Det är ganska vanligt, nu för tiden, att föräldrar skriver sina barns namn någonstans på sin kropp
Det är ganska vanligt, men inte något nytt för vår tid.
Redan för mer än 2500 år sedan skrevs detta:
”… ditt namn är skrivet i mina händer …” (Jes 49:16)
Ditt namn är skrivet i Guds händer. Gud glömmer aldrig bort dig.
Du är älskad, precis som du är.
Har du någon gång funderat på vad som skulle ha hänt om du hade gjort annorlunda i någon situation, alltså gjort någonting annat än det du gjorde?
Tänk om jag hade … i stället för … Tänk om inte … hade hänt mig. Vad hade hänt då? Hur hade mitt liv blivit då?
Kanske ångrar du ett eller annat val du har gjort. Kanske önskar du att du hade haft möjlighet att göra, eller vara, på ett annorlunda sätt. Kanske önskar du att någon annan hade handlat på ett annat sätt mot dig. Kanske önskar du att någonting som har hänt dig inte hade hänt, eller att någonting som inte har hänt hade hänt.
Men att tänka ”hur skulle mitt liv ha blivit om …” är egentligen samma sak som att tänka ”hur skulle jag vara om jag inte vore den jag är?”
Vi, både du och jag, är underbara och älskade varelser. Guds älskar oss inte mer ena dagen och mindre en annan dag, inte mer när vi är ”snälla” och mindre när vi är ”dumma”.
Det som händer oss, vare sig det är bra eller dåligt, blir en del av oss. Vad som än händer kan vi alltid lita på att vi är älskade, precis som vi är.
Därför behöver vi aldrig skämmas för någonting vi har gjort, eller som har hänt. Gör vi fel, och upptäcker det, då kan vi be om förlåtelse. Vi kan undersöka om vi kan rätta till felet, och i så fall göra vårt bästa. Men allt kan inte rättas till. Det som vi inte kan förändra får vi lägga i Guds hand. Sedan ska vi inte gå tillbaka och plocka upp det igen.
Ta vara på det du har, här och nu! Det är mer värt än alla ”tänk om”.
Ibland får jag höra att jag har hållit en bra predikan, en som har berört den som lyssnar.
Det gör mig glad, för det är just det jag vill – beröra. Jag vill att mina ord ska förmedla tro och hopp, och göra att människor vågar lita på Gud.
Men sanningen är att det inte är jag som skriver mina predikningar.
Eller, jo, det är jag som sitter vid datorn, som knappar på tangenterna. Det är jag som tänker och funderar och formulerar texterna.
Men så fort jag börjar tänka att jag är duktig på att skriva predikningar händer någonting märkligt. Orden tar slut, och jag kan inte fortsätta att skriva. Det har hänt många gånger.
Jag kan inte göra det utan Guds hjälp.
För jag kan ju inte veta vad du behöver höra. Det är det bara Gud som vet (och ibland du själv också).
Så visst är det jag som skriver. Men förmågan att skriva har jag fått av Gud. Och det är Gud, inte jag, som vet vad mina predikningar behöver innehålla.
Sen är det förstås så, att jag inte alltid lyssnar på Gud. Det jag skriver och säger är inte alltid det jag kanske borde skriva och säga.
Mina predikningar kanske inte är vad just du behöver höra, just då.
Men Gud är inte beroende av just mig för att nå dig. Du kan höra Guds röst på väldigt många olika sätt. Om du vill.
Vill du?
Hur vet man vad Gud vill att man ska veta? Det är ju så väldigt sällan Gud talar med oss människor med hörbara ord. Ändå står det gång på gång i Bibeln att Gud ”talar” till oss.
Ja hur vet man?
Kanske är det genom en inre övertygelse, en insikt om någonting som man inte kan förklara, eller bortförklara, men som man inte kan bevisa för någon annan. Och om det är på det viset, då tar man en stor risk genom att följa den övertygelsen. För tänk om man har fel? Tänk om den inre övertygelsen bara är ens eget påhitt, någonting man själv gärna vill ska vara sant och verkligt och riktigt, men som egentligen kommer från en själv, inte från Gud?
Jag tror att vi aldrig kan vara riktigt säkra. Jag tror att det handlar om just – tro. Och som det brukar vara med trosfrågor får vi lita på Gud, och göra det som vi upplever att vi ska göra. Och ta risken att vi tar miste, och gör bort oss.
Johannes, kärlekens apostel, han skriver i ett av sina brev att Gud är ljus, och att inget mörker finns i honom. Gud är god, inte ond, och vill oss bara väl. Det är därför vi kan ta risken att lägga våra liv i hans hand, och lita på att han tar hand om oss, även när vi missförstår honom, och när vi gör bort oss. Johannes säger också att om vi vandrar i ljuset, i Guds ljus, då har vi gemenskap med varandra. Att leva i ljuset är att våga vara ärlig, mot sig själv, mot andra, mot Gud. Våga visa fram våra fel och brister, till och med det vi skäms för, om det behövs. Ärlighet är en bra grund för gemenskap.
Det är riskabelt att vara ärlig. Den vi pratar med kanske inte vill lyssna. Den vi har något otalt med kanske inte vill försonas, kanske tar chansen att ge igen, hämnas, straffa. Men det finns inget annat sätt. Verklig gemenskap kommer ur ärlighet, ur vetskapen ett det finns en som alltid förlåter oss, vad vi än kan ha gjort, när vi ångrar oss, och ber om förlåtelse. Och när vi vet att vi är förlåtna, då vågar vi förlåta andra, och be varandra om förlåtelse.
Då vågar vi också ta risken att göra bort oss.
Jag läser just nu en hel del i Gamla Testamentet i Bibeln. Det är tröttsam läsning. Gudsfolket får uppleva de mest fantastiska saker. Tecken och under, direktkontakt med Gud, som hjälper dem mot deras fiender. Men tror du att de uppskattar det? Nej, de glömmer väldigt fort vad de har fått vara med om, och vänder sig till ”avgudar” och tillber ”avgudabilder” i stället för Herren Gud. Den enda Gud som finns.
Jag suckar rätt ofta över detta. Hur kunde de vara så… korkade?
Men kanske vi inte ska läsa allting så bokstavligt?
Vi har fått Bibeln som vägledning, för att vi ska kunna förstå vem och hurdan Gud är. Men det som står i Bibeln beskriver hur helt vanliga människor lever och beter sig. Skulle jag ha varit annorlunda, tänkt och gjort och reagerat annorlunda? Skulle du?
Nej, jag tror att vi, både du och jag, skulle vara precis lika… korkade som Bibelns gudsfolk. Även om vi skulle få uppleva samma saker som de upplevde.
Varför? För att vi är människor. Vanliga människor, med vanliga människors förmåga att göra rätt och att göra fel. Tyvärr oftast fel.
Men Gud gjorde oss med den förmågan. Gud ville inte ha perfekta ofelbara människor som aldrig behövde se tillbaka och ångra sig. Gud ville inte heller ha människor som gjorde rätt av det enda skälet att de inte visste någonting annat, och därför inte hade något alternativ.
Gud ville ha människor som kunde tänka och fundera, som kunde göra mer eller mindre genomtänkta val i svåra situationer. Människor som visste vad de ville, och som gjorde sina val utifrån den kunskap de hade.
Du och jag vet inte särskilt mycket, även efter en hel livstids ’trial and error’. Visst lär vi oss mycket medan vi lever, men det är först när vi samlar ihop all vår kunskap och alla våra erfarenheter som vi verkligen kan veta vad som är vad.
Den enskilda människan – du och jag – är oändligt värdefull för Gud. Ingen av oss är onödig eller överflödig. Men vi behöver varandra. Mänskligheten blir inte hel om någon enda av oss saknas.
Vi lär oss av våra egna misstag, förstås. Men vi kan också lära oss av varandras misstag. Och av de misstag som beskrivs i Bibelns berättelser.
Så, tillbaka till Gamla Testamentet, och till avgudar och avgudabilder. Vad kan vi lära av det?
Ja, vilka är dina avgudar? Vad uppfyller dig mer än det borde göra? Vad tar mer av din tid än det borde göra? Vad värderar du högre än du borde göra?
Det är de sakerna som är dina, och mina avgudar.
