Eva, präst i Dalsland

Tänk dig den här bilden:

Gud, och vi människor. På varsin sida. Förenade med någonting som ser ut som en tråd eller en lina.

Tråden symboliserar kontakten mellan Gud och människan.

Mycket av det vi gör i kyrkan, och i andra sammanhang där Gud får vara med, är bara begripligt om tråden är hel. Tar vi bort tråden ur bilden, eller klipper av den, förändras allting.

Tråden markerar alltså kontakten med Gud, inte kunskapen om Gud.

Bara för att någon är otroligt klok och har massor av kunskap om Gud betyder det inte nödvändigtvis att den personen har kontakt med Gud.

Även den som inte vet så mycket, kanske inte ens har förmågan att tänka och analysera och förstå, kan ha kontakt med Gud.

”Gör er inga bekymmer”, står det i Filipperbrevet i Bibeln.

”Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar.”

Det är lättare sagt än gjort. När man är orolig kan man inte bara sluta vara orolig.

Men det står att vi ska tacka Gud. Inte FÖR våra bekymmer, men TROTS våra bekymmer.

Det står också att vi ska låta Gud få veta alla våra önskningar. I det här sammanhanget skulle jag väl tro att det betyder att vi ska berätta för Gud om allt det där som vi bekymrar oss för, allt som oroar oss, allt som känns svårt, tungt och jobbigt.

Bibeltexten fortsätter så här:

”Då skall Guds frid, som är mer värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.”

Du kan läsa hela texten i Filipperbrevet: Fil 4:6-7

I vår tidigare svenska översättning av Nya testamentet stod det: ”… Guds frid, som övergår allt förstånd …”. Jag gillar den översättningen bättre. Guds frid kan vi inte förstå. Men vi kan uppleva den.

Jag tror att nyckeln till att få uppleva Guds frid, den som är mer värd än alla våra oroliga och bekymrade tankar, är att verkligen tala om allting för Gud. Att utgjuta sitt hjärta, som det heter, tömma hjärtat på allt som oroar och skrämmer.

Och för att våga göra det behöver man tro att Gud finns, att Gud lyssnar, och att Gud bryr sig.

Jag vet att Gud verkligen finns, lyssnar och bryr sig. Jag vet det av personlig erfarenhet.

Det betyder inte att jag alltid följer rådet i Filipperbrevet. Men jag vet att det fungerar.

Vågar du testa?

Jag tror att rätt många människor har något sorts behov av att prata, att ventilera sina funderingar om Gud och om andlighet. Jag tror också att det kan kännas som ett väldigt långt steg att ta kontakt med en präst för att prata. Då måste man väl vara i någon sorts akut andlig kris?

Så är det förstås inte. Som präst ska man vara tillgänglig, även om det inte är kris. Men jag förstår att tröskeln till ”samtalsrummet” (som oftast inte är ett rum, utan ett tillfälle) kan kännas väldigt hög.

Hur ändrar vi på det?

Jag läser i profeten Nahums bok, i Bibeln, att ”Herren är en hämnande Gud, full av lidelse, Herren är en hämnare, fylld av vrede. Herren tar hämnd på sina motståndare, han vredgas på sina fiender.” (Nah 1:2)

Vad betyder det? Är Gud en arg och grym hämnare som vi behöver vara rädda för?

Det kan verka så. Och visst kan vi läsa och tolka de här orden som de står. Men det står också att ”Herren är god mot dem som hoppas på honom, han är ett värn på nödens dag, han tar sig an dem som flyr till honom när flodvågen vältrar fram.” (Nah 1:7-8)

Av Gamla Testamentet i Bibeln kan man få intrycket att allting som händer är ett resultat av Guds konkreta handlingar. Liv och död, väder och vind, hälsa och sjukdom, framgång och motgång, allt beskrivs som Guds verk.

Läser vi hela Bibeln, både Gamla och Nya Testamentet, blir bilden inte riktigt densamma. Kanske beror det på att de som skrev böckerna i Gamla respektive Nya Testamentet inte hade samma världsbild. Kanske beror det på att vi som läser Bibeln behöver få se båda sidorna.

Jag brukar prata om att det är lag på att andas syre. Vi människor kan inte välja om vi vill vara beroende av att andas syre, eller inte vara beroende av att andas syre. Att andas, och därigenom få i oss syre, är inbyggt i vår konstruktion. På samma sätt är vi tvungna att äta, eller i alla fall få i oss näring. Vi är tvingade att lyda tyngdlagen. Vi blir blöta när det regnar. Vi kan bli skadade av för mycket solljus. Och så vidare. Naturlagar, pratar man om.

Tänk om det, som i Gamla Testamentet framställs som Guds aktiva och konkreta ingripande, i själva verket också handlar om naturlagar? Tänk om ”lyda Gud” betyder att acceptera våra livsvillkor och begränsningar, på samma sätt som vi måste acceptera att andas syre, få i oss näring och anpassa oss efter tyngdlagen? Tänk om ”Guds vrede” och ”Guds straff” i själva verket är resultatet av att vi vägrar att hålla oss till våra mänskliga begränsningar?

Vi säger väl inte att baksmälla efter en fylla är Guds straff? Eller att brutna ben efter en olycka är ett straff? Det är ju i själva verket ett resultat av vårt eget eller någon annans aktiva eller passiva val.

Allting som händer är inte Guds verk. Gud har tänkt ut, och gjort oss, och livet som vi har fått är förknippat med vissa förutsättningar. Accepterar vi de förutsättningarna funkar livet – ”Gud är glad”. Accepterar vi inte de förutsättningarna får det konsekvenser – ”Gud blir arg”.

Guds intresse, Guds önskan och längtan och vilja, är att vi, mänskligheten som grupp, ska växa upp och förstå vad som är bra för oss och vad som inte är bra för oss. Vi har ett gemensamt ansvar att göra vårt bästa för att nå det målet.

När ska vi människor sluta motarbeta varandra, och börja samarbeta?

Vi människor tänker mycket på vår hälsa, och på hur vi ska leva längre. En del av oss lägger mer energi på sådana tankar än andra. Men viktigare än livslängd och hälsa är inre livskvalitet. Ett långt liv utan sjukdomar och plågor leder inte automatiskt till ett mer meningsfullt liv.

Ibland tror jag att sjukdomar och plågor kan vara till hjälp för oss. Genom att vi möter svårigheter av olika slag lär vi oss att uppskatta livet på ett annat sätt än vi skulle ha gjort om allting bara hade rullat på, utan gnissel och utan motgångar. Bekymren i sig gör oss inte mycket gott. Det är hur vi hanterar bekymren som formar oss.

Jag säger inte att jag är bra på att hantera de svårigheter som möter mig i livet. Jag säger bara att jag vill försöka.

Eller, som Jesus sa: ”Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd?” (Luk 12:25)