Eva, präst i Dalsland

”Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren:
välgång, inte olycka.
Jag skall ge er en framtid och ett hopp.
När ni åkallar mig och ber till mig skall jag lyssna på er.
När ni söker mig skall ni finna mig.
Ja, om ni helhjärtat söker efter mig
skall jag låta er finna mig, säger Herren.”
(Jer 29:11-14)

Orden i profeten Jeremias bok är riktade till Guds utvalda folk, i en speciell tid, på en speciell plats. Vi kan inte klippa ut texter ut Bibeln och hävda att de gäller oss, här och nu, utan vidare.

Men när orden i Bibeln låter oss förstå vem Gud är, inte bara där och då, utan alltid, i alla sammanhang, då kan vi ta till oss texterna.

För Gud förändras inte, som vi gör. Sådan Gud var från (vår) begynnelse, sådan är Gud även idag. Och sådan fortsätter Gud att vara, i all evighet.

Annars är Gud inte värd att kallas Gud.

”Jag vet vilka avsikter jag har med [dig], säger Herren:
välgång, inte olycka.
Jag skall ge [dig] en framtid och ett hopp.”

Gud är alltid på samma plats som jag. Eftersom jag inte kan se Gud kan jag uppleva att han är långt borta. Ändå är han här, just här där jag är. Och det gäller inte bara mig, utan även dig. Gud är alltid precis där du själv är.

Bibelns kung David skriver om det här, i Psalm 139 i Psaltaren:

”Herre, du rannsakar mig och känner mig.
Om jag står eller sitter vet du det,
fast du är långt borta vet du vad jag tänker.
Om jag går eller ligger ser du det,
du är förtrogen med allt jag gör.
Innan ordet är på min tunga
vet du, Herre, allt jag vill säga.
Du omger mig på alla sidor,
jag är helt i din hand.
Den kunskapen är för djup för mig,
den övergår mitt förstånd.
Var skulle jag komma undan din närhet?
Vart skulle jag fly för din blick?
Stiger jag upp till himlen, finns du där,
lägger jag mig i dödsriket, är du också där.
Tog jag morgonrodnadens vingar,
gick jag till vila ytterst i havet,
skulle du nå mig även där
och gripa mig med din hand.
Om jag säger: Mörker må täcka mig,
ljuset omkring mig bli natt,
så är inte mörkret mörkt för dig,
natten är ljus som dagen,
själva mörkret är ljus.”

David hade stor personlig erfarenhet av att umgås med Gud. Han var utvald att bli kung, men det dröjde lång tid innan han verkligen blev det. Och under den tiden fick han uppleva många svårigheter och motgångar. Ändå visste han hela tiden att Gud var med honom. Det står att han ”hämtade styrka hos Herren, sin Gud”.

Hur vet man, personligen, att Gud alltid är nära?

Mitt eget svar är att den samlade information och erfarenhet jag har tillgång till, från Bibeln, från andra kristna, och från mig själv, säger mig att det är så. Jag upplever inte alltid att Gud är nära. Men ibland gör jag det. Och när jag ser tillbaka på mitt liv tycker jag mig märka att Gud har varit med mig på vägen.

Vad har du för erfarenhet av att Gud alltid är nära?

I den bibliska historien, som är de ramar jag väljer att hålla mig inom i det här inlägget, berättas om en man som hette Bileam. Det står att han fick ”siarlön”, så han var antagligen en ”siare”, eller spåman. Av berättelsen framgår att Bileam samtalade med Herren Gud, samma Gud som Israels folk hade en relation med.

Kungen över Moabiterna, Israels folks fiender, skickade sändebud till Bileam och ville anlita honom för att förbanna Israeliterna, så att mobiterna skulle kunna besegra dem i striden. Bileam frågade Herren, och fick till svar att han inte skulle följa med dem. Sändebuden åkte hem, men blev ditskickade en gång till, med samma uppdrag. Bileam frågade Herren igen, och fick då beskedet att han skulle följa med sändebuden, men att han bara fick göra och säga det som Gud befallde honom att göra och säga. Så Bileam satte sig på sin åsna och gav sig iväg.

Det är nu berättelsen blir skruvad.

Gud, som hade sagt att Bileam skulle bege sig till Moab, blev arg, och sände sin ängel för att hindra Bileam på hans färd.

Bileam kunde inte se ängeln, men det kunde åsnan, som därför vek av från vägen och gav sig ut på en åker i stället. Då blev Bileam arg, och slog sin åsna.

Ängeln ställde sig då i en smal gränd, så att åsnan inte skulle kunna vika undan, och åsnan tryckte sig i stället mot muren, så att Bileams ben kom i kläm. Då blev Bileam arg, och slog sin åsna.

Ängeln ställde sig ivägen för Bileam en tredje gång, på en plats där det inte gick att vika undan eller trycka sig mot en mur, och åsnan la sig då ner på marken. Då blev Bileam blev arg, och slog sin åsna.

När han gjorde det började åsnan prata med honom. Varför slår du mig, frågade den? Jag har väl aldrig gjort så här förut, och vägrat att bära dig?

I stället för att bli förvånad över att åsnan nu börjar tala, svarar Bileam den, och håller med om att den aldrig har gjort så här förut, men säger också till åsnan att den gör honom till åtlöje.

Då öppnar Gud Bileams ögon, står det. Han ser ängeln, och förstår varför åsnan trilskades.

Bileams samtal med åsnan är märkligt i sig. Varför blev han inte förvånad över att en åsna plötsligt börjar prata? Men låt oss inte fundera på den detaljen just nu.

Mer intressant att diskutera, tycker jag, är att Gud först säger att Bileam ska följa med de moabitiska sändebuden, och sedan blir arg när han gör det. Om åsnan inte hade vikit undan, säger Gud, så skulle jag ha dödat dig.

Är Gud så där nyckfull? Vill Gud först en sak, och sedan en helt annan sak? Ändrar sig Gud utan att berätta det för sina vänner? Blir Gud så arg, när de gör som de har blivit tillsagda, att Gud vill döda dem?

Ja, i Bibeln verkar det ibland så. Hur kan vi tänka om det? Hur tänker du om det?

Om du vill kan du läsa hela berättelsen i 4 Mosebokens 22 till 24 kapitel.

Min tvättmaskin brukar vända ut-och-in på mina t-shirtar. Inte bara en eller annan ärm eller så, utan hela tröjan, och båda armarna. Helt perfekt gjort. Jag förstår inte hur det går till.

Det påminner mig om Gud, som kan vända ut-och-in på vad som helst. Det som från början såg ut på ett sätt, ser plötsligt helt annorlunda ut.

Jag brukar vända t-shirtarna rätt igen, när jag hänger upp dem till tork. Det blir bäst så, tycker jag.

Men när Gud vänder på saker, då är det inte för att jag bara ska vända tillbaka det igen. Då är det för att jag ska få ett nytt perspektiv, se saken på ett annat sätt, få nya tankar och idéer.

När vände Gud ut-och-in på ditt liv senast?

I Daniels bok i Bibeln berättas det om tre män som vägrade att tillbe avgudar. Som straff skulle de bli kastade i en brinnande ugn. Då sa de tre männen så här:

”Om den Gud som vi dyrkar kan rädda oss ur den brinnande ugnen och ur ditt våld, konung, så räddar han oss. Om inte, skall du veta att vi ändå aldrig kommer att dyrka dina gudar eller tillbe den gyllene staty som du har rest.” (Dan 3:17-18)

De trodde på Gud, inte för att få egna fördelar – även om de visste att Gud kunde ge dem det – utan för att de visste att det bara fanns en enda Gud.

Tror jag på Gud för att jag vet att det kan ge mig fördelar? Eller tror jag på Gud för att jag är övertygad om att det bara finns en enda Gud?

Berättelsen om de tre männen finns att läsa i det tredje kapitlet i Daniels bok.