Eva, präst i Dalsland

Vi är många som har en tro på någonting. Vi är många som har en tro på Gud. Vi är till och med många som har en tro på Jesus Kristus.

Men de flesta av oss tror inte exakt likadant.

Kanske finns det rentav lika många olika sätt att tro som det finns människor på jorden.

Om vi då lägger vår energi på att försöka övertyga varandra om vem av oss som har rätt, då kan vi få hålla på länge, utan att komma överens.

Min övertygelse är att det absolut finns sådant som är ”rätt” och ”fel” när det gäller personlig tro eller övertygelse.

Jag tror till exempel att jorden är rund, inte platt. Jag är till och med fullständigt övertygad om att jorden är rund.

Men för den skull ägnar jag inte min tid åt att försöka övertyga andra om att min tro på att jorden är rund är den enda rätta tron.

Det är faktiskt så att jag väldigt sällan, nästan aldrig, känner behov av att försöka övertyga någon annan om att det jag tror på är rätt.

Det är, tänker jag, inte heller min uppgift som präst.

Gud är betydligt bättre på att övertyga människor än vad jag är, så jag överlåter den saken åt Gud.

När jag vigs till präst, om arton dagar, kommer jag att svara på fyra frågor:

1. Vill du, i Guds, den treeniges namn
åtaga dig uppdraget att vara präst
och utöva detta så,
att Gud blir ärad, kyrkan uppbyggd
och Guds vilja förverkligad i världen?

Jag svarar: Ja.

2. Vill du stå fast i kyrkans tro,
rent och klart förkunna Guds ord,
så som det är oss givet i den heliga Skrift
och så som det är omvittnat i vår kyrkas bekännelse,
och rätt förvalta sakramenten?

Jag svarar: Ja.

3. Vill du i din tjänst följa vår kyrkas ordning,
iaktta den tystnadsplikt som åvilar en präst
och förverkliga din kallelse med Kristus som förebild?

Jag svarar: Ja.

4. Vill du leva så bland människor,
att du blir vittne om Guds kärlek
och om försoningens hemlighet?

Jag svarar: Ja.

Jag erkänner – jag kan inte alltid förlåta mig själv.

Framför allt har jag svårt att förlåta mig själv för att jag gör misstag.

Oj då, det lät inte så bra.

Misstag gör vi ju allihop. Jag är ganska säker på att till och med du gör misstag ibland. Eller hur?

Inom själavården pratar vi om skillnaden mellan skuld och skam, där skuld handlar om vad vi gör, och skam handlar om vad vi (tror att vi) är.

Skuld går ofta lättare att hantera än skam. Har jag gjort någonting som jag förstår var fel, då kan jag be om förlåtelse, och förhoppningsvis också bli förlåten, och sedan gå vidare i livet.

Men skam är svårare att hantera. Om jag (tycker att jag) är någonting som jag (tycker att jag) inte borde vara, då kan jag inte alltid göra någonting åt det.

Till exempel om jag gör misstag, dumma misstag, och gör om samma misstag gång på gång. Eller i alla fall själv tycker att jag gör om samma dumma misstag gång på gång. Då blir jag besviken på mig själv, och har svårt att förlåta mig själv för det jag gör.

I själavården pratar vi också om själv-medkänsla. Det är, enkelt uttryckt, att vara barmhärtig mot sig själv, och visa förståelse när man gör någonting dumt.

Raka motsatsen mot vad jag gör, när jag blir besviken på mig själv, och har svårt att förlåta mig själv.

Men vad är det vi brukar säga? ”Älska din nästa som dig själv!”

För att kunna älska sin nästa som sig själv, vad måste man då göra, först av allt?

Man måste älska sig själv.

Och för att man ska kunna älska sig själv behöver man veta att man är älskad av någon annan. Någon som inte älskar mig idag och glömmer bort mig i morgon. Någon som älskar mig för den jag är, inte för vad jag gör.

Det finns bara en som förmår älska på det viset.

Sju dagar kvar av min utbildning. Alltså sju dagar som jag ska vara på plats i skolan.

Tio dagar kvar av min utbildning. Alltså tio kalenderdagar till avslutning och examen.

Tjugo dagar kvar till min prästvigning. Alltså tjugo kalenderdagar till den dag då jag ska avge mina prästlöften. (Jag ska berätta mer om prästlöftena en annan dag.)

Glädje över att snart vara färdig och börja arbeta i mitt nya yrke blandas med en känsla av förlust, eftersom jag lämnar min klass och gemenskapen i skolan.

Som så ofta i livet – sorgen och glädjen, de vandrar tillsammans. (Psalm nummer 268 i den svenska psalmboken.)

Den allra första gången Guds heliga ande drabbade dem som följde Jesus var det som en mäktig stormvind. Om du vill kan du läsa om det, här: Apg 2:1-4

Jag vet inte om du har haft någon liknande upplevelse av Guds närhet. Men om du inte har det vill jag påminna om att Guds närhet kan upplevas på väldigt många olika sätt.

En gång när profeten Elia behövde få känna att Gud var med honom fick han först uppleva en stark storm, sen en jordbävning och sen en eld. Men han kände inte Guds närvaro i vare sig stormen, jordbävningen eller elden.

Sen hörde Elia ett stilla sus, och förstod direkt att det var Gud. Om du vill kan du läsa om profeten Elias möte med Gud, här: 1 Kung 19:9-12

Gud är alltid nära oss, men det är inte alltid vi märker det. Kanske lyssnar vi efter en storm, en häftig och omskakande känsloupplevelse, när Gud gör sig påmind som en stilla susning?