Eva, präst i Dalsland

Igår undrade jag vad som händer om man inte blir döpt. Alls.

På ett ställe i Bibeln står det att ”den som tror och blir döpt skall räddas” (Mark 16:16). Det kan låta som om den som inte blir döpt inte heller skall räddas. Men fortsättningen på meningen är inte ”men den som inte blir döpt skall…” utan ”men den som inte tror skall …”.

Det är alltså inte nödvändigtvis så att den som inte blir döpt på något vis skulle hamna utanför Guds omsorg.

Vem är det då som blir räddad?

Man kan diskutera vad ”bli räddad” betyder, men det går jag inte in på just nu.

På flera ställen i Bibeln står det att ”den som håller ut till slutet skall blir räddad” (Matt 10:22; Matt 24:13; Mark 13:13). Jesus säger också att ”den som går in genom mig (som är grinden) skall bli räddad” (Joh 10:9). Det står också ”Var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad” (Apg 2:21, Rom 10:13), ”Tro på Herren Jesus, så skall du bli räddad” (Apg 16:31) och ”Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad.” (Rom 10:9)

Det finns tydligen flera olika sätt att bli räddad på, och dopet är ett av dem.

Om man inte ”går förlorad” för att man inte blir döpt, då är vi tillbaka till frågan – Varför ska man över huvud taget bli döpt?

Fortsättning följer.

Igår skrev jag om dopet som en gåva från Gud, att man genom att bli döpt får ett nytt liv och lämnar sitt gamla liv bakom sig. Och så frågade jag dig om man behöver bli döpt en gång till om man inte tar vara på det där nya livet, utan går vilse och sedan hittar tillbaka till Gud igen (eller blir hittad av Gud igen).

Jag, och många med mig, tror att man bara behöver bli döpt en enda gång. Nu ska jag förklara vad jag menar med det.

Om dopet är en gåva från Gud, om den som blir döpt får ett nytt liv av Gud, då är det Gud som har ansvaret för det nya livet.

Jag (du) har givetvis ansvar för hur jag (du) tar vara på mitt (ditt) nya liv, men eftersom vi redan från början kan lista ut att vi inte kommer att lyckas leva som vi borde leva, hur mycket vi än försöker (eftersom vi bara är vanliga människor), och eftersom vi vet att Gud är Gud, och därför har full koll, så kan vi lita på att om (eller snarare när) vi gör bort oss (igen) så vill Gud att vi ska komma tillbaka till det där nya livet igen. Varje gång. Och när vi gör det, då kan vi lita på att Gud tar emot oss. Varje gång.

Så även om dopet bara händer en gång, så fortsätter det att gälla, vad som än händer oss i livet. Eftersom det är Gud som har ansvar för det nya liv vi har fått i dopet.

Därför, om mitt resonemang stämmer, går det lika bra att bli döpt som baby som att bli döpt senare i livet.

Men om man inte blir döpt alls, vad händer då?

Fortsättning följer.

Igår skrev jag att man kan tänka att dopet är någonting man ”gör”.

Man kan också tänka att dopet är någonting man ”får”. Genom att bli döpt får man ta emot någonting av Gud. Men vad?

En tanke är att man får ett nytt liv, att man lämnar sitt gamla liv bakom sig och går in i ett liv tillsammans med Gud.

Det funkar bra att tänka så, tycker jag, när den som blir döpt är vuxen, eller i alla fall så pass gammal att själv kunna bestämma sig för att bli döpt. Men om det är en liten baby? En baby har väl inte något gammalt liv att lämna bakom sig?

Då tänker jag att även om man inte lämnar någonting bakom sig, rent konkret, så kan man ändå gå in i någonting nytt. Även en baby kan göra det.

Men om en baby inte är medveten om vad som händer i dopet kanske hen inte lever i det där nya livet när hen växer upp. Hur blir det då? Behöver man bli döpt igen, om man vänder sig bort från Gud, och sedan kommer tillbaka igen?

Men det är ju inte bara den som är döpt som barn som kan gå vilse och sedan hitta hem igen. Det kan alla göra, jag och du också. Behöver inte vi bli döpta igen, varje gång vi har tappat bort vår tro på Gud?

Hur tänker du?

Tack för kommentarerna till det jag skrev igår om dopet! Det är alltid intressant att höra hur andra tänker.

Vad är det som händer när man blir döpt?

Ibland säger man att det är den som döps som ”gör” någonting i dopet. Eller, när den som blir döpt är ett litet barn, att den eller de som låter döpa sitt barn ”gör” någonting.

Det finns olika sätt att tänka kring vad man ”gör” i dopet. En tanke är att det är ett sätt att visa sin tro på Jesus, att visa att man vill vara med Gud. Eller att visa att man vill att det barn man bär fram ska vara med Gud.

En annan tanke är att man genom att bli döpt går in under Guds beskydd på ett särskilt sätt. Det kan också finnas en tanke att den som dör utan att vara döpt inte kommer till Gud efter sin död.

Om du har följt min blogg vet du nog att jag tror att Gud tar emot oss på grund av sin kärlek till oss, inte på grund av att vi genom att göra olika saker försöker få Gud att älska oss och ta emot oss. Så jag tror inte att vi förändrar Guds tanke om oss, genom att bli döpta.

Om dopet är ett sätt för oss att visa att vi vill vara med Gud, då är det inte den enda betydelsen av dopet.

Fortsättning följer.

Är du döpt? I så fall – vad betyder ditt dop för dig?

Jag, eller rättare sagt hela min klass i skolan, har fått i uppgift att beskriva (arbeta fram) min/vår personliga dop-teologi.

Varför finns dopet? Varför döper vi och blir döpta? Eftersom vi ska bli präster, och kommer att döpa människor, kanske mest barn, behöver vi veta vad vi tänker om dopet.

Om man vill förenkla kan man ju alltid säga att det finns en mycket bra orsak till att vi döper, och det är att kristendomens grundare har sagt att vi ska göra det.

”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.” (Matt 28:19-20)

Men vad betyder dopet, egentligen? Händer det någonting när man blir döpt? Är det bara en symbolisk handling? Spelar det någon roll om man är döpt eller inte döpt?

Hur tänker du?