Kyrkan är en intressant politisk arena, i alla fall enligt en viss partiledare.
Det går att göra partipolitik av kyrkan. Tyvärr gör det det. Men det går inte att göra kyrka av partipolitiken, hur man än bär sig åt.
Den kristna kyrkans grundare ägnade sig inte åt partipolitik. Han kritiserade alla som förtjänade kritik och berömde alla som förtjänade beröm, oavsett partitillhörighet.
Låt oss göra som vår grundare.
I söndags handlade evangelietexten om de två systrarna Marta och Maria. Maria satte sig till rätta för att lyssna på Jesus medan Marta fixade allt det praktiska.
Marta blev sur på sin syster, för att hon inte hjälpte till med det som behövde göras. Hon gick till Jesus och ville att han skulle prata med Maria om det. Men Jesus sa att Maria hade valt ”det som är bäst” och att ingen skulle ta det ifrån henne.
Här kan man fundera på många olika saker. Till exempel att det var Marta, inte hennes syster, som hade bjudit in Jesus till sitt hem, och att det därför rent logiskt var hon själv som hade ansvaret för det praktiska. Eller att Maria prioriterade Jesus före sin syster. Och vad menade Jesus med ”det som är bäst”?
Man kan också fundera på vad det var Marta gjorde, rent konkret.
Hon gick till Jesus och pratade med honom om sin syster. ”Hon där borta gör inte det hon borde göra!”. Det kallas skvaller, i min värld.
Hon gick till Jesus och ville att han skulle bestämma över hennes syster. ”Säg till henne att hon borde göra si eller så!” Manipulation, kallar jag det.
Hon gick till Jesus och frågade honom om han inte ”brydde sig om” att hennes syster inte hjälpte henne. Hon ville göra Jesus ansvarig för det problem hon hade med sin syster.
Hon gick till Jesus och pratade om sin syster – i stället för att gå till sin syster och prata med henne själv. Och här tror jag att vi har själva kärnan i texten.
Pratar jag (du) med Gud i stället för att reda ut mina (dina) problem med andra männniskor? Eller vänder vi oss till Gud för att få hjälp och stöd att ta itu med våra egna problem och samarbetssvårigheter?
Somliga menar att Svenska kyrkan är viktig som ”kulturbärare”. Och så kan det nog vara. Också. Men om kyrkan bara är bärare av en kultur som anses vara viktig att bevara för sin egen skull, då är den ingenting värd som kyrka.
Det är innehållet som avgör om kyrkan är betydelsefull eller inte, inte kyrkans uttryck.
Och kyrkans innehåll stavas J-e-s-u-s.
Utan Jesus ingen kyrka, vad vi än säger och gör.
Jag tror på Guds beskydd. Jag tror att Gud håller sin hand över mig (dig) och skyddar mig (dig) från det onda, när jag (du) ber om det.
Det ser inte alltid ut som om det är så. Det händer en hel massa saker som aldrig borde få hända. Sånt händer mig också, fastän jag ber om Guds beskydd.
Så varför be om beskydd, om det inte hjälper?
Jag tänker på minst två olika sätt om det här:
1) Det händer alltid någonting när vi ber. Det är min fasta övertygelse att det gör det. Men det kanske inte blir just så som jag skulle vilja att det blir. Och det kanske ser ut som om ingenting händer, fastän det gör det.
Hmmm. Det där får jag visst återkomma till.
2) Härom dagen läste jag några rader i Psaltaren i Bibeln, som handlar om just det här. Det stod ungefär så här: De onda får inte segra, för då kan de goda börja göra sånt som är ont (Ps 125:3). När jag (du) ber Gud skydda mig (dig) från det onda, då är det i så fall inte i första hand för att jag (du) ska slippa drabbas av det onda, utan för att jag (du) inte ska bli ond själv.
Det tål att funderas på.
Att tro på Gud är inte alltid enkelt.
Eller, rättare sagt, det är inte alltid enkelt att förstå vad det är man tror.
Om Gud, alltså.
Man kan tro utan att förstå. Det funkar. Man kan vara övertygad i sitt hjärta, eller lita på någon annans övertygelse. Som när man sätter sig i ett flygplan. Jag förstår inte hur ett flygplan fungerar, men jag litar på dem som säger att det fungerar. Men det man inte själv förstår är det svårt att förklara för någon annan.
Stoltheten kanske vill att jag ska vara säker, att jag ska förstå allt jag tror på, eller att jag åtminstone ska låta säker. Men det är bättre att vara ärlig.
Om jag inte förstår, då behöver jag antingen vänta med att säga någonting tills jag själv förstår, eller också tala om att jag visserligen tror, men inte förstår.
För om jag inte själv förstår kan jag inte heller förklara så att någon annan förstår vad jag menar.
Som Esaias Tegnér en gång sa: det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.
Det var alltså detta jag lärde mig på den där lektionen jag berättade om igår.
