Eva, präst i Dalsland

En vän frågade mig hur det känns att leva i Kristi kraftfält. Uttrycket kommer från en bok som vi läser tillsammans, Bengt Pleijels ”Guds väldiga styrkas kraft, en vandring genom Paulus brev till Efesierna”. Det är en bok som förvånar. Man läser en vers ur Efesierbrevet i taget, vrider och vänder på orden, och pratar med varandra om det. För oss brukar det ta en timme per vers.

Vi pratade en stund om frågan. Till slut kom vi fram till att när man är ”i Kristi kraftfält” kan man släppa taget, slappna av, bara vara. När man inte är ”i Kristi kraftfält” känns det som att springa i lös sand, pulsa i djup snö, vada mot strömmen i ett vattendrag. Som alla de där ”jag ska bara” som man hittar på för att slippa ta tid med Gud. Till exempel sätta sig ner med den där boken vi jobbar med. Det känns som om det ska bli sååå jobbigt och sååå tråkigt, men när vi väl sitter där är det jättespännande, och vips! har det gått en hel timme. En enda vers. Märkligt.

Min vän sa då att det där motståndet man känner, det är som att man kommer till en hög tröskel som man riktigt får kämpa för att ta sig över. Men när man har tagit sig över den – är den borta!

Det kanske är så det känns att komma in i Kristi kraftfält?

Alla människor har ett visst behov av att bli bekräftade av andra människor, att spegla sig i andras ögon. Störst är det behovet hos ett litet barn, som med hjälp av andra människors bekräftelse bygger upp en grundläggande syn på sin egen person. Utan bekräftelse är det oerhört mycket svårare att växa upp till en ”normalt” fungerande människa.

En trygg vuxen behöver fortfarande bekräftelse, men inte för att hitta sig själv, inte för att lära känna sina egna gränser, utan för att känna gemenskap med de människor man har omkring sig.

Jag undrar om inte både jag och du ibland behöver fundera på vad andra människors bekräftelse – positiv och negativ – gör med oss. Är jag (du) trygg i mig (dig) själv, eller påverkas min (din) självbild av varje positiv eller negativ bekräftelse jag (du) får?

Och i så fall, hur kan vi upptäcka det, och göra någonting åt det?

En gång i tiden gick jag nästan alltid omkring och kände mig dålig. Alltså som en dålig människa. Det gör jag inte längre.

Jag funderade på det nu i kväll, när jag hade min aftonbön. På att jag inte känner mig ”skyldig” när jag pratar med Gud. På att jag kanske borde känna mig ”skyldig” eftersom jag, precis som varenda människa på hela jorden, ständigt gör saker som jag inte borde göra. Det ligger i ”den fallna människans” natur, så att säga.

Med ”den fallna människan” menar jag inte vi människor som enskilda individer. Eller rättare sagt inte nödvändigtvis specifika saker som vi gör. Jag menar i stället hela mänsklighetens position, eller hur man ska säga. Att vi människor, som grupp betraktat, har valt att leva utan Gud.

Jag vet att inte alla människor har valt att leva utan Gud. Jag har själv aktivt valt att leva med Gud. Men så länge det finns människor på jorden som har valt bort Gud i sina liv delar vi alla på konsekvenserna av det. Av mänsklighetens kollektiva val.

Det här med vårt kollektiva val kan man diskutera länge, men det ska vi inte göra just nu. Det är inte mitt syfte med det här inlägget. Skriv gärna en kommentar, om du vill, så kan jag ta diskussionen en annan dag.

Vad jag tänker på just i kväll är att jag känner mig alldeles trygg med Gud, fastän jag vet att jag inte alltid gör som jag borde göra, tänker som jag borde tänka, säger det jag borde säga. Jag vet att Gud vet att det är så. Och jag vet att Gud älskar mig ändå.

Jag känner mig trygg i att jag är helt och hållet accepterad av Gud, vad som än händer. Gud är inte en sträng domare, som håller koll på att jag gör vad jag ska. Att jag emellanåt gör det jag ska beror i stället på att jag vet att jag är älskad och accepterad, precis som jag är.

När jag predikar, eller på annat sätt pratar om Gud, återkommer jag hela tiden till att Gud älskar oss människor, varenda en av oss, helt och hållet. Gud älskar inte precis allting som vi gör, eller tänker, eller säger. Vi är älskade för vad vi är, inte för vad vi gör.

Jag önskar, djupt och innerligt, att jag på något vis kan förmedla det som jag själv har upplevt, så att du, och alla människor, får uppleva det jag upplever.

När man vet att man är älskad, utan förbehåll, då blir man trygg. Och när man är trygg vågar man låta andra människor vara som de är, fastän de inte är som man själv.

Vet du att du är älskad av Gud, precis som du är?

En bra chef bryr sig om.

En bra chef stöttar och uppmuntrar.

En bra chef peppar, och inspirerar till självständigt tänkande.

En bra chef tillåter egna initiativ.

En bra chef tillhandahåller de resurser som krävs för att jobbet ska fungera.

Jag har absolut världens bästa chef.

Min kyrkoherde får ursäkta, men jag talar om min högsta chef, den som har kallat mig att bli präst, och som följer varje steg jag tar med gränslös kärlek och omsorg.

Du vet nog vem jag menar. 🙂

När man har en blogg eller ett konto på sociala medier kan man få följare. Vi är många som gärna följer den ena eller den andra intressanta bloggaren eller Facebookaren eller influencern. Att ”följa” har en positiv klang.

Jesus Kristus säger: ”Följ mig!”