Några gånger de senaste dagarna har jag berättat om den ena kvinnan efter den andra i Bibeln som råkade illa ut.
Nej, förresten, det där lät alldeles för snällt. De råkade inte illa ut, de blev utsatta för fruktansvärda grymheter!
Varför står de berättelserna med i Bibeln?
Borde inte Bibeln visa på ett alternativt sätt att behandla kvinnor?
Så här tänker jag:
I de berättelser jag har skrivit om har män lämnat sina kvinnor i sticket, eller mer korrekt – aktivt utlämnat dem till andra mäns godtycke eller grymhet.
Gamla testamentet är skrivet i en tid och i en kultur där det var männen som räknades, och där kvinnorna hade en underordnad roll. Men jag tror faktiskt inte att könsrollerna är det viktiga i berättelserna jag har nämnt.
Att män behandlar kvinnor illa är aldrig rätt. Precis som det aldrig är rätt att någon människa behandlar en annan människa illa. Men var är den egentliga storyn?
Abraham var rädd att han skulle bli dödad.
Lot var rädd att han skulle bli dödad.
Den tredje mannen jag berättade om – han kallas bara ”leviten”, vi får aldrig veta hans namn – var också rädd att han skulle bli dödad.
Och jag tror att det är deras rädsla som är poängen.
Fortsättning följer.