Eva, präst i Dalsland

Ibland får jag höra att jag har hållit en bra predikan, en som har berört den som lyssnar.

Det gör mig glad, för det är just det jag vill – beröra. Jag vill att mina ord ska förmedla tro och hopp, och göra att människor vågar lita på Gud.

Men sanningen är att det inte är jag som skriver mina predikningar.

Eller, jo, det är jag som sitter vid datorn, som knappar på tangenterna. Det är jag som tänker och funderar och formulerar texterna.

Men så fort jag börjar tänka att jag är duktig på att skriva predikningar händer någonting märkligt. Orden tar slut, och jag kan inte fortsätta att skriva. Det har hänt många gånger.

Jag kan inte göra det utan Guds hjälp.

För jag kan ju inte veta vad du behöver höra. Det är det bara Gud som vet (och ibland du själv också).

Så visst är det jag som skriver. Men förmågan att skriva har jag fått av Gud. Och det är Gud, inte jag, som vet vad mina predikningar behöver innehålla.

Sen är det förstås så, att jag inte alltid lyssnar på Gud. Det jag skriver och säger är inte alltid det jag kanske borde skriva och säga.

Mina predikningar kanske inte är vad just du behöver höra, just då.

Men Gud är inte beroende av just mig för att nå dig. Du kan höra Guds röst på väldigt många olika sätt. Om du vill.

Vill du?

Hur vet man vad Gud vill att man ska veta? Det är ju så väldigt sällan Gud talar med oss människor med hörbara ord. Ändå står det gång på gång i Bibeln att Gud ”talar” till oss.

Ja hur vet man?

Kanske är det genom en inre övertygelse, en insikt om någonting som man inte kan förklara, eller bortförklara, men som man inte kan bevisa för någon annan. Och om det är på det viset, då tar man en stor risk genom att följa den övertygelsen. För tänk om man har fel? Tänk om den inre övertygelsen bara är ens eget påhitt, någonting man själv gärna vill ska vara sant och verkligt och riktigt, men som egentligen kommer från en själv, inte från Gud?

Jag tror att vi aldrig kan vara riktigt säkra. Jag tror att det handlar om just – tro. Och som det brukar vara med trosfrågor får vi lita på Gud, och göra det som vi upplever att vi ska göra. Och ta risken att vi tar miste, och gör bort oss.

Johannes, kärlekens apostel, han skriver i ett av sina brev att Gud är ljus, och att inget mörker finns i honom. Gud är god, inte ond, och vill oss bara väl. Det är därför vi kan ta risken att lägga våra liv i hans hand, och lita på att han tar hand om oss, även när vi missförstår honom, och när vi gör bort oss. Johannes säger också att om vi vandrar i ljuset, i Guds ljus, då har vi gemenskap med varandra. Att leva i ljuset är att våga vara ärlig, mot sig själv, mot andra, mot Gud. Våga visa fram våra fel och brister, till och med det vi skäms för, om det behövs. Ärlighet är en bra grund för gemenskap.

Det är riskabelt att vara ärlig. Den vi pratar med kanske inte vill lyssna. Den vi har något otalt med kanske inte vill försonas, kanske tar chansen att ge igen, hämnas, straffa. Men det finns inget annat sätt. Verklig gemenskap kommer ur ärlighet, ur vetskapen ett det finns en som alltid förlåter oss, vad vi än kan ha gjort, när vi ångrar oss, och ber om förlåtelse. Och när vi vet att vi är förlåtna, då vågar vi förlåta andra, och be varandra om förlåtelse.

Då vågar vi också ta risken att göra bort oss.

Jag läser just nu en hel del i Gamla Testamentet i Bibeln. Det är tröttsam läsning. Gudsfolket får uppleva de mest fantastiska saker. Tecken och under, direktkontakt med Gud, som hjälper dem mot deras fiender. Men tror du att de uppskattar det? Nej, de glömmer väldigt fort vad de har fått vara med om, och vänder sig till ”avgudar” och tillber ”avgudabilder” i stället för Herren Gud. Den enda Gud som finns.

Jag suckar rätt ofta över detta. Hur kunde de vara så… korkade?

Men kanske vi inte ska läsa allting så bokstavligt?

Vi har fått Bibeln som vägledning, för att vi ska kunna förstå vem och hurdan Gud är. Men det som står i Bibeln beskriver hur helt vanliga människor lever och beter sig. Skulle jag ha varit annorlunda, tänkt och gjort och reagerat annorlunda? Skulle du?

Nej, jag tror att vi, både du och jag, skulle vara precis lika… korkade som Bibelns gudsfolk. Även om vi skulle få uppleva samma saker som de upplevde.

Varför? För att vi är människor. Vanliga människor, med vanliga människors förmåga att göra rätt och att göra fel. Tyvärr oftast fel.

Men Gud gjorde oss med den förmågan. Gud ville inte ha perfekta ofelbara människor som aldrig behövde se tillbaka och ångra sig. Gud ville inte heller ha människor som gjorde rätt av det enda skälet att de inte visste någonting annat, och därför inte hade något alternativ.

Gud ville ha människor som kunde tänka och fundera, som kunde göra mer eller mindre genomtänkta val i svåra situationer. Människor som visste vad de ville, och som gjorde sina val utifrån den kunskap de hade.

Du och jag vet inte särskilt mycket, även efter en hel livstids ’trial and error’. Visst lär vi oss mycket medan vi lever, men det är först när vi samlar ihop all vår kunskap och alla våra erfarenheter som vi verkligen kan veta vad som är vad.

Den enskilda människan – du och jag – är oändligt värdefull för Gud. Ingen av oss är onödig eller överflödig. Men vi behöver varandra. Mänskligheten blir inte hel om någon enda av oss saknas.

Vi lär oss av våra egna misstag, förstås. Men vi kan också lära oss av varandras misstag. Och av de misstag som beskrivs i Bibelns berättelser.

Så, tillbaka till Gamla Testamentet, och till avgudar och avgudabilder. Vad kan vi lära av det?

Ja, vilka är dina avgudar? Vad uppfyller dig mer än det borde göra? Vad tar mer av din tid än det borde göra? Vad värderar du högre än du borde göra?

Det är de sakerna som är dina, och mina avgudar.

Jag har nu haft körkort i tre och ett halvt år, ungefär. Sedan jag fick kortet har jag fortsatt att lära mig saker, precis som min bilskolelärare sa att jag skulle, och blivit mer och mer trygg i min roll som bilförare.

Bilkörning handlar väldigt mycket om tillit. Att lita på att bilen fungerar som den ska, eftersom den har gått igenom besiktning och service. Att lita på att jag klarar att köra bilen, eftersom jag har gått igenom utbildningen, och sedan fått mer och mer erfarenhet. Att lita på medtrafikanterna, att de ska följa gällande lagar och regler, och att deras avsikt är att undvika att orsaka olyckor.

Visst, bilen kan gå sönder, det vet vi ju. Oväntade fel kan uppstå, och orsaka problem, kanske till och med olyckor.

Visst, jag kan göra fel när jag hanterar bilen och trafiken. Det vore konstigt annars. I värsta fall kan jag orsaka olyckor, även om det inte är min avsikt att göra det.

Visst, mina medtrafikanter kan göra fel, och orsaka olyckor. Det vore konstigt annars, eftersom de, liksom jag, bara är helt vanliga människor. Det kan till och med finnas trafikanter som struntar i både sin egen och andras säkerhet, och som ställer till med fruktansvärda olyckor.

Men i huvudsak kan jag lita på bilen, på mig själv, och på medtrafikanterna.

Och eftersom jag inte är rädd när jag kör bil förstår jag att jag verkligen också gör det. Att jag känner mig trygg i trafiken, eftersom jag har förtroende för bilen, mig själv och andra trafikanter.

Den känslan kommer sig av min erfarenhet. Jag har kört en hel del sedan jag tog körkort. Jag har själv sett att även om det finns trafikanter som gör dumma, ja, rent ut sagt idiotiska saker, som går det ändå för det mesta bra.

Jag vet, av erfarenhet, att jag inte behöver vara rädd när jag kör.

På samma sätt är det med min relation med Gud.

Jag har läst mycket om Gud. Jag har pratat mycket med andra som tror, eller som inte tror, på Gud. Jag har pratat mycket med Gud. Ibland har jag upplevt att jag har fått någon sorts svar, ibland har jag inte upplevt att jag har fått svar. Men genom att prata med Gud, genom att prata om Gud, genom att läsa om Gud, har jag lärt känna Gud. Så gott det nu går att känna Gud.

Det började antagligen med en vilja. Jag ville lära känna Gud. Det var fruktansvärt länge sedan, så jag minns inte hur det började. Men jag kan se tillbaka på mitt liv, och se hur det ena efter det andra har gjort att jag nu litar på, och känner mig trygg med Gud.

Genom bilkörningen har jag kanske inte lärt känna Gud bättre. Men jag har fått upp ögonen för vad tillit, trygghet, är. Och hur man genom erfarenhet lär sig att lita på. Bilar, förare, trafik – och Gud.

Har du hört talas om Sackaios? Han som ändrade sig.

Fel kan vi alla göra. Ibland gör vi större fel än annars. Men vad det än är vi har gjort, som vi inte borde ha gjort, så kan vi ångra oss.

En del saker går inte att göra ogjorda, förstås. Då får vi ta konsekvenserna av vårt handlande, och försöka göra det bästa vi kan av situationen.

Men vare sig vi kan ställa allting till rätta igen eller inte, så kan vi alltid ändra oss. Tänka om. Göra bättre nästa gång.

När Jesus träffar Sackaios vet han förstås att Sackaios är en ohederlig människa. En som utnyttjar sin position, sitt yrke, för att göra livet bättre för sig själv, på andras bekostnad.

Men Jesus säger ingenting om allt det där. Han bjuder bara hem sig själv på middag till Sackaios.

Och när Sackaios börjar lära känna Jesus, då inser han själv att han har gjort fel. Och då ångrar han sig, ändrar sig, och vill göra rätt för sig. Och då säger Jesus, att nu är Sackaios en bra människa, igen. Du kan läsa berättelsen om Sackaios här, om du vill.

Har du gjort fel någon gång? Det har du förstås, för det gör vi ju alla. Men har du ändrat dig? Har du gjort vad du har kunnat för att ställa allt till rätta igen?

Och har du bett Gud förlåta dig?