Eva, präst i Dalsland

Igår skrev jag om bibelstället där det står att kvinnan ska ”tiga i församlingen”. Jag fick en väldigt bra kommentar till det inlägget:

”Som du skriver är det viktigt att se till helheten. Jesus själv lyfte ju upp kvinnorna och bemötte dem ofta på ett helt annat sätt än nedlåtande, fördömande.
Vad betyder ”alla” i texten? Alla har något att meddela. Gud har utrustat oss med olika gåvor. Jag tror också att man måste se till den tidens kultur. Men allt ska ske i frid och inte i oordning.”

Ja, det är verkligen viktigt att se till helheten. Att inte bara läsa den enskilda versen eller ens det enskilda avsnittet. Det som står i Bibeln är en helhet, många olika delar som tillsammans målar en bild som är större en delarna själva.

Därför vill jag uppmuntra dig, alla dig som besöker min blogg, att läsa Bibeln. Inte som en lagbok, men som en källa till kunskap om vad människor genom historien har tänkt om Gud. Det är inte farligt att läsa om Gud, även om man inte själv håller med om det man läser. Tvärtom kan det vara berikande att ta del av hur andra tänker och har tänkt. När man låter sina egna tankar möta andra människors tankar får man bättre möjlighet att bilda sig en egen uppfattning.

En vän frågade mig om hon, eftersom hon är kvinna, måste tiga i församlingen. Hon syftade på det som står i 1 Kor 14:34). Det var en mycket specifik fråga. Hur skulle jag besvara den?

Men hon frågade samtidigt hur man kan veta vad man ska ”lyda”, eller bry sig om, i Bibeln, och vad man inte behöver bry sig lika mycket om. Efter en stunds funderande valde jag att fokusera på det allmänna i stället för på det specifika, och låta henne dra sina egna slutsatser.

Så här svarade jag:

”För att veta vad man behöver ta på allvar och vad man inte behöver ta lika mycket på allvar får man skaffa sig en överblick över helheten. Vilka texter stämmer med helheten och vilka texter sticker ut?
Man behöver också ta reda på vad som är ”frälsande” och vad som ”bara är intressant”.

Helheten är att Gud älskar oss och vill oss väl. Oss allihop, alla människor i hela världen och genom alla tider. Det som inte stämmer överens med att Gud älskar oss och vill oss väl kan man hoppa över (eller spara till en annan gång).

Frälsningen stavas J-E-S-U-S. Jesus som är Gud(s son) och som blev människa och levde och dog och sedan fick livet tillbaka igen. Jesus som ska komma tillbaka (vad nu det innebär) för att göra världen sådan den borde ha varit hela tiden.

Den Gud som älskar oss alla och vill oss väl bryr sig mer om vad som finns i våra hjärtan än om vad vi gör och säger. Å andra sidan påverkas det vi gör och det vi säger av vad som finns i våra hjärtan, så det hör ihop.

Den Jesus som gav sitt liv för att rädda oss bryr sig mer om ATT vi tror på honom än VAD vi tror om honom.”

Så svarade alltså jag. Hur skulle du ha svarat?

Någon i min klass har räknat ut att vi nu har klarat av en tredjedel av det här sista läsåret. Inte en tredjedel av tiden, men en tredjedel av det antal veckor vi kommer att befinna oss på plats i skolan.

I morgon är det elva veckor sedan jag satt och väntade på att få min uppsats godkänd, den allra sista dagen det gick att komplettera ansökan till slutåret. Jag fick intyget två timmar före deadline. Så knappt om tiden var det.

I morgon är det också precis sju kalendermånader kvar till min prästvigning.

Tanken svindlar.

Idag predikade jag i mässan på skolan. Evangelietexten jag använde i min predikan är kort:

”Jesus sade: ’Att de döda uppstår har också Mose visat i stället om törnbusken, där han kallar Herren för Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.’ ” (Luk 20:37-38)

I min predikan pratade jag om ”stället med törnbusken” som det står om i texten, men också om en del annat. Om du vill kan du läsa min predikan här: Predikan sönd e Alla helgons dag 2017

Hur ska man agera när man ser att någon mår dåligt?

Igår hade vi ett långt lektionspass om suicid, alltså självmord. Hur hjälper vi någon som överväger att ta sitt eget liv? Kan man hjälpa? Vad säger man? Vad gör man?

Det var oerhört intressant! Mycket bra föreläsare.

Det kanske viktigaste vi fick lära oss är att vi behöver prata om självmord, att det inte är farligt att ta upp ämnet eller att fråga någon om hen funderar på att avsluta sitt liv.

Min egen reflektion är att det kanske största hindret är den egna rädslan.

Om jag (du) inte har bearbetat min (din) egen dödsrädsla kan jag (du) inte vara till någon vidare hjälp för andra, eftersom jag (du) då inte vågar tänka på döden eller prata om döden.

Jag tror att vi alla i viss utsträckning är rädda för att dö. Det är rätt normalt att vara rädd för döden. Men om den rädslan är för stark blir den ett hinder och en fara. Därför är det bra att ta itu med den, när man får möjlighet till det.

Och framför allt – det finns en som har gått före oss in i döden, och övervunnit den.