Eva, präst i Dalsland

Igår visade jag dig en bild som illustrerar ett grupparbete vi gjorde i min klass. Vi fick varsitt stort papper, och uppgiften att beskriva kärlek som kunskapsform. Men skulle vi beskriva själva den kärlek som vi vill förmedla till dem vi möter i vårt kommande arbete i kyrkan? Eller skulle vi beskriva hur man med kärleken som redskap förmedlar det vi vill förmedla till dem vi möter?

Vi diskuterade och diskuterade, men förstod fortfarande inte uppgiften. Som väl är vet vi att vår lärare inte begär att vi ska ”svara på frågan” till vilket pris som helst, utan gärna ser att vi löser uppgifterna konstruktivt och innovativt. Därför gjorde vi bilden jag la ut igår.

Vi la våra händer på papperet, fingertopp mot fingertopp, och ritade av konturerna, men där fingertopparna rörde vid varandra lämnade vi öppet.

Betydelsen av bilden är att vårt samtal var kärleksfullt och respektfullt. Vi är individer, men hör ihop. Det finns ett öppet flöde mellan oss, som vi alla fyra bidrar till. Vårt samarbete var gott. Det är så vi vill att det ska vara i kyrkan.

Och när vi var färdiga såg vi att vår bild faktiskt kan sägas beskriva kärleken som kunskapsform. 🙂

Av den här övningen lärde vi oss dessutom någonting helt annat, som jag berättar mer om i morgon.

Idag fick vi en uppgift att lösa i grupp, i skolan. Vi skulle i ord eller bild svara på frågan: ”Hur kan man beskriva kärlek som kunskapsform?”

Var det begripligt? Det tyckte inte vi i min lilla grupp. Så vi ritade en bild som illustrerade vårt samtal i gruppen, snarare än svarade på frågan.

Så här ser vår bild ut:

I morgon berättar jag mer om bilden.

Igår visade jag dig en bild, en symbol för vad som är kyrkans uppdrag. Det var en bild av ett hjärta med ett taggigt skärp runt sig, med ett par glasögon ovanför och gula streck runtomkring.

Hjärtat är Guds kärlek. Det taggiga skärpet är en krans av törne, en sådan som Jesus fick på huvudet när han skulle bli uppspikad på ett kors och dödad. Från hjärtat droppar det blod. De gula strecken är strålar som börjar vid hjärtat och fortsätter ut åt alla håll. Och glasögonen är ett par glasögon.

Med den bilden ville min grupp berätta att kyrkans uppdrag är att berätta om, gestalta, synliggöra Guds kärlek till alla människor, den kärlek som fick Jesus att frivilligt gå i döden (för att sedan bli levande igen).

Det är ett stort och viktigt uppdrag. Vill du vara med?

Igår hade vi temadag i plugget, alla blivande präster och diakoner och kyrkomusiker tillsammans. Vi pratade om vad som är kyrkans uppdrag. Här är resultatet av min lilla grupps samtal:

Vad ser du i den här bilden?

I morgon berättar jag vad vi tänkte i min grupp, och som min pluggkompis uttryckte med sin bild.

Härom dagen skrev jag om ansvar, att vi människor har gemensamt ansvar för vår värld. Det där med ansvar är inte lätt. Ibland tar man för lite ansvar, ibland för mycket.

Framför allt är det svårt att avgöra i vilken utsträckning man ska låta en människa ta ansvar för sitt eget liv. När man ser en vän behandla sig själv riktigt illa, ska man då göra någonting, ingripa, ta på sig ansvaret för sin vän? Var går gränsen för vad man som människa ska få lov att göra mot sig själv utan att någon sätter stopp för det?

Ska man till exempel hindra någon från att begå självmord? Borde man inte ha rätt att själv bestämma över sitt eget liv?

Jag har vid några tillfällen gjort just det, hindrat någon från att ta sitt liv. De personerna har inte tackat mig. De blev i stället arga på mig. Men de lever, fortfarande. Och jag tror att jag gjorde rätt.

Jesus valde att lägga sitt liv i händerna på dem som ville döda honom, och som också gjorde det. Jesus lärjungar ville rädda honom, men de kunde inte göra det. De förstod inte, inte då.

Men varken du eller jag är Jesus, eller ens ”som Jesus”. Vi behöver vara rädda om våra liv, och om varandras liv.