Eva, präst i Dalsland

Den allra första gången Guds heliga ande drabbade dem som följde Jesus var det som en mäktig stormvind. Om du vill kan du läsa om det, här: Apg 2:1-4

Jag vet inte om du har haft någon liknande upplevelse av Guds närhet. Men om du inte har det vill jag påminna om att Guds närhet kan upplevas på väldigt många olika sätt.

En gång när profeten Elia behövde få känna att Gud var med honom fick han först uppleva en stark storm, sen en jordbävning och sen en eld. Men han kände inte Guds närvaro i vare sig stormen, jordbävningen eller elden.

Sen hörde Elia ett stilla sus, och förstod direkt att det var Gud. Om du vill kan du läsa om profeten Elias möte med Gud, här: 1 Kung 19:9-12

Gud är alltid nära oss, men det är inte alltid vi märker det. Kanske lyssnar vi efter en storm, en häftig och omskakande känsloupplevelse, när Gud gör sig påmind som en stilla susning?

En vän berättade för mig att hen brukade ha ett ”svart hål i själen”. Ett stort bottenlöst tomrum som liksom suger in allting i sig utan att någonsin bli fullt.

Att ha ett sådant svart hål i själen är starkt ångestladdat. Hur ska jag bli av med hålet? Hur ska jag fylla det? Vad ska jag ta mig till?

Min vän försökte fylla hålet, eller rättare sagt komma ifrån det, på alla möjliga sätt. Frenetiskt köp och sälj. Droger och andra missbruk. Och det verkade ibland hjälpa, men bara för stunden.

Men så kom det ett ögonblick…

Ja, det var förstås inte ett ögonblicks verk. Snarare en lång och tidvis smärtsam process. Men i alla fall kom det ett ögonblick då min vän kunde tro på att hen är älskad. Älskad på riktigt. Älskad för sin egen skull. Älskad av Gud. Och då hände någonting med det där svarta hålet.

Hålet finns kvar, berättar min vän. Men nu är det inte längre bottenlöst. Nu fungerar det som en resonanslåda, säger hen. Guds kärlek vibrerar där inne, till hen själv och vidare ut till dem hen möter.

Hålet är nu fullt av Guds ljus, och ångesten är borta.

Jag såg ett program på TV om framtidens mat. Till exempel visade de hur man odlar grönsaker i enorma växthus, där man kontrollerar allting – ”jorden” (som i själva verket är en sorts mineralull), klimatet, belysningen, bevattningen, pollineringen, ohyrebekämpningen – med vetenskapliga metoder. Resultatet är rejält ökade skördar. Och jag häpnar.

Inte över de ökade skördarna, även om det i sig är fantastiskt, utan över människans längtan att kontrollera sin omgivning och sina levnadsvillkor. Vi vill inte vara beroende av den nyckfulla naturen när vi producerar vår mat. Vi vill själva bestämma exakt när, var och hur maten ska produceras. Helst också exakt hur stor skörden kommer att bli. För att åstadkomma detta drar vi oss inte ens för att förändra växternas gener och forma dem efter våra syften.

Jag kommer att tänka på det valspråk min gamla gymnasieklass hade: Scientia potestas est – kunskap är makt. Det är sant att kunskap medför makt, i alla fall i någon bemärkelse. Men med kunskap följer också ansvar. Mer kunskap – mer ansvar. Är vi verkligen beredda att ta det ansvaret?

Vad händer när vi modifierar naturen för att den ska passa oss bättre? Till att börja med kanske det ser ut som om följderna bara är goda. Men vi kan aldrig i förväg veta vilka effekter våra manipulationer får.

Om vi vill leka Gud måste vi också ta Guds ansvar. Vare sig vi tror att det finns en Gud eller tror att det inte finns en Gud måste vi ta ansvar för det vi skapar. Ingen annan kan ta det ansvaret åt oss.

Men när det blir fel, när våra experiment misslyckas, då vill vi väldigt gärna skylla på någon annan.

Ofta skyller vi på Gud. Märkligt nog.

Ibland, när jag känner behov av att ta en paus, en mini-retreat, vad gör jag då?

Jo, när jag ändå ska gå på toa, om det är ett badrum utan fönster, och om jag är bekant med hur badrummet ser ut, då släcker jag ljuset, och gör det jag ska i mörker.

Enkelt och billigt. Och mer vilsamt än du kanske tror.

Upplever du att din tro, kanske hela ditt liv, svajar? Att du ena dagen är lugn och trygg, för att nästa dag vara full av oro och tvivel?

Då är du inte ensam. Det är kanske så det är att vara människa. Men det finns hopp, även för dig.

I Hebreerbrevet står det att ”Detta hopp är vår själs ankare”.

Det hopp som orden syftar på är hoppet om att livet inte tar slut när vi dör. Hoppet att Jesus Kristus har gjort det möjligt för oss att bli hela och trygga, inte bara i det här livet, utan även efter döden. Hoppet om gemenskap med Gud.

För att hoppet ska göra oss trygga behöver vi förstås lita på den som har gett oss möjligheten att hoppas.

Om du inte vet om du kan lita på Jesus föreslår jag att du tar reda på så mycket som möjligt om honom. Läs om honom i Bibeln, pratat med människor som känner honom. Prata gärna också med människor som har en annan uppfattning. Försök att få överblick över personen Jesus, inte bara lösryckta åsikter eller ögonblicksbilder. Ta reda på hur han mötte människor medan han levde som människa. Ta reda på hur människor har upplevt att han har mött dem. Och bilda dig en egen uppfattning om vem han var och vem han är.

Om du kommer fram till att du kan lita på Jesus kommer din tro på honom att vara som ett ankare, som du kan använda för att komma tillbaka till lugnet, tryggheten, kärleken och hoppet. Även om ankarlinan är lång går det att ta tag i den, och dra sig tillbaka till den plats där man kastade ankar.

Jesus kommer aldrig att ge upp om dig. Han släpper dig inte, om du inte själv verkligen vill att han ska göra det.

Du kan alltid lita på att du är älskad av Gud. Nu och för evigt.