Nej, inte kris och katastrof för mig personligen. Men kris och katastrof som skolämne.
Vi arbetar just nu med döden. Döden, begravning, livskriser och psykisk ohälsa. Ett av lektionspassen har just ”Kris och katastrof” som rubrik.
Om ett par veckor ska alla vi präststuderande hålla varsin begravningsgudstjänst på egen hand. Inte en riktig, bara en fejkad. Men under eget ansvar.
Hur beter man sig när man möter de anhöriga till någon som just har dött? Vad säger man i ett begravningstal? Brukar prästen vara med på minnesstunden, och vilken roll fyller hen i det sammanhanget? Och hur blir det när den som har dött är ett litet barn?
Mycket att lära, mycket att fundera över, mycket att ta ställning till.