Eva, präst i Dalsland

Igår skrev jag bland annat om ”mänsklighetens kollektiva val”. Idag har jag gått och tuggat på en av de bekännelseböner vi ibland använder i kyrkan. Där står de här orden:

”… Jag har inte älskat dig [=Gud] över allting, inte min nästa som mig själv. Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår, och har del i världens bortvändhet från Gud.” (Se nummer (I) på den här sidan)

Eftersom jag som individ tänker, säger och gör sånt som jag inte borde tänka, säga och göra, är jag delaktig i ”mänsklighetens kollektiva val” att inte låta Gud vara Gud.

Samma sak gäller dig. Om du inte är så helig att du aldrig gör någonting som du inte borde göra, eller tänka, eller säga.

Är du så helig?

En gång i tiden gick jag nästan alltid omkring och kände mig dålig. Alltså som en dålig människa. Det gör jag inte längre.

Jag funderade på det nu i kväll, när jag hade min aftonbön. På att jag inte känner mig ”skyldig” när jag pratar med Gud. På att jag kanske borde känna mig ”skyldig” eftersom jag, precis som varenda människa på hela jorden, ständigt gör saker som jag inte borde göra. Det ligger i ”den fallna människans” natur, så att säga.

Med ”den fallna människan” menar jag inte vi människor som enskilda individer. Eller rättare sagt inte nödvändigtvis specifika saker som vi gör. Jag menar i stället hela mänsklighetens position, eller hur man ska säga. Att vi människor, som grupp betraktat, har valt att leva utan Gud.

Jag vet att inte alla människor har valt att leva utan Gud. Jag har själv aktivt valt att leva med Gud. Men så länge det finns människor på jorden som har valt bort Gud i sina liv delar vi alla på konsekvenserna av det. Av mänsklighetens kollektiva val.

Det här med vårt kollektiva val kan man diskutera länge, men det ska vi inte göra just nu. Det är inte mitt syfte med det här inlägget. Skriv gärna en kommentar, om du vill, så kan jag ta diskussionen en annan dag.

Vad jag tänker på just i kväll är att jag känner mig alldeles trygg med Gud, fastän jag vet att jag inte alltid gör som jag borde göra, tänker som jag borde tänka, säger det jag borde säga. Jag vet att Gud vet att det är så. Och jag vet att Gud älskar mig ändå.

Jag känner mig trygg i att jag är helt och hållet accepterad av Gud, vad som än händer. Gud är inte en sträng domare, som håller koll på att jag gör vad jag ska. Att jag emellanåt gör det jag ska beror i stället på att jag vet att jag är älskad och accepterad, precis som jag är.

När jag predikar, eller på annat sätt pratar om Gud, återkommer jag hela tiden till att Gud älskar oss människor, varenda en av oss, helt och hållet. Gud älskar inte precis allting som vi gör, eller tänker, eller säger. Vi är älskade för vad vi är, inte för vad vi gör.

Jag önskar, djupt och innerligt, att jag på något vis kan förmedla det som jag själv har upplevt, så att du, och alla människor, får uppleva det jag upplever.

När man vet att man är älskad, utan förbehåll, då blir man trygg. Och när man är trygg vågar man låta andra människor vara som de är, fastän de inte är som man själv.

Vet du att du är älskad av Gud, precis som du är?

Ja, egentligen har vi roligt rätt ofta på min skola. Men extra roligt kommer vi att ha om ett par veckor, då vi ska ha husfest med utspark av de prästkandidater som blir färdiga med sin utbildning i början av januari.

Jag kan inte berätta så mycket om vår husfest, för det ska bli en överraskning. Men det kommer att bli roligt, det kan jag i alla fall säga.

Om jag känner mig själv rätt (och det borde jag väl göra, tycker jag) kommer jag nog att berätta om festen, efteråt.

Så – stay tuned, som det brukar heta.

Häromdagen fick vi i uppgift att göra en affisch, med en nyhet som vi skulle vilja se på löpsedlarna.

Så här ser min affisch-löpsedel ut:

Hur skulle din önske-löpsedel se ut?

I Johannesevangeliet i Bibeln berättas det om att Jesus tvättade sina lärjungars fötter, och att de tyckte att det var konstigt. Det står att Jesus då säger till Petrus: ”Vad jag gör förstår du inte nu, men senare skall du fatta det” (Joh 13:7).

Häromdagen satt jag och pratade med en kär vän, som har varit med om mycket i sitt liv. Vi enades om att det kan vara svårt att förstå det som händer medan det händer, att det är lättare att förstå saker och ting i efterhand, och att vi båda två har sett Guds handlande i våra liv först när vi har kunnat se tillbaka på det, kanske inte förrän efter ganska lång tid.

När vi försöker skildra den sista måltiden Jesus åt med sina lärjungar är det vanligt att de skådespelar som spelar lärjungarna ger uttryck för djup känslomässig rörelse när de äter brödet och dricker vinet. Men varför då?

De hade nog inte en susning om vad det hela betydde. De åt samma sorts bröd och drack samma sorts vin som de hade ätit och druckit av massor med gånger förut. Den enda skillnaden var att Jesus talade om för dem att brödet var hans kropp och vinet var hans blod. Men vad det egentligen betydde tror jag knappast att de förstod.

”Vad jag gör förstår du inte nu, men senare skall du fatta det.”

Precis som Petrus och de andra lärjungarna inte förstod varför Jesus tvättade deras fötter förstod de antagligen inte att de var med om den historiska händelse som kallas ”instiftelsen av nattvarden”.

Och det gjorde ingenting!

Det gör inte heller någonting att vi inte förstår vad som händer i våra liv, just när det händer. Det är jobbigt att inte förstå. Men ibland får vi låta det vara jobbigt.

”Vad jag gör förstår du inte nu, men senare skall du fatta det.”