Eva, präst i Dalsland

Finns det en väg, en lära, en tro, som är ”den enda rätta”? Kan man säga att någonting är sant för alla människor? Hur tänker du om det?

– – – paus för eftertanke – – –

Vill du veta vad jag tänker?

Min tanke är att om allting är relativt, alltså om det finns en ”rätt tro” för varje enskild människa, om det finns lika många ”sanningar” om Gud som det finns individer i världen, då är ingen av dem ”sann”. Då finns det bara uppfattningar och åsikter, inga sanningar.

Den kristna tron säger att det finns en sanning som gäller för alla, överallt, genom alla tider. Sanning, inte åsikt. Vare sig vi gillar det eller inte.

Det är en tro som grundar sig i vad Jesus själv har sagt, enligt vad hans lärjunge Johannes skriver i sitt evangelium:

”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” (Joh 14:6)

Den Fader som Jesus pratar om är den som har tänkt ut och format hela vår värld, allting vi kan se och höra och ta på, och allt som är för stort eller för smått för att vi ska kunna se eller förstå det.

Enligt den kristna läran kommer alla människor att behöva ta ställning, för eller emot Jesus Kristus. Aposteln Paulus skriver att alla knän ska böjas för Jesus Kristi namn och att alla tungor ska bekänna att Jesus är herre. (Fil 2:9-11)

Det innebär, enligt den kristna tron, att alla, både de som tror och de som inte tror, både de som vill och de som inte vill, en dag kommer att bli tvungna att se och inse vad som är sant och vad som inte är sant.

Du får givetvis tro precis vad du vill. Jag hoppas bara att du har funderat ordentligt, och grundar din egen personliga uppfattning på någonting som du är övertygad om är sant.

(Det här skrev jag för några år sedan, men det är tyvärr lika aktuellt fortfarande.)

Ännu ett terrordåd. Ännu en tid av sorg och avsky. Ännu en tid då vi kanske tänker ”vi” (som aldrig skulle…) och ”de” (som gör såna hemska saker).

Men eftersom vi människor har gemensamt ansvar för vår värld, och för varandra, har vi på sätt och vis del i ansvaret för det som har hänt. Vår egen synd (dvs allt som hindrar oss från att ha gemenskap med Gud och med varandra) gör det möjligt för andra att synda (dvs stå utanför gemenskapen med Gud och med andra människor).

Som vi säger i en av de olika bekännelseböner vi använder i kyrkan: ”Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår, och har del i världens bortvändhet från Gud”.

På motsvarande sätt bidrar den som har släppt in Gud i sitt liv och i sitt hjärta till att göra världen bättre, genom att ha med sig Gud (i hjärtat) vart man än går. Det ena utesluter inte det andra.

Låt oss göra allt vi kan för att göra världen till en bättre plats att leva på! Låt oss göra allt vi kan för att ge Gud större utrymme i världen!

En präst träffar många människor som mår dåligt och som behöver stöd. När jag hör Frida sjunga ”Som en sparv” blir jag påmind om att prästens händer ska vara ett bo, inte en bur, och att händerna ska vara öppna när sparven är redo att flyga iväg på egen hand.

(Jag beklagar att länken ibland börjar med reklam. Om du vill kan du läsa sångtexten här, i stället.)

…du låter jubel över räddningen ljuda omkring mig.” (Ps 32:7)

I den varsamt reviderade versionen av 1917 års Bibel, som publicerades tillsammans med NT -81, står det så här:

”… med räddningens jubel omger du mig.”

Jag föreställer mig att det alltid står fullt med änglar runt omkring oss, och att de jublar eftersom de ser den räddning som vi inte alltid själv kan se. Och om vi sträcker ut handen åt något håll, och liksom kommer i kontakt med änglarna, då kan vi ”känna” deras glädje och jubel.

Det betyder inte att det är lätt att vända sin sinnesstämning, när vi har det jobbigt. Men när vi påminner oss själva om att Gud finns, och att Gud älskar oss, då finns alltid möjligheten att lite ljus sipprar in i vårt inre.

Hur tänker du att ”räddningens jubel” låter?

Tänk dig ett hus, där alla elektriska ledningar är dragna, till alla rum och utrymmen. Alla lampor och elektriska apparater är installerade och färdiga att använda. De fungerar som de ska. Men ingenting tänds eller startar.

Det som saknas är – elektricitet.

Ingenting kan börja fungera som det var tänkt förrän strömmen kopplas på.

Vi människor kan vara fullt fungerande, men ändå sakna någonting – kontakten med den som har tänkt ut oss och gjort så att vi finns till.

Allt som behövs är att slå på strömmen.