Eva, präst i Dalsland

Jag har några dagar skrivit om terrorism, om ondska och om onda människor. Tänkte du på att jag hela tiden kallade de onda ”de” och ”dem”, medan de goda var ”jag”, ”du” och ”vi”?

Vad händer om man förenklar sin människosyn på det viset?

Då är de onda människorna alltid någon annanstans, inte där jag är. Jag känner dem inte, jag träffar dem inte, jag vet ingenting om dem, mer än att de är ”onda”.

Då blir det lättare att hata dem. Och döda dem, eller godkänna att någon annan dödar dem.

Men för ”dem” är det jag (du) som är ”de” och ”dem”.

Titta bara på den aktuella situationen i ett ”Nord”-land, som vill bygga upp sin militära makt för att kunna bekämpa sin fiende. Men för deras fiende är det ”Nord”-landet som är fienden. Så länge man inte kan mötas, bli ”du” för varandra, finns ingen bra lösning på det problemet.

Vem skulle jag (du) behöva möta, och bli ”du” med?

Om Guds plan för vår värld är att göra slut på det onda när alla goda människor har tagit slut, som jag antydde igår, då kanske vi borde satsa på att bli utrotade. Det kanske är det bästa sättet att utrota ondskan?

Men som kristen tror jag att vi människor tillsammans har ansvar för den här världen vi lever i. Och det är inte ansvarsfullt att överge den. Så att låta oss bli utrotade är inte ett bra alternativ.

Och då kan man tycka att jag är tillbaka där jag började, för några dagar sedan. Hur ska vi hantera ondskan och de människor som gör onda handlingar?

Kan vi älska våra fiender utan att låta dem döda oss? Kan vi bekämpa terrorismen på annat sätt än genom våld? Kan vi låta dem döda våra vänner och våra familjer utan att börja hata dem och vilja döda dem?

Det är väldigt lätt att sitta här och skriva att vi ska älska dem. Men hur skulle jag (du) reagera om det drabbade mig (dig), här och nu, i stället för människor som jag inte känner, i London eller Burma.

Jag har ingen lösning på det här problemet. För mig betyder det mycket vad Jesus har sagt. Jag skulle önska att jag kunde veta att jag alltid skulle klara av att göra det Jesus vill. Men skulle jag det? Skulle du?

Nu har jag under några dagar skrivit om terrorism, och om att det kanske inte funkar så bra att utrota alla terrorister, eftersom det hela tiden dyker upp nya.

Jag har i stället föreslagit att vi ska älska terroristerna, och göra gott mot dem. Kanske skulle det leda till att de tar intryck, och ändrar sitt sätt att leva.

Risken finns förstås att de inte alls tar intryck av våra goda handlingar, och att vi själva blir utrotade i stället.

Och nu börjar det bli svårt.

Om man ska tro på vad som står i Bibeln har Gud en plan för vår värld. I den planen ingår att det onda ska ta slut, en gång för alla, när den rätta tiden är inne.

Kanske ”den rätta tiden” är när alla goda människor har blivit utrotade?

Fortsättning följer.

Igår föreslog jag att vi skulle kunna älska terroristerna i stället för att döda dem. Det skulle kunna leda till att de onda ändrar sig och själva blir goda, när de möts av kärlek i stället för hat.

Så skulle det kunna bli. Det vore ju bra. Den taktiken skulle kunna lyckas. Det vore det allra bästa, tänker jag. Att alla blir goda.

Men det skulle också kunna leda till att alla som är goda dör, och att bara de som är onda blir kvar.

Då vore väl allt hopp ute? Eller?

Fortsättning följer.

Igår skrev jag att det nog inte går att utrota terrorismen genom att döda alla terrorister. Jag frågade också vad som skulle hända om vi i stället för att döda, älskar terroristerna och gör gott mot dem.

Om vi slutar att försöka bekämpa ont med ont, om vi slutar att skjuta på dem som skjuter på oss, om vi slutar att bomba dem som bombar oss, vad skulle hända då?

Kanske skulle de då ta intryck av att vi gör gott mot dem när de gör ont mot oss, och själva bli goda?

Ja, så skulle det kunna bli.

Eller också…

Jag skriver mer om det i morgon.