Eva, präst i Dalsland

Martin Luther myntade även uttrycket ”Tron allena”. Vad menade han med det?

Det enda vi kan göra, det enda vi behöver göra för att bli ”godkända” av Gud, är att tro. Hur mycket goda gärningar vi än gör blir vi varken mer eller mindre godkända av Gud.

Det är bra att göra bra saker, men vi ska inte göra bra saker för att Gud ska tycka om oss mer. I stället, menar Luther, kommer vi att göra bra saker därför att vi är så glada och tacksamma över att redan vara godkända och älskade av Gud.

När jag (du) har fått ta emot goda saker kommer vi att vilja dela med oss av det, och göra goda saker för andra.

Så enkelt är det!

Ännu en gång har en människa tagit sig rätten att avsluta andra människors liv, okända människors liv, utan någon som helst begriplig anledning. Jag sörjer med dem som har drabbats. Ord räcker egentligen inte till.

Jag säger många gånger till människor jag möter att de är värdefulla, och att de är älskade precis som de är, bara för att de finns till. Jag tror att det är sant.

Men vad hjälper det att veta att man är värdefull i Guds ögon, om man inte är värdefull i människors ögon?

Vad hjälper det att veta att man är älskad av Gud, om en helt okänd människa kan ta själva livet ifrån en, i ett enda ögonblick?

Livet är så ömtåligt, och den mänskliga gemenskapen är också ömtålig. Men vårt värde ligger inte i hur länge vi lever, eller hur vi dör. Vi är värdefulla därför att det liv vi har fått av Gud inte tar slut när vi dör.

Vi har fått det här livet, livet vi lever tillsammans på jorden, som en gåva. Att ta vara på, att använda på bästa sätt. Vi har ansvar för varandra. Vi kan hjälpa varandra.

Låt oss också göra det. Låt oss hjälpa varandra att fortsätta hoppas på det goda, fastän vi drabbas av det som är ont och obegripligt.

Det är reformationsåret i år, eller Lutheråret, som det också kallas.

Martin Luther brukar, bland mycket annat, tillskrivas tre uttryck: Skriften allena, Nåden allena och Tron allena.

Skriften allena, vad betyder det?

Inte, som man skulle kunna tro, att en kristen bara behöver läsa Bibeln, och inte behöver bry sig om vad som händer IRL (I Riktiga Livet). Nej, ”Skriften allena” är ett sätt att uttrycka att Bibeln är viktig för det kristna livet. Läser man någonting i Bibeln som man tycker verkar konstigt eller inte stämmer, då behöver man fortsätta att läsa, och försöka hitta den stora bilden. Vilket sammanhang står texten i? Hur stämmer den överens med det som står på andra ställen i Bibeln?

Man behöver också prata med andra kristna, för att jämföra sina tankar och slutledningar. Men även om man ibland skulle vilja det, ska man inte kasta bort det som står i Bibeln för att man tycker att det är krångligt, besvärligt, omodernt eller opassande. Det man kommer fram till i sådana diskussioner behöver hänga ihop med det som står i Bibeln.

Det går att använda lösryckta delar av det som står i Bibeln för att argumentera för saker som inte stämmer överens med den bild som målas upp av Bibeln som helhet. Många gånger har människor försökt manipulera andra människor genom att citera bibeltexter på ett sätt som verkar bekräfta den egna åsikten.

För att inte bli manipulerad på det viset behöver man själv läsa Bibeln, helst hela Bibeln. Det tar tid, och man kan tycka att det är tråkigt eftersom texterna i Bibeln är så gamla och rent språkligt svåra att först. Då gäller det att inte haka upp sig på detaljer, utan fortsätta att läsa.

När jag var yngre läste jag väldigt mycket i Bibeln. Nu läser jag också, men inte så mycket som jag skulle vilja göra.

Hur läser du Bibeln?

Har du några förebilder? Människor som du ser upp till, och som du har som föredömen i din Gudsrelation?

Det är fantastiskt bra att vi har varandra, att vi kan lära av varandra och att vi kan hjälpa varandra med våra kunskaper och erfarenheter. När två går tillsammans, eller när man får restips av någon som har gått samma väg, känns resan inte så lång.

Men…

Jag skriver ofta ”men”. Det beror på att allting kan ses från olika håll. Det finns alltid åtminstone två olika sätt att tänka om någonting. Och det tycker jag är viktigt.

Förebilder är bra. Men en förebild kan också bli en framför-bild.

När en människa blir så viktig, eller tror sig själv vara så viktig, att hen skymmer sikten i stället för att gå bredvid, då kan det gå illa. Hur klok min förebild än är, är hen ändå aldrig lika klok som den jag egentligen bör följa. Och om en blind leder en blind faller båda i gropen.

Vem följer du?

Har du några heliga vanor, som hjälper dig att hålla dig nära Gud?

Heliga vanor är inlärda handlingar eller tankar som man medvetet och aktivt använder i sin relation med Gud. Det kan vara korstecken, särskilda böner som till exempel Jesusbönen, att delta i gudstjänster, eller någonting helt annat.

Sådana vanor kan vara till stor hjälp, genom att de påminner oss om Gud, och om att vi behöver hålla oss nära Gud.

Men risken finns alltid att själva de heliga vanorna blir viktiga i sig, kanske till och med viktigare än det vi ville att de skulle hjälpa oss med.

När Jesus sa att sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten, då tror jag att han pratade om just det. Att våra heliga vanor, hur goda de än kan vara i sig, kan komma i vägen, så att vi bara ser dem och inte Gud.

Har du några ”heliga vanor” som skymmer sikten för dig?