Lots döttrar – en fruktansvärd historia

För en tid sedan skrev jag om Abram/Abrahams fru, Saraj/Sara. Det finns fler berättelser i Bibeln där kvinnor behandlas illa. Till exempel den om Lot och hans döttrar.

Lot bodde i Sodom. Han fick besök av två änglar/män som han bjöd in i sitt hem. Stadens manliga befolkning kom då och krävde att Lot skulle lämna ut männen till dem. Lot vägrade, och nu kommer det hemska:

Lot sa till stadens alla män att de kunde få hans två döttrar i stället – de kunde göra vad de ville med dem, sa han.

Om du vill kan du läsa berättelsen här: 1 Mos 19:1-29

Så blev det nu inte. Både Lot och hans döttrar blev räddade, och Sodom förstördes. Men blotta tanken – att en far skulle utlämna sina döttrar till en vild och våldsam folkhop… Jag ryser!

Man kan resonera hur man vill om den här berättelsen, den är hemsk och det är svårt att förstå varför den står med i Bibeln.

Eller vad tänker du om det?

Så kan du inte göra, Gud!

I Första Mosebokens 18 kapitel kan vi läsa om en märklig dialog mellan Gud och Abraham.

Gud är på väg till Sodom och Gomorra, för att undersöka om ryktena om städernas förfall har någon sanning i sig. Om det stämmer tänker Gud förstöra städerna. Abraham får höra vad Gud tänker göra, och blir upprörd. Frimodigt ifrågasätter han Guds omdöme:

”Skall du verkligen förinta den rättfärdige tillsammans med den orättfärdige? Kanske finns det femtio rättfärdiga i staden. Skall du då verkligen förinta den i stället för att skona den för de femtio rättfärdigas skull som bor där? Så kan du inte göra, döda den rättfärdige tillsammans med den orättfärdige, så att det går den rättfärdige på samma sätt som den orättfärdige. Så kan du inte göra! Skall inte den som är hela jordens domare göra vad som är rätt?”

Gud svarar tålmodigt, när Abraham gång på gång har invändningar. Kanske finns det bara 45 rättfärdiga i staden, kanske bara 40, kanske bara 30, kanske bara 20, kanske bara 10? Jo, om det så bara finns 10 rättfärdiga i staden ska Gud skona den. (1 Mos 18:20-33)

Naturligtvis visste Gud hur många rättfärdiga som fanns i Sodom och Gomorra och som skulle bli räddade när städerna gick under – bara Abrahams brorson Lot, hans hustru och deras två döttrar. Varför då denna dialog?

Allting som står i Bibeln står där för vår skull. För din skull och för min skull. För att vi ska veta vem Gud är, och hurdan Gud är. Den här dialogen visar oss att det går att prata med Gud, att Gud lyssnar och bryr sig, och att Gud inte straffar den som inte har gjort något fel.

Om det sedan gick till exakt så som det står skrivet, om dialogen mellan Gud och Abraham verkligen har ägt rum – ja, det kan vi prata om en annan gång.

Har Gud verkligen sagt …? (del 2)

I förrgår skrev jag om dialogen mellan Eva och ormen, i skapelseberättelsen i Bibeln, och hur ormen lurade Eva att först gå i försvarsställning och sedan, som ett resultat, själv ifrågasätta vad Gud hade sagt till henne.

Det finns absolut tillfällen då man behöver stå upp för det man tror på, och försvara det. Men ibland leder det inte till någonting gott, bara till fortsatt diskussion. Speciellt om anklagelsen gäller detaljer. Var det verkligen ALLA träd ni inte fick äta av? Menade Gud verkligen att ni skulle dö, på riktigt, om ni åt av trädet? Vilket träd, exakt, var det ni inte fick äta av? Var det bara de mogna frukterna ni skulle låta bli att äta, eller gällde det även omogna kart?

Ormen i den här berättelsen var inte intresserad av vad Gud ”verkligen” hade sagt. Hen ville bara förvirra Eva, och få henne att göra någonting annat än det hon egentligen borde göra.

Liknande saker händer nu också. Vissa debattinlägg syftar inte till att skapa klarhet, bara förvirring. Det är en mycket bra metod att försvaga sina motståndare.

Det kan också vara så att angreppen utmanar vår stolthet. Jag vet minsann bättre än den där personen, tänker man. Och så vill man visa hur duktig och kompetent man är. Men somliga diskussioner kan man aldrig ”vinna”.

Därför är det kanske inte alltid klokast att komma med motargument när någon ifrågasätter det vi tror på. Lyssna gärna på argumenten och kritiken, och fundera på om du tror att det stämmer. Men tänk efter riktigt noga innan du ger dig in i debatten. Ofta kanske det räcker att du själv vet vad du tror.

Har Gud verkligen sagt …? (del 1)

I morse läste jag om min namne Evas diskussion med en orm, i den här texten ur Gamla testamentet. Ormen ifrågasätter någonting som Gud har sagt till Eva. Har Gud verkligen sagt att …?

Eva reagerar som man brukar reagera när någonting som man tror på blir ifrågasatt – hon gick i försvarsställning och talade om vad hon tyckte var sant. ”Nej, så här sa Gud till mig!”

Så fort hon gick i dialog med ormen hade ormen ett övertag över henne. Nu fick Eva veta vad (ormen tyckte att) Gud egentligen menade med det han sa. Eva tyckte tydligen att ormen var trovärdig, och resultatet blev att hon lyssnade mer på vad ormen sa än på Gud, fastän det var Guds egna ord det gällde.

Kanske har vi hört den här berättelsen många gånger. Kanske lyssnar vi inte så noga längre, vi vet ju hur det gick. Vi som predikar pratar kanske framför allt om resultatet, eller ”syndafallet”, som det brukar kallas. Men idag vill jag stanna vid själva händelsen.

Hade Eva kunnat göra på något annat sätt? Vad borde hon i så fall ha gjort?

Jag frågade en vän, för att höra vad hen tänkte. Svaret jag fick var mitt i prick:

”Eva borde ha frågat Gud vad han menade! Och om Gud inte var tillgänglig just då borde hon ha frågat Adam, som var med och hörde vad Gud sa till dem, om han mindes hur det var.”

I våra dagar handlar det ofta om tolkning. Vad betyder det som står i Bibeln? Vad är det egentligen vi tror på? Vad innebär det för mig, just nu?

Det finns ingen bättre metod än att gå till källan. Om du vill veta vad kristendomen handlar om, prata då med dem som tror på Jesus Kristus! Prata gärna även med dem som inte tror på Jesus, men de kan aldrig ge en rättvis bild av vad det är att tro på honom.

Och framför allt – låt ingen annan bestämma vad du själv ska tro eller inte tro! Vad det än gäller.

Solens lyskraft, och Guds

Häromdagen kom jag att tänka på att det inte blir mörkt så fort solen går ner bakom horisonten.

Man skulle kunna tro att så fort man inte längre kan se solen skulle det vara mörkt, men så är det inte. Ljuset går ju i princip bara rakt fram, eller hur?

Men det är fortfarande ljust en stund efter det att solen har ”gått ner”. I alla fall om den horisont vi ser är högre än själva jordytan.

På samma sätt är det med Gud, tänker jag. Även om vi inte kan se Gud, kan vi se spåren, resultatet av Guds närvaro i världen.

Solen kan inte lysa ”runt hörn”. Men Gud kan.