Eva, präst i Dalsland

Enligt äktenskapsbalken är äktenskapet till för att skydda den svagare parten i en relation.

Hur är det då med det kristna äktenskapet?

”Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt.” (Matt 19:4-6)

Det kan låta som om brudparet står ansvariga inför Gud, och att de båda är skyldiga att förbli gifta – för Guds skull. Men är det så?

Vem är den svagare parten i ett äktenskap? Det är inte Gud!

Människan är alltid den svagare parten i relation till Gud. (Det är därför vi behöver Jesus Kristus, men det ska jag inte gå in på i det här sammanhanget.) Äktenskapet kan därför inte vara till för att skydda Gud, utan för att skydda människan.

Vad Gud har sammanfogat, vad människor har kommit överens om inför Guds ansikte, det får inte ogiltigförklaras av andra människor.

Så skulle man kunna se det.

Fortsättning följer.

Igår bekände jag att jag känner viss tveksamhet inför uppgiften att viga människor. Varför blandar vi in Gud i äktenskapet?

För att få ordning på min tankar behöver jag fundera på äktenskapet som sådant.

Det finns lagar och regler för äktenskapet. Om du vill kan du läsa om dem i äktenskapsbalken. Gör gärna det, det är intressant läsning!

Av äktenskapsbalken framgår att reglerna är till för att skydda den svagare parten i äktenskapet, till exempel den som inte har en egen inkomst. Ena maken ska inte utan vidare kunna kasta ut den andra, framför allt inte om den andra inte själv kan försörja sig.

Kan det vara likadant med det kristna äktenskapet, att de regler som finns är till för att skydda den svagare parten?

Fortsättning följer.

Jag erkänner – jag känner viss tveksamhet när det gäller den kyrkliga vigselceremonin.

Under vigselgudstjänsten läses, eller rättare sagt kan man läsa, en bibeltext från Matteusevangeliet, som slutar så här:

”Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt.” (Matt 19:4-6)

Ett av momenten under vigseln är att brudparet ger varandra löften, till exempel det här färdig formulerade löftet:

”NN, jag vill älska dig, dela glädje och sorg med dig och vara dig trogen tills döden skiljer oss åt.”

Hur ska jag kunna viga det ena brudparet efter det andra, läsa denna bibeltext och höra brudparet avge dessa löften, när jag vet att många äktenskap slutar i skilsmässa?

Är det rätt av oss, av kyrkan, att viga människor?

Lägger vi inte en allt för tung ansvarsbörda på dem som gifter sig, när vi på det här viset gör dem ansvariga inför Gud för sitt äktenskap?

Borde vi inte avsäga oss vigselrätten, och låta vigseln vara samhällets ansvar, samhället som inte blandar in Gud i det hela?

Jag har funderat mycket på det här, och funderar fortfarande.

Fortsättning följer.

”Även om min yttre människa bryts ner förnyas min inre människa dag för dag.” (2 Kor 4:16)

Det är Paulus som skriver de orden. Han pratar om de svårigheter han upplever i sitt arbete med att sprida evangeliet. Det liv han har inom sig bryts inte ner när hans kropp tar stryk. Och det inre livet är mer värt än kroppen. När Paulus måste välja vad han ska ta hand om, då väljer han insidan.

Men det betyder inte att kroppen inte är viktig. En människa är så mycket mer än bara en kropp, och människan är en helhet. Både det inre och det yttre behövs för helheten.

Glöm inte att ta hand om din kropp!

För en tid sedan utmanade jag dig att pröva att prata med Gud.

Har du prövat?

I så fall – tycker du att du har märkt att Gud lyssnar?