När det händer saker i livet som man tycker inte borde få hända, till exempel att man blir svårt sjuk eller att någon man älskar dör alldeles för tidigt, då ligger det nära till hands att man frågar sig varför detta drabbar just mig. Vad har jag gjort, eller inte gjort, för att råka ut för det här?
Den frågan kanske kommer ur en tanke att Gud styr och ställer med oss och med livet på jorden, och att allt som händer mig är en del av Guds plan för mitt liv.
Jag har svårt att tänka så. En Gud som bestämmer vem som ska drabbas av olyckor och svårigheter är en orättvis Gud, och den Gud jag tror på är inte orättvis. Om det är någonting som jag alltid har trott på, oavsett hur mitt liv och min tro har sett ut, så är det att Gud är rättvis.
Min tro är att Gud har en plan för mänskligheten, och håller sin hand över oss människor och ser till att vi inte förintar varandra innan den rätta tiden för planen är inne. Till den bilden hör att Gud har gett oss människor ansvar för både oss själva, varandra och den värld vi lever i. Och eftersom vi inte alltid gör det som är bäst för alla, händer det saker som aldrig borde få hända. Vi drabbas allihop av vad vi själva eller någon/några andra gör.
”Varför just jag?” är i så fall inte en meningsfull fråga. Det som händer händer inte ”just mig” eller ”just dig”. Det händer ”oss”, hela mänskligheten. Ibland händer det mig, ibland dig, ibland någon helt annan.
Kanske vi i stället skulle fråga ”Var är Gud när det här händer mig?”
Svaret skulle då bli: Gud är här, precis här där jag, där du, där någon helt annan är. Tack vare Guds närhet och kärlek är vi aldrig ensamma, inte ens när det känns som om vi vore det.
