Eva, präst i Dalsland

Jag har nu haft körkort i tre och ett halvt år, ungefär. Sedan jag fick kortet har jag fortsatt att lära mig saker, precis som min bilskolelärare sa att jag skulle, och blivit mer och mer trygg i min roll som bilförare.

Bilkörning handlar väldigt mycket om tillit. Att lita på att bilen fungerar som den ska, eftersom den har gått igenom besiktning och service. Att lita på att jag klarar att köra bilen, eftersom jag har gått igenom utbildningen, och sedan fått mer och mer erfarenhet. Att lita på medtrafikanterna, att de ska följa gällande lagar och regler, och att deras avsikt är att undvika att orsaka olyckor.

Visst, bilen kan gå sönder, det vet vi ju. Oväntade fel kan uppstå, och orsaka problem, kanske till och med olyckor.

Visst, jag kan göra fel när jag hanterar bilen och trafiken. Det vore konstigt annars. I värsta fall kan jag orsaka olyckor, även om det inte är min avsikt att göra det.

Visst, mina medtrafikanter kan göra fel, och orsaka olyckor. Det vore konstigt annars, eftersom de, liksom jag, bara är helt vanliga människor. Det kan till och med finnas trafikanter som struntar i både sin egen och andras säkerhet, och som ställer till med fruktansvärda olyckor.

Men i huvudsak kan jag lita på bilen, på mig själv, och på medtrafikanterna.

Och eftersom jag inte är rädd när jag kör bil förstår jag att jag verkligen också gör det. Att jag känner mig trygg i trafiken, eftersom jag har förtroende för bilen, mig själv och andra trafikanter.

Den känslan kommer sig av min erfarenhet. Jag har kört en hel del sedan jag tog körkort. Jag har själv sett att även om det finns trafikanter som gör dumma, ja, rent ut sagt idiotiska saker, som går det ändå för det mesta bra.

Jag vet, av erfarenhet, att jag inte behöver vara rädd när jag kör.

På samma sätt är det med min relation med Gud.

Jag har läst mycket om Gud. Jag har pratat mycket med andra som tror, eller som inte tror, på Gud. Jag har pratat mycket med Gud. Ibland har jag upplevt att jag har fått någon sorts svar, ibland har jag inte upplevt att jag har fått svar. Men genom att prata med Gud, genom att prata om Gud, genom att läsa om Gud, har jag lärt känna Gud. Så gott det nu går att känna Gud.

Det började antagligen med en vilja. Jag ville lära känna Gud. Det var fruktansvärt länge sedan, så jag minns inte hur det började. Men jag kan se tillbaka på mitt liv, och se hur det ena efter det andra har gjort att jag nu litar på, och känner mig trygg med Gud.

Genom bilkörningen har jag kanske inte lärt känna Gud bättre. Men jag har fått upp ögonen för vad tillit, trygghet, är. Och hur man genom erfarenhet lär sig att lita på. Bilar, förare, trafik – och Gud.

Har du hört talas om Sackaios? Han som ändrade sig.

Fel kan vi alla göra. Ibland gör vi större fel än annars. Men vad det än är vi har gjort, som vi inte borde ha gjort, så kan vi ångra oss.

En del saker går inte att göra ogjorda, förstås. Då får vi ta konsekvenserna av vårt handlande, och försöka göra det bästa vi kan av situationen.

Men vare sig vi kan ställa allting till rätta igen eller inte, så kan vi alltid ändra oss. Tänka om. Göra bättre nästa gång.

När Jesus träffar Sackaios vet han förstås att Sackaios är en ohederlig människa. En som utnyttjar sin position, sitt yrke, för att göra livet bättre för sig själv, på andras bekostnad.

Men Jesus säger ingenting om allt det där. Han bjuder bara hem sig själv på middag till Sackaios.

Och när Sackaios börjar lära känna Jesus, då inser han själv att han har gjort fel. Och då ångrar han sig, ändrar sig, och vill göra rätt för sig. Och då säger Jesus, att nu är Sackaios en bra människa, igen. Du kan läsa berättelsen om Sackaios här, om du vill.

Har du gjort fel någon gång? Det har du förstås, för det gör vi ju alla. Men har du ändrat dig? Har du gjort vad du har kunnat för att ställa allt till rätta igen?

Och har du bett Gud förlåta dig?

En vän frågade mig hur det känns att leva i Kristi kraftfält. Uttrycket kommer från en bok som vi läser tillsammans, Bengt Pleijels ”Guds väldiga styrkas kraft, en vandring genom Paulus brev till Efesierna”. Det är en bok som förvånar. Man läser en vers ur Efesierbrevet i taget, vrider och vänder på orden, och pratar med varandra om det. För oss brukar det ta en timme per vers.

Vi pratade en stund om frågan. Till slut kom vi fram till att när man är ”i Kristi kraftfält” kan man släppa taget, slappna av, bara vara. När man inte är ”i Kristi kraftfält” känns det som att springa i lös sand, pulsa i djup snö, vada mot strömmen i ett vattendrag. Som alla de där ”jag ska bara” som man hittar på för att slippa ta tid med Gud. Till exempel sätta sig ner med den där boken vi jobbar med. Det känns som om det ska bli sååå jobbigt och sååå tråkigt, men när vi väl sitter där är det jättespännande, och vips! har det gått en hel timme. En enda vers. Märkligt.

Min vän sa då att det där motståndet man känner, det är som att man kommer till en hög tröskel som man riktigt får kämpa för att ta sig över. Men när man har tagit sig över den – är den borta!

Det kanske är så det känns att komma in i Kristi kraftfält?

Alla människor har ett visst behov av att bli bekräftade av andra människor, att spegla sig i andras ögon. Störst är det behovet hos ett litet barn, som med hjälp av andra människors bekräftelse bygger upp en grundläggande syn på sin egen person. Utan bekräftelse är det oerhört mycket svårare att växa upp till en ”normalt” fungerande människa.

En trygg vuxen behöver fortfarande bekräftelse, men inte för att hitta sig själv, inte för att lära känna sina egna gränser, utan för att känna gemenskap med de människor man har omkring sig.

Jag undrar om inte både jag och du ibland behöver fundera på vad andra människors bekräftelse – positiv och negativ – gör med oss. Är jag (du) trygg i mig (dig) själv, eller påverkas min (din) självbild av varje positiv eller negativ bekräftelse jag (du) får?

Och i så fall, hur kan vi upptäcka det, och göra någonting åt det?

En gång i tiden gick jag nästan alltid omkring och kände mig dålig. Alltså som en dålig människa. Det gör jag inte längre.

Jag funderade på det nu i kväll, när jag hade min aftonbön. På att jag inte känner mig ”skyldig” när jag pratar med Gud. På att jag kanske borde känna mig ”skyldig” eftersom jag, precis som varenda människa på hela jorden, ständigt gör saker som jag inte borde göra. Det ligger i ”den fallna människans” natur, så att säga.

Med ”den fallna människan” menar jag inte vi människor som enskilda individer. Eller rättare sagt inte nödvändigtvis specifika saker som vi gör. Jag menar i stället hela mänsklighetens position, eller hur man ska säga. Att vi människor, som grupp betraktat, har valt att leva utan Gud.

Jag vet att inte alla människor har valt att leva utan Gud. Jag har själv aktivt valt att leva med Gud. Men så länge det finns människor på jorden som har valt bort Gud i sina liv delar vi alla på konsekvenserna av det. Av mänsklighetens kollektiva val.

Det här med vårt kollektiva val kan man diskutera länge, men det ska vi inte göra just nu. Det är inte mitt syfte med det här inlägget. Skriv gärna en kommentar, om du vill, så kan jag ta diskussionen en annan dag.

Vad jag tänker på just i kväll är att jag känner mig alldeles trygg med Gud, fastän jag vet att jag inte alltid gör som jag borde göra, tänker som jag borde tänka, säger det jag borde säga. Jag vet att Gud vet att det är så. Och jag vet att Gud älskar mig ändå.

Jag känner mig trygg i att jag är helt och hållet accepterad av Gud, vad som än händer. Gud är inte en sträng domare, som håller koll på att jag gör vad jag ska. Att jag emellanåt gör det jag ska beror i stället på att jag vet att jag är älskad och accepterad, precis som jag är.

När jag predikar, eller på annat sätt pratar om Gud, återkommer jag hela tiden till att Gud älskar oss människor, varenda en av oss, helt och hållet. Gud älskar inte precis allting som vi gör, eller tänker, eller säger. Vi är älskade för vad vi är, inte för vad vi gör.

Jag önskar, djupt och innerligt, att jag på något vis kan förmedla det som jag själv har upplevt, så att du, och alla människor, får uppleva det jag upplever.

När man vet att man är älskad, utan förbehåll, då blir man trygg. Och när man är trygg vågar man låta andra människor vara som de är, fastän de inte är som man själv.

Vet du att du är älskad av Gud, precis som du är?