Jag är ingen solist, men …

Jag sjunger.

Jag sjunger gärna.

Men jag är ingen solist.

Jag sjunger helst inte solo. Det känns för läskigt, jag litar inte riktigt på min egen sångröst.

Men, vänta nu, det är ju faktiskt inte sant. Jag sjöng solo så sent som igår, i gudstjänsten.

Då sjöng jag litanian, en traditionell liturgisk kyrkans förbön. Och jag sjöng den utan ackompanjemang.

Jag sjunger också vid andra tillfällen i gudstjänsterna.

Så även om jag inte tycker att jag är någon solist, måste jag motvilligt acceptera att jag i vissa sammanhang faktiskt är just – solist.

En tydlig fingervisning

Jag berättade igår att min man har fått jobb.

Inte nog med att han har fått jobb i samma del av Sverige som jag kommer att jobba i. Hans nya arbetsplats ligger bara några få kilometer från den kyrka jag så småningom kommer att vara ansvarig för.

Dessutom tillträder han sitt jobb samma datum som jag tillträder min tjänst som präst – 11 juni.

För ett par veckor sedan var jag sjuk. Det såg ut som om jag skulle missa viktiga delar av det här sista året på min utbildning. Jag kände mig deppig, och funderade på om det skulle komma att innebära att jag inte skulle kunna ta examen i år (heller).

Då bad jag, som jag inte ofta gör, att Gud skulle ge mig ett tydligt tecken på att jag verkligen ska bli präst.

Igår fick jag tecknet, och det var inte bara tydligt, utan övertydligt.

Jag kunde inte annat än skratta åt Guds skämtsamma omsorg.

Är det bra att få allt man vill ha?

Vi har det bra. Kanske för bra.

Vi behöver oftast inte kämpa för att få det vi behöver.

Vi behöver inte alltid kämpa ens för att få det vi bara vill ha, och som vi kanske inte egentligen behöver.

Vad gör det med oss?

Kanske ligger det någonting i vad som står i Ordspråksboken, i Bibeln:

”Plötsligt vunnen rikedom
ger i längden ingen lycka.”
(Ords 20:21)

Hur många lotterimiljonärer har blivit lyckligare av sina vinstpengar?

Det man behöver kämpa sig till kanske är mer värt?