Eva, präst i Dalsland

Någon i min klass har räknat ut att vi nu har klarat av en tredjedel av det här sista läsåret. Inte en tredjedel av tiden, men en tredjedel av det antal veckor vi kommer att befinna oss på plats i skolan.

I morgon är det elva veckor sedan jag satt och väntade på att få min uppsats godkänd, den allra sista dagen det gick att komplettera ansökan till slutåret. Jag fick intyget två timmar före deadline. Så knappt om tiden var det.

I morgon är det också precis sju kalendermånader kvar till min prästvigning.

Tanken svindlar.

Idag predikade jag i mässan på skolan. Evangelietexten jag använde i min predikan är kort:

”Jesus sade: ’Att de döda uppstår har också Mose visat i stället om törnbusken, där han kallar Herren för Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.’ ” (Luk 20:37-38)

I min predikan pratade jag om ”stället med törnbusken” som det står om i texten, men också om en del annat. Om du vill kan du läsa min predikan här: Predikan sönd e Alla helgons dag 2017

Hur ska man agera när man ser att någon mår dåligt?

Igår hade vi ett långt lektionspass om suicid, alltså självmord. Hur hjälper vi någon som överväger att ta sitt eget liv? Kan man hjälpa? Vad säger man? Vad gör man?

Det var oerhört intressant! Mycket bra föreläsare.

Det kanske viktigaste vi fick lära oss är att vi behöver prata om självmord, att det inte är farligt att ta upp ämnet eller att fråga någon om hen funderar på att avsluta sitt liv.

Min egen reflektion är att det kanske största hindret är den egna rädslan.

Om jag (du) inte har bearbetat min (din) egen dödsrädsla kan jag (du) inte vara till någon vidare hjälp för andra, eftersom jag (du) då inte vågar tänka på döden eller prata om döden.

Jag tror att vi alla i viss utsträckning är rädda för att dö. Det är rätt normalt att vara rädd för döden. Men om den rädslan är för stark blir den ett hinder och en fara. Därför är det bra att ta itu med den, när man får möjlighet till det.

Och framför allt – det finns en som har gått före oss in i döden, och övervunnit den.

Nej, inte kris och katastrof för mig personligen. Men kris och katastrof som skolämne.

Vi arbetar just nu med döden. Döden, begravning, livskriser och psykisk ohälsa. Ett av lektionspassen har just ”Kris och katastrof” som rubrik.

Om ett par veckor ska alla vi präststuderande hålla varsin begravningsgudstjänst på egen hand. Inte en riktig, bara en fejkad. Men under eget ansvar.

Hur beter man sig när man möter de anhöriga till någon som just har dött? Vad säger man i ett begravningstal? Brukar prästen vara med på minnesstunden, och vilken roll fyller hen i det sammanhanget? Och hur blir det när den som har dött är ett litet barn?

Mycket att lära, mycket att fundera över, mycket att ta ställning till.

Vi bestämde oss hastigt för att besöka en storstad måndag-tisdag-onsdag. Så det har inte blivit några blogginlägg under min lektionsfria vecka.

Nu sitter jag och förbereder två predikningar, en till mässan i skolans kapell på onsdag (Söndagen efter Alla helgons dag, tema: Vårt himmelska hopp) och en till kommande söndags gudstjänst (23:e söndagen efter Trefaldighet, tema: Frälsningen).

Att skriva predikan (och att hålla den) är bland det allra roligaste jag vet. 🙂