Eva, präst i Dalsland

Jag ser mig omkring i världen, i Sverige, i min stad, och jag är orolig. Vad är det som händer med oss? Varför ser vi inte varandra som människor längre? Varför behandlar vi varandra på det vis vi behandlar varandra?

Det ligger frestande nära att citera vad som står i profetiorna i Bibeln, till exempel här, och här. Men man behöver inte vara profet eller ha övernaturliga förmågor för att förstå, att när vi nedvärderar familjen och det vi kallar välfärd, när vi lär oss själva och våra barn att sätta den egna personen i främsta rummet och inte ta hänsyn till någon annan, då kan det inte gå annat än illa med oss.

Samtidigt vet vi nog, de flesta av oss, att det som händer idag inte är någonting nytt. Där det finns människor finns också också kärlekslöshet, egoism, hänsynslöshet.

Jag minns en sång som var populär när jag växte upp. Sorgligt nog är den lika aktuell idag. Om du vill kan du höra sången här: Sympathy

Nu räcker det med pessimism. I morgon får det bli ett hoppfullt inlägg. Välkommen tillbaka då.

När jag sitter här hemma och hostar mig igenom dagen funderar jag på hur man gör när man är både präst och sjuk, samtidigt.

Får man blindtarmsinflammation (det har jag redan klarat av) eller influensa (det vaccinerar jag mig mot varje år) eller någon annan allvarlig sjukdom är det förstås ingenting att diskutera. Är man ordentligt sjuk så är man. Då får kyrkoherden lösa det på något vis. Eller vice pastorn, om det är självaste kyrkoherden som är sjuk.

Men när man är så där rätt så risig men inte allvarligt sjuk, hur gör man då?

Min gissning, som jag kommer att diskutera med min chef när jag börjar jobba (eller snarare lite innan jag börjar jobba), är att man inte i onödan sjukskriver sig, utan gör det man ”måste” göra, det som ingen annan kan hoppa in och göra åt en utan vidare. Som till exempel kyrkliga handlingar. Det är ju inte helt lätt att på kort varsel förbereda en vigsel eller begravning, möjligtvis något lättare att förbereda ett dop. Där får man i stället tänka på om man är smittbärare, och av den anledningen bör avstå. Och att man, när man är sjuk, så gott det går väntar med andra sysslor, som inte måste göras just precis då.

Men när man arbetar som präst går man nog till jobbet även med en förkylning eller efter en sömnlös natt.

Min slutledning är att det gäller att ta vara på sina lediga kvällar och dagar, och ta vara på alla tillfällen till återhämtning, vila och nöje.

Och det, kära läsare, gäller även för dig. Präst eller inte präst.

Just nu håller jag och övriga i min klass på att förbereda oss inför tisdag nästa vecka, då vi ska genomföra varsin (fiktiv) begravningsgudstjänst. Jag sitter och kämpar med att skriva begravningstal.

Det finns kanske inte någon gudstjänst som är så viktig som just begravningsgudstjänsten. Där möts människor som nyligen har förlorat en älskad närstående, släkting eller vän. Sorgen är stark och smärtsam. Avskedet är svårt.

Där ska jag, prästen, stå och hålla ett tal.

Detta begravningstal bör innehålla både sorg, glädje och hopp. Varje ord är betydelsefullt, varje ord kan landa rätt eller väldigt fel.

Jag känner mig mycket ödmjuk, och inser att jag behöver Guds nåd för att hitta de rätta orden.

Igår predikade jag igen. Den här gången skrev jag predikan tillsammans med en av lärarna på skolan. Det var intressant. När vi började skriva upptäckte vi att vi tänkte helt olika om dagens predikotext. Men vi hittade ett sätt att samarbeta, och fick ihop en predikan som fungerade bra.

Det kallas att dialogpredika, och jag hade inte prövat det sättet förut. Men det kommer jag att göra igen. Det var mycket lärorikt och spännande att tillsammans arbeta fram en text som uttryckte vad vi båda två ville få fram, fastän vi tänkte så olika.

Om du vill kan du läsa vår dialogpredikan här: Predikan 22 söndagen efter Trefaldighet 2017

När jag träffade min rekryteringsadjunkt senast, som jag skrev om för ett par veckor sedan, pratade vi om vilka kläder jag skulle behöva köpa när jag börjar jobba. Prästkläder, alltså.

Ett plagg som jag är tvungen att skaffa är en kaftan eller kaftanette. Det är en svart lång rock med långbyxor eller kjol till som prästen använder som högtidsdräkt. En kaftan/kaftanette kostar mycket pengar. Mycket. Pengar.

Blotta tanken på att lägga så mycket pengar på ett enda plagg fick mig att känna mig lite yr.

Jag brukar köpa de flesta av mina kläder i någon av de många second handbutiker som finns. Till exempel i den här butikskedjan (ja, i England). Man kan hitta mycket fina och bra kläder i begagnat-affärer.

Jag födde upp kaniner under några år. Då kunde jag aldrig ha några finare kläder på mig, för rätt som det var hade jag gått ner på knä i kaninhuset utan att tänka mig för, eller hållit en motspänstig kanin (som har mycket kraftiga klor) i famnen. Och vips var det adjöss med de kläderna! Men nu har jag ju inga kaniner.

Jag har börjat vänja mig vid tanken, och kommer snart att beställa min kaftanette. (Det hjälper att veta att jag kommer att få en del av kostnaden betald av mitt stift.)