Varför ska man gå på gudstjänst?

Ibland tycker man att det inte ger någonting att gå på gudstjänst. Kanske får man inte ut någonting av det man hör, till exempel i bibeltexterna, i predikan, i psalmer och sånger. Kanske möter man inte någon som man känner. Kanske är man bara på allmänt dåligt humör, och vill inte träffa folk. Varför ska man då gå på gudstjänst?

När jag skriver att man ”ska” gå på gudstjänst menar jag inte att det är ett tvång. Man går på gudstjänst om man vill det, annars gör man det inte.

Men det kan vara värt att tänka efter en extra gång, om man tycker att man inte känner för att gå just den söndagen.

Gudstjänstens huvudsakliga uppgift, tänker jag, är att vara en särskild möjlighet att få ett möte med Gud.

Man kan möta Gud var som helst, när som helst. Det behöver man inte gå till en kyrka för att göra. Men i gudstjänsten har vi ett hjälpmedel, ett redskap för att få hjälp att möta Gud.

Till stor del handlar det nog om vilken inställning man har när man kommer till gudstjänsten.

Fortsättning följer.

Äktenskapet är ett val

De senaste dagarna har jag skrivit om äktenskapet i allmänhet, och om det kristna äktenskapet i synnerhet. Så även idag.

Ett av de löften brudparet kan välja att ge varandra är det här:

”NN, jag vill älska dig, dela glädje och sorg med dig och vara dig trogen tills döden skiljer oss åt.”

Nyckelordet i det löftet är inte, som man skulle kunna tro, ”döden”, utan ”vill”.

Jag vill älska dig. Jag vill dela glädje och sorg med dig. Jag vill vara dig trogen tills döden skiljer oss åt.

Jag går in i det här äktenskapet av min egen fria vilja, med avsikten att fortsätta att vara gift med dig, utan någon annan avslutande gräns än livets slut.

Låter det ödesmättat? Betungande? Hotfullt?

Nej, det är inte ett hot, det är ett löfte!

Fortsättning följer.