Eva, präst i Dalsland

Häromdagen, när vi kände av efterdyningarna av orkanen Ophelia, började jag hosta. Jag har astma, och det var sotpartiklar från bränderna i Spanien och Portugal mina luftrör reagerade på. Jag hostar fortfarande.

Jorden är en enhet, en helhet. Vi hör ihop. Det jag (du) gör i Sverige får effekt på andra delar av jordklotet, och tvärtom.

Det är lätt att vifta bort sådant som händer på andra sidan jordklotet. Det är ju inte här det händer. Men även om det som händer i andra världsdelar inte får lika påtagliga följder för oss i Sverige som bränderna i Portugal, så påverkas vi på lång sikt.

Tsunamin i Japan för några år sedan förstörde kärnkraftverken, och radioaktivt vatten strömmade ut i havet.

Kärnkraftsolyckan i Tjernobyl har lett till att vildsvinen i norra Sverige fortfarande har kraftigt förhöjda cesiumhalter i sina kroppar.

Och som sagt, bränderna i Spanien och Portugal sände upp mängder av sot i luften, samma luft som vi andas här hemma i Sverige.

Det finns massor av exempel på samma sak, att vi är beroende av varandra, av vad människor på olika platser på jorden gör. Inte bara när det gäller miljön.

Vad gör jag (du) som påverkar människor på andra sidan jordklotet? Vad kan jag (du) göra åt det?

Igår skrev jag att jag INTE tror på en Gud som punktmarkerar det onda, en Gud som ständigt står beredd att förinta var och en som gör sånt det som är fel (”det onda”).

Jag tror att Gud kommer att göra slut på det onda. Jag är helt övertygad om det. Jag vet bara inte när det kommer att hända.

Så här tänker jag:

Kanske vi människor, alltså hela mänskligheten, behöver fatta att vi inte klarar oss utan Gud?

Kanske det är därför Gud låter oss hållas, fastän vi förstör och skadar både oss själva, varandra och den värld vi lever i?

Kanske det kommer en dag när vi, allihop, som grupp, begriper att det faktiskt är vi själva som har ställt till allt elände vi ser omkring oss?

Kanske vi då kommer att förstå att vi behöver hjälp, hjälp av den som vet hur världen egentligen ska skötas?

Kanske det är då Gud kommer att göra slut på det onda?

Jag tycker att det låter ganska vettigt.

Vad tycker du?

Igår skrev jag om Gud och det onda i världen. Det onda som vi människor ställer till med.

Hur ska Gud lösa problemet med det onda?

Om Gud gör så att vi inte kan göra någonting ont, hur blir det då? Då har vi inte längre någon fri vilja, eftersom vi inte kan göra allt vi skulle vilja göra.

Om Gud tar bort alla människor som gör onda saker, då kommer de flesta av oss… nej, ärligt talat vi allihop, att försvinna. För även om en del människor är mer onda än andra, och även om en del människor är mer goda än andra, så kan även onda människor göra bra saker, och även goda människor kan göra onda saker.

För min inre syn ser jag en bild av Gud med en stor flugsmälla i handen (om han hade haft en fysisk hand, alltså), i full färd med att döda alla som gör ont. Där ryker den, och där dör den, och … oj, hoppsan, där försvann jag!

Jag tror inte på en Gud som punktmarkerar det onda. Den Gud jag tror på kommer att göra slut på det onda på ett annat sätt.

Fortsättning följer.

Jag tror att Gud är god. Det skrev jag om häromdagen.

Jag tror också att det är Gud som har tänkt ut och gjort oss människor och hela den värld vi lever i.

Eftersom jag tror, fullt och fast, att Gud är god, tror jag också att Gud har en god tanke med oss människor.

Det ser kanske inte ut så. Man behöver bara läsa/höra nyheterna en helt vanlig dag för att börja undra var Gud håller hus någonstans.

Borde inte Gud stoppa allt det onda som händer i världen?

Jo, det borde Gud verkligen göra. Och det kommer Gud också att göra.

Men det är lite komplicerat, det där.

För vad är det vi vill att Gud ska göra, egentligen?

Ta bort allt det onda? Men det är ju vi människor som gör det onda. Vill vi att Gud ska ta bort oss? Vill vi att Gud ska göra så att vi inte kan göra onda saker? Vill vi att Gud ska ta bort vår fria vilja?

Hur man än vänder och vrider på det här med ondskan i världen blir det fel.

Fortsättning följer.

Idag läste vi en text ur Apostlagärningarna i kyrkan. Där står det (bland annat) att ”man måste lyda Gud mer än människor”.

Den texten kan användas för att förklara både det ena och det andra. Den används inte alltid på ett bra sätt, tycker jag. Kanske beror det på ordet ”lyda”, som kan låta som att man är tvingad att göra någonting som man inte egentligen vill. Men så tror jag inte att det är tänkt i den här texten.

Vi människor har en fri vilja. Det betyder att vi alltid har ett val, även om valet många gånger kan kännas omöjligt. (Vi kan prata mer om den fria viljan en annan gång.)

Den här bibeltexten säger faktiskt att vi inte behöver göra sånt vi egentligen inte vill göra. Särskilt inte om någon annan vill tvinga oss att göra det.

Och Gud tvingar oss inte till någonting alls. Aldrig någonsin. Punkt slut.

När vi måste välja mellan att göra det som vi tror är rätt och riktigt och det som vi tror är fel, då väljer vi (förhoppningsvis) det som är rätt och riktigt. För det mest räcker det att använda sitt sunda förnuft. Men inte alltid.

Jag vet att jag själv ganska ofta vill göra sådant som jag vet att jag inte borde göra. För det mest är det, tack och lov, inte så farliga saker. Det kan vara att jag äter för mycket godis, eller att jag är sur och grinig mot någon som bara är snäll mot mig. Eller att jag…
Nej, jag ska inte avslöja alla mina fel och brister här i min blogg. Du kan nog själv tänka dig vad det kan vara. Antagligen för att samma sak gäller dig också.

De som sa att ”man måste lyda Gud mer än människor” i just den här bibeltexten var Petrus och apostlarna, alltså de människor som kände Jesus Kristus medan han levde som människa på jorden, och som hade valt att fortsätta att följa honom. De hade blivit tillsagda att hålla tyst med vad de visste om Jesus, att inte berätta för andra om honom. Och det kunde de inte göra. Inte för att de var tvingade till det av Gud eller av någon människa, utan för att de var så oerhört glada över att känna Jesus. Att hålla tyst med vad de visste var fullständigt omöjligt för dem.

Finns det någonting som du aldrig någonsin skulle kunna tänka dig att avstå från att göra, även om någon skulle försöka tvinga dig?