! Och du! Och jag, också.

För Gud är varje människa unik. Ingen av oss är viktigare än någon annan.

Samtidigt är varje människa den allra viktigaste av alla.

Det är lite svårt att riktigt fatta. Eller hur?

Men det är var jag tror.