Eva, präst i Dalsland

Idag fick jag en väldigt fin komplimang. En vän sa att hen tror att jag kommer att bli en bra präst. När jag frågade vad hen menade med det sa hen: ”Du lever din tro.”

En av min praktikhandledare skrev det i sitt omdöme om mig: Eva lever sin tro. Känner du mig så bra, tänkte jag då, så att du vet hur jag lever? Men hen som sa det idag sa också att hen tycker att det jag säger i predikningar och betraktelser känns förankrat, alltså att det är ett med mig.

Jag vill verkligen vara en sann präst, sann mot mig själv och sann mot dem jag möter. En präst som säger vad jag verkligen menar och tror på. Som inte säger en sak och gör någonting annat. Som inte säger en sak till den ena personen och någonting annat till den andra.

Att få höra att jag lever min tro kändes stort.

Finns det någon bra motivation till att vi ska rädda jorden?

Givetvis finns det bra skäl! Jag kan komma på ett antal goda anledningar. Men hur beskriver jag anledningarna på ett sätt som är begripligt, som känns trovärdigt, och som väcker engagemang? Här är några förslag till motivation (som kanske eller kanske inte överensstämmer med vad jag själv tycker):

1) Självbevarelsedrift. Vi vill överleva, och vi vill att våra barn och barnbarn ska kunna överleva på jorden. Därför måste vi göra allt vi kan för att rädda den.

2) Ansvar. Vi människor har gemensamt ansvar för jorden. Ingen annan än vi kan rädda den (från det vi tillsammans har ställt till). Därför ska vi också göra det.

3) Tacksamhet. Vi har fått livet, vi har fått jorden att leva på. Det är en fantastisk gåva som vi uppskattar och vill bevara.

4) Plikt. Gud har befallt oss att förvalta jorden. Vi måste lyda.

5) Kärlek. Vi har fått kärlek av Gud. Gud älskar både oss och jorden. Kärlek väcker kärlek. Därför älskar vi vår jord och vill göra den till en bra plats att leva på.

Hur tänker du om det här? Instämmer du i någonting av det jag har skrivit? Har du andra förslag på motivation att rädda jorden?

Nu har jag genomfört ”min” begravning, och blivit godkänd. Härligt! I kväll ska vi fira! 🙂

Själva examinationen gick alltså bra. Men det blev ändå problematiskt.

Jag har ”astma”, som jag brukar säga för enkelhets skull. Egentligen har jag ”bara” hyperreaktiva luftrör, eller sensorisk hyperreaktivitet, som det heter på fackspråk. Det betyder att jag reagerar på vissa dofter och kemiska ämnen i luften, men att jag inte får kramp i luftrören, som man får när man har astma.

Nåväl, idag när vi kom till den kyrka där examinationen i begravningsgudstjänst skulle äga rum märkte flera av oss direkt att det luktade mögel eller någonting annat otrevligt. Efter bara en liten stund kände jag att mina luftrör började protestera genom att bli irriterade och bilda slem. Därför blev jag tvungen att lämna kyrkan i förtid, efter att ha genomfört ”min” begravning först av alla.

Nu är det kanske inte så intressant för dig som läser det här att mina luftrör beter sig på det viset. Det är det förstås för mig. Men det finns en annan anledning till att jag berättar om det här i min blogg.

Kyrkor kan vara av olika slag. Gamla, nya, urgamla, renoverade, provisoriska och så vidare. Jag vet att åtminstone en av kyrkorna i mitt kommande pastorat har vissa mögelproblem. Det gör att jag kommer att få problem i mitt arbete som präst.

Min kyrkoherde kommer inte att kunna låta mig arbeta i kyrkor och andra lokaler som har dålig ventilation, där det finns mögel, som är nymålade eller som på annat vis har luft som ger mig besvär av luftvägarna. Och jag själv behöver vara uppmärksam på hur mina slemhinnor mår, och inte ”härda ut” när det känns tveksamt. Gör jag det kan mina kroniska besvär bli värre.

Slutledning: Jag behöver bli (och förbli) en riktigt bra präst, så att min professionalitet väger tyngre än mina hälsorelaterade begränsningar.

(Den sista meningen är både skämt och allvar.)

Så har det blivit dags för min första begravning. Inte en riktig begravning – ingen har dött och det finns inga närmaste anhöriga som sörjer. Men jag kommer att genomföra en hel begravningsgudstjänst på egen hand. Vi är sex blivande präster i min grupp, och alla får hålla varsin begravning.

I morgon berättar jag hur det gick. Eller kanske i övermorgon. Det blir en lång dag i morgon.

Igår skrev jag ett ganska pessimistiskt inlägg om att kärleken inte verkar räcka till i världen. Och så lovade jag att skriva ett mer optimistiskt inlägg idag.

Att kärleken inte räcker till är både sant och osant. Kärleken mellan oss människor räcker inte särskilt långt. Vi älskar varandra oftast bara när det inte kostar oss någonting (om man nu ska generalisera och dra oss alla över en kam). Men det finns kärlek, kärlek som alltid räcker till, utan undantag.

Så här skriver Paulus i Romarbrevet:

”Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.”

Varför ser vi inte mer av Guds kärlek i världen?

Hur tänker du om det?