Är dopet någonting som man ”får”?

Igår skrev jag att man kan tänka att dopet är någonting man ”gör”.

Man kan också tänka att dopet är någonting man ”får”. Genom att bli döpt får man ta emot någonting av Gud. Men vad?

En tanke är att man får ett nytt liv, att man lämnar sitt gamla liv bakom sig och går in i ett liv tillsammans med Gud.

Det funkar bra att tänka så, tycker jag, när den som blir döpt är vuxen, eller i alla fall så pass gammal att själv kunna bestämma sig för att bli döpt. Men om det är en liten baby? En baby har väl inte något gammalt liv att lämna bakom sig?

Då tänker jag att även om man inte lämnar någonting bakom sig, rent konkret, så kan man ändå gå in i någonting nytt. Även en baby kan göra det.

Men om en baby inte är medveten om vad som händer i dopet kanske hen inte lever i det där nya livet när hen växer upp. Hur blir det då? Behöver man bli döpt igen, om man vänder sig bort från Gud, och sedan kommer tillbaka igen?

Men det är ju inte bara den som är döpt som barn som kan gå vilse och sedan hitta hem igen. Det kan alla göra, jag och du också. Behöver inte vi bli döpta igen, varje gång vi har tappat bort vår tro på Gud?

Hur tänker du?

Är dopet någonting man ”gör”?

Tack för kommentarerna till det jag skrev igår om dopet! Det är alltid intressant att höra hur andra tänker.

Vad är det som händer när man blir döpt?

Ibland säger man att det är den som döps som ”gör” någonting i dopet. Eller, när den som blir döpt är ett litet barn, att den eller de som låter döpa sitt barn ”gör” någonting.

Det finns olika sätt att tänka kring vad man ”gör” i dopet. En tanke är att det är ett sätt att visa sin tro på Jesus, att visa att man vill vara med Gud. Eller att visa att man vill att det barn man bär fram ska vara med Gud.

En annan tanke är att man genom att bli döpt går in under Guds beskydd på ett särskilt sätt. Det kan också finnas en tanke att den som dör utan att vara döpt inte kommer till Gud efter sin död.

Om du har följt min blogg vet du nog att jag tror att Gud tar emot oss på grund av sin kärlek till oss, inte på grund av att vi genom att göra olika saker försöker få Gud att älska oss och ta emot oss. Så jag tror inte att vi förändrar Guds tanke om oss, genom att bli döpta.

Om dopet är ett sätt för oss att visa att vi vill vara med Gud, då är det inte den enda betydelsen av dopet.

Fortsättning följer.

Varför bli döpt?

Är du döpt? I så fall – vad betyder ditt dop för dig?

Jag, eller rättare sagt hela min klass i skolan, har fått i uppgift att beskriva (arbeta fram) min/vår personliga dop-teologi.

Varför finns dopet? Varför döper vi och blir döpta? Eftersom vi ska bli präster, och kommer att döpa människor, kanske mest barn, behöver vi veta vad vi tänker om dopet.

Om man vill förenkla kan man ju alltid säga att det finns en mycket bra orsak till att vi döper, och det är att kristendomens grundare har sagt att vi ska göra det.

”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.” (Matt 28:19-20)

Men vad betyder dopet, egentligen? Händer det någonting när man blir döpt? Är det bara en symbolisk handling? Spelar det någon roll om man är döpt eller inte döpt?

Hur tänker du?

Apropå Martin Luther (del 3)

Martin Luther sa också ”Nåden allena”. Vad menade han med det?

Vi kan aldrig förtjäna, eller köpa, Guds kärlek eller förlåtelse. Hur mycket vi än kämpar kommer vi aldrig att lyckas med det. Men Gud har gjort det möjligt för oss att komma nära honom ändå, genom Jesus Kristus. Det är det som är Guds nåd, att vi får någonting helt gratis, fastän vi egentligen inte har gjort oss förtjänta av det.

Luther menade att vi först måste förstå att vi behöver Guds nåd. Vi behöver också tro på att Gud finns (förstås, annars är väl inte Guds nåd särskilt intressant) och att Gud vill oss väl. Inte för att Gud kräver det av oss, men för att vi ska våga närma oss Gud och be honom om hjälp.

Alla, precis vem som helst, får komma till Gud genom Jesus Kristus. Gud tar emot alla, precis vem som helst, som vill komma. Det är absolut helt gratis, utan kostnad eller krav.

Men…

Den som kommer till Gud, genom Jesus, behöver göra det för att hen vill vara med Gud. Inte för att slippa straff, eller för att få särskilda fördelar. Det är Gud som är själva poängen. Därför är det vad som finns i mitt (ditt) hjärta som är det viktiga, inte vad vi gör eller säger.

Varför kan vi inte komma nära Gud utan Jesus? Det har jag skrivit om tidigare, till exempel här.

Men vad är ”tro”, då?

Martin Luther menade att det räcker att tro – Tron allena. Jag skrev om det igår. Men vad är tro, egentligen?

Här är ett exempel:

När jag var på Gran Canaria åkte jag med en buss in mot mitten av ön. Vägen var slingrig och gick längs den branta kanten av ett berg. Eftersom jag har höjdskräck var det en mycket obehaglig upplevelse. Men jag hade ju bestämt mig för att jag ville åka med den bussen, för att jag ville komma in till mitten av ön. Jag visste från början att det skulle bli läskigt. Därför hade jag bestämt mig för att jag litade på att chauffören visste vad han gjorde, och inte skulle köra ut bussen, och oss, över kanten och ner för stupet. Medan jag satt på bussen sa jag till mig själv, varje gång jag blev rädd: ”Jag har bestämt mig för att lita på chauffören.” Och så andades jag djupt, och tittade inte ner i avgrunden. Det gick faktiskt rätt så bra.

För mig var det alltså en viljehandling att lita på busschauffören. Jag bestämde mig för att tro att det skulle gå bra, utifrån logiskt resonemang.

Det är ett sätt att tro.

Tro kan också vara en känsla. Som när någon bär ett litet barn, och barnet känner sig helt trygg i den famnen. Att lita på den trygga famnen, utan att behöva resonera sig fram till det. Att bara veta.

Tro är inte en prestation. Det kan verka som om jag presterade en tro, när jag satt på den där bussen. Men det var inte för att det skulle gå bra. Min tro på chaufförens kompetens påverkade inte hur han körde bussen. Chauffören blev inte gladare av att jag litade på honom, och jag fick inga förmåner av bussbolaget för att jag gjorde det. Men jag mådde bättre när jag litade på chauffören än när jag inte gjorde det.

Om jag (du) känner att jag (du) tror på Gud, att jag (du) litar på Gud med mina (dina) känslor, då blir inte Gud gladare av det, och jag (du) får inga särskilda förmåner av Gud som belöning för min (din) tro. Men jag (du) mår mycket bättre, och livet blir lättare att leva när jag (du) känner mig (dig) buren av Gud.

Jag tror att Gud är mer intresserad av mig (dig) som person än av min (din) specifika tro, och att min (din) tro på Gud är till mer nytta för mig (dig) än för Gud.

Hur skulle du beskriva hur det är att tro på Gud?