Eva, präst i Dalsland

Idag började skoldagen med mässa, som alla andra tisdagar.

Sista tisdagsmässan i det här kapellet.

I den ring jag nyligen har köpt har jag låtit gravera in ”Rom 11:29”.

Det är en hänvisning till en vers i Bibeln, där det står så här:

”Gud tar inte tillbaka sina gåvor och sin kallelse.”

De orden har burit mig genom de 37 år som har gått sedan jag först upplevde att Gud kallade mig på ett särskilt sätt.

Gud tar inte tillbaka sina gåvor och sin kallelse.

Det finns många exempel i Bibeln på personer som Gud har kallat, personer som gör saker som man kan tycka är ovärdigt och fel. Men Guds kallelse beror inte på om den som får kallelsen förtjänar den eller inte. Kallelsen beror på Guds kärlek och Guds nåd.

Det betyder inte att det alltid blir som Gud vill. Jag hade kunnat välja att inte utbilda mig till präst. Jag hade för den delen kunnat välja att inte leva som kristen. Gud tvingar inte mig att göra någonting. Gud tvingar ingen.

(Om jag upplever att jag inte har haft något val har det helt andra orsaker, som jag ska skriva om en annan dag.)

Gud tar inte tillbaka sina gåvor och sin kallelse.

Vad har Gud gett till dig?

Jag satt alldeles nyss och filade på mina naglar, som bara växer och växer. Precis som dina naglar gör.

Då tänkte jag på att mina naglar kommer att fortsätta att växa även efter gudstjänsten om två veckor, när jag har blivit vigd till präst.

För präster är bara människor. Precis som du är.

Nelson Mandela lär ha citerat en dikt av William Ernest Henley medan han satt i fängelset i Sydafrika:

”I am the master of my fate: I am the captain of my soul.”

I dikten skriver författaren, att vad som än händer honom, vilka hemskheter han än drabbas av, så förlorar han inte sin självkänsla och blir inte rädd.

Om du vill kan du läsa hela dikten här: Invictus

Även om man inte alltid kan påverka de yttre faktorer som verkar styra ens liv kan man ändå hålla huvudet högt, och styra sitt liv från insidan.

Sitta i framsätet i stället för i baksätet, typ.

Var sitter du?

”Jag vet inte att Gud någonsin är tyst.”

Så sa en vän till mig en gång.

Jag vet inte om jag håller med. Nog kan det kännas som om Gud är tyst.

Eller också beror det på vad man menar med ”tyst”.

Gud brukar ju oftast inte göra sig påmind med ord som kan höras med det mänskliga (ytter-)örat.

Kanske är det så att Gud är tyst, men närvarande.

I så fall skulle jag nog vilja säga: Jag vet inte att Gud någonsin är frånvarande.