Eva, präst i Dalsland

Idag har vi pratat om kyrkans uppgift i relation till ”flykting och migration”. Hur ska vi agera i mötet med människor som söker asyl i Sverige, och i mötet med lagar och regler som vi tycker är omänskliga?

Det finns inga enkla svar på den frågan. Vi behöver ständigt arbeta med hur vi tänker och vad vi vill göra.

Under dagen har en sång från min uppväxt snurrat inne i mitt huvud:

Nej, låt dig ej förhårdna, i denna hårda tid… (Wolf Biermanns dikt Uppmuntran)

Vi ska inte styras av rädsla och fiendskap! Om vi sätter vår egen bekvämlighet, vår egen levnadsstandard, vår egen ekonomi, vår egen säkerhet i första rummet, då kommer vi allt mer förlora vår medmänsklighet och kärlek.

Kärleken – Guds kärlek – är starkare än allting annat. Den kärlek vi har fått, och hela tiden får, av Gud är inte bara vår egen. Vi har fått den för att ge den vidare.

”Den som hatar sin broder är en mördare, och ni vet att ingen mördare bär evigt liv inom sig. Genom att Jesus gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken. Också vi är skyldiga att ge vårt liv för bröderna. Om någon som har vad han behöver här i världen ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom? Mina barn, låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning.” (1 Joh 3:15-18)

Vem är min (din) ”broder”?

Om Gud älskar alla människor, då är också alla människor mina (dina) bröder.

Hur kan vi då stänga våra hjärtan för någon enda människa som söker vår hjälp?

Vi (människor) blir allt mer individualistiska. Jag gör som jag själv vill, och ingen ska säga åt mig att göra annorlunda. Typ.

Det sägs också att tron är en privatsak. Är det så?

Ja. Och nej. Så här tänker jag:

Ja, HUR jag (du) tror, exakt VAD jag (du) tror och hur jag (du) LEVER min (din) tro är en sak mellan mig (dig) och Gud. I alla fall om man generaliserar. (Och om man bortser från att jag, när jag börjar jobba som präst, i mitt yrke kommer att vara en sorts föredöme för andra när det gäller tron på Gud, vare sig jag lever upp till det eller inte.)

Men nej, ATT jag (du) tror är inte någon privatsak. Absolut inte!

Den som tror på Kristus, och därmed kan betecknas som kristen, är en del av ”den världsvida kyrkan” och den gränsöverskridande kristna gemenskapen.

Ingen av oss är felfri. Men tillsammans blir vi en helhet. Vi har våra ”hål” på olika ställen, så när vi står tillsammans syns inte våra hål.

Det är inte ett tvång att vara med i den här gemenskapen. Man kan tyvärr också konstatera att den inte fungerar som den borde. Vi älskar inte varandra som vi borde, och vi respekterar inte heller alltid varandra.

Men det spelar ingen roll. Vi hör ihop, vare sig vi vill det eller inte. Därför är det inte en privatsak ATT vi tror.

Jag erkänner – jag är pessimistisk när det gäller världens överlevnad.

Du som följer min blogg har nog anat det. Nu vet du.

Jag är pessimistisk – men samtidigt hoppfull. Vi människor har kapaciteten att rädda vår planet. Om vi alla hjälps åt, då klarar vi det. Det är inte där min pessimism ligger.

Vi kan, om vi verkligen vill och försöker, tillsammans.

Men klarar vi att förenas i denna uppgift, vi allihop, över hela vår värld?

I filmen Clockwise (på svenska: Ursäkta, vad är klockan) säger John Cleeses rollfigur vid ett tillfälle att ”det är hoppet jag inte står ut med” (se under rubriken Quotes, en bit ner på sidan jag länkar till här ovanför), när han är på väg till en viktig konferens råkar ut för det ena hindret efter det andra och det blir allt mer osannolikt att han verkligen ska hinna dit i tid.

När det finns en teoretisk möjlighet att vi ska klara av att rädda jorden, men samtidigt en förfärlig massa hinder på vägen – orkar vi då hålla hoppet vid liv? Eller ger vi upp, och slutar försöka?

Jag vill inte ge upp! Hur pessimistisk jag än kan tänkas vara, eller bli, så vill jag fortsätta hoppas, och kämpa för att hoppet ska bli verklighet.

Eller som Martin Luther lär ha sagt: Om än världen skulle gå under i morgon vill jag ändå plantera mitt äppelträd idag.

Det är vad jag kallar hopp!

När jag växte upp trodde jag att Gud alltid höll koll på mig. Inte för att Gud brydde sig om mig, utan för att se om jag gjorde vad jag skulle, att jag gjorde ”rätt”.

Det var inte så kul. Jag kände mig ständigt iakttagen, men aldrig sedd.

En Gud som gör på det viset stämmer inte med den gudsbild jag har nu.

Den Gud jag känner älskar mig. Inte för att jag gör ”rätt” i stället för ”fel”. Men för att jag är just jag.

När man sa att Gud älskade mig tänkte jag att vad spelar det för roll? Gud älskar ju alla lika mycket. För mig betydde det att Gud älskar alla lika lite, och inte älskar någon av oss på riktigt.

Det stämmer inte heller med den bild av Gud jag har nu.

Om vi människor försöker älska alla ”lika mycket”, då klarar vi nog inte det. Vi är ju rätt begränsade.

Men Gud är inte begränsad. Det är därför Gud är Gud.

Så när Gud älskar mig, då älskar Gud mig, som om jag var den enda människan på jorden.

Det gäller dig också.

Gud ser dig.

Gud älskar dig.

Häromdagen skrev jag om vad som kan motivera oss att försöka rädda världen.

För mig finns ingen tvekan, det är kärleken som motiverar mig.

I den bibelvers som brukar kallas ”lilla Bibeln” står det så här:

”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.” (Joh 3:16)

Så älskade Gud världen. Inte bara människorna. Världen.

Det grekiska ord som har översätts med ”världen” kan visserligen betyda det mänskliga släktet, eller jorden. Men det betyder även hela världen och hela universum.

Det går alltså att tänka att Gud älskar hela skapelsen, och att Jesus Kristus kom för att rädda skapelsen i sin helhet.

Vi människor är en del av skapelsen. Det är också alla djur, alla växter, alla hav, alla berg, alla moln, alla planeter och himlakroppar av olika slag.

Om det är så att Gud älskar hela skapelsen, och har gett den till oss allihop (inte bara till människan), då älskar Gud även mig (dig) och har gett skapelsen som gåva även till mig (dig).

Finns det någon bättre motivation för att göra allt jag (du) kan för att rädda världen?