Eva, präst i Dalsland

Nej, inte kris och katastrof för mig personligen. Men kris och katastrof som skolämne.

Vi arbetar just nu med döden. Döden, begravning, livskriser och psykisk ohälsa. Ett av lektionspassen har just ”Kris och katastrof” som rubrik.

Om ett par veckor ska alla vi präststuderande hålla varsin begravningsgudstjänst på egen hand. Inte en riktig, bara en fejkad. Men under eget ansvar.

Hur beter man sig när man möter de anhöriga till någon som just har dött? Vad säger man i ett begravningstal? Brukar prästen vara med på minnesstunden, och vilken roll fyller hen i det sammanhanget? Och hur blir det när den som har dött är ett litet barn?

Mycket att lära, mycket att fundera över, mycket att ta ställning till.

Vi bestämde oss hastigt för att besöka en storstad måndag-tisdag-onsdag. Så det har inte blivit några blogginlägg under min lektionsfria vecka.

Nu sitter jag och förbereder två predikningar, en till mässan i skolans kapell på onsdag (Söndagen efter Alla helgons dag, tema: Vårt himmelska hopp) och en till kommande söndags gudstjänst (23:e söndagen efter Trefaldighet, tema: Frälsningen).

Att skriva predikan (och att hålla den) är bland det allra roligaste jag vet. 🙂

Jesus berättade några liknelser för att förklara vad ”himmelriket” (Guds rike, den plats eller snarare det tillstånd där Gud får vara Gud) är. Till exempel berättade Jesus så här:

”Med himmelriket är det också som när en köpman söker efter fina pärlor. Om han hittar en dyrbar pärla går han och säljer allt han äger och köper den.” (Matt 13:46)

Men Jesus sa inte vem köpmannen i liknelsen är, eller vad pärlan symboliserar.

Är pärlan himmelriket, och jag (du) köpmannen som söker efter himmelriket?

Eller är det Gud som är köpmannen, och jag (du) den dyrbara pärla Gud gör allt för att finna, eller snarare komma i kontakt med?

Hur tänker du?

För några dagar sedan träffade jag min rekryteringsadjunkt, alltså den person i stiftet som håller kontakten med oss prästkandidater och lotsar oss framåt i processen. Vi pratade då bland annat om vad prästkläder kostar och om hur det kommer att gå till den 10 juni, då jag och sex andra blivande präster och diakoner kommer att vigas till våra respektive tjänster.

När jag gick från det samtalet var jag omskakad, nästan lite rädd. Jag gillar inte att vara fokus för uppmärksamheten. Det har jag aldrig gjort.

Men, tänker kanske du, när jag i mitt arbete står inför församlingen under en gudstjänst är jag ju i fokus för uppmärksamheten. Hur funkar det för mig?

Märkligt nog funkar det alldeles utmärkt. Jag har jobbat som tjänstebiträde (”nästan färdig präst”) två hela somrar, och det har gått jättebra att stå inför församlingen på det viset.

Jag tror att det beror på att det egentligen inte är jag som är i fokus under gudstjänsten, utan Gud. I alla fall är det så jag själv tänker. Vad församlingen tänker kan jag förstås inte veta, men det spelar inte så stor roll. Jag gör mitt jobb, och trivs jättebra med det.

Kanske det kommer att kännas likadant under den gudstjänst då jag ska vigas till präst. Jag hoppas det. Men då är ju fokus faktiskt på oss som vigs. Och det gör mig nervös.

Jag berättar mer om vad som kommer att hända den 10 juni en annan dag.

Nu har vi lektionsfritt resten av den här veckan och hela nästa vecka. Det är verkligen välkommet! Jag jobbade tio veckor i somras, intensivskrev uppsats hela augusti och började på utbildningen direkt efter det, så det är första ”lediga” (=självstudier) veckan sedan i våras.

Tänk på att hålla sabbatsdagen helig. Det är det tredje av de tio budord Moses tick ta emot av Gud, enligt 2 Mosebok 20:8. I Gamla testamentet får man intrycket att vilodagen är ett krav från Gud på människorna. Men Jesus vände det åt ett annat håll: Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten. (Mark 2:27

Vi behöver vila regelbundet, annars tar vi, eller åtminstone vår ork, slut.

Nu ska jag göra det. (Men jag fortsätter blogga.)