Eva, präst i Dalsland

Jag tror att rätt många människor har något sorts behov av att prata, att ventilera sina funderingar om Gud och om andlighet. Jag tror också att det kan kännas som ett väldigt långt steg att ta kontakt med en präst för att prata. Då måste man väl vara i någon sorts akut andlig kris?

Så är det förstås inte. Som präst ska man vara tillgänglig, även om det inte är kris. Men jag förstår att tröskeln till ”samtalsrummet” (som oftast inte är ett rum, utan ett tillfälle) kan kännas väldigt hög.

Hur ändrar vi på det?

Jag läser i profeten Nahums bok, i Bibeln, att ”Herren är en hämnande Gud, full av lidelse, Herren är en hämnare, fylld av vrede. Herren tar hämnd på sina motståndare, han vredgas på sina fiender.” (Nah 1:2)

Vad betyder det? Är Gud en arg och grym hämnare som vi behöver vara rädda för?

Det kan verka så. Och visst kan vi läsa och tolka de här orden som de står. Men det står också att ”Herren är god mot dem som hoppas på honom, han är ett värn på nödens dag, han tar sig an dem som flyr till honom när flodvågen vältrar fram.” (Nah 1:7-8)

Av Gamla Testamentet i Bibeln kan man få intrycket att allting som händer är ett resultat av Guds konkreta handlingar. Liv och död, väder och vind, hälsa och sjukdom, framgång och motgång, allt beskrivs som Guds verk.

Läser vi hela Bibeln, både Gamla och Nya Testamentet, blir bilden inte riktigt densamma. Kanske beror det på att de som skrev böckerna i Gamla respektive Nya Testamentet inte hade samma världsbild. Kanske beror det på att vi som läser Bibeln behöver få se båda sidorna.

Jag brukar prata om att det är lag på att andas syre. Vi människor kan inte välja om vi vill vara beroende av att andas syre, eller inte vara beroende av att andas syre. Att andas, och därigenom få i oss syre, är inbyggt i vår konstruktion. På samma sätt är vi tvungna att äta, eller i alla fall få i oss näring. Vi är tvingade att lyda tyngdlagen. Vi blir blöta när det regnar. Vi kan bli skadade av för mycket solljus. Och så vidare. Naturlagar, pratar man om.

Tänk om det, som i Gamla Testamentet framställs som Guds aktiva och konkreta ingripande, i själva verket också handlar om naturlagar? Tänk om ”lyda Gud” betyder att acceptera våra livsvillkor och begränsningar, på samma sätt som vi måste acceptera att andas syre, få i oss näring och anpassa oss efter tyngdlagen? Tänk om ”Guds vrede” och ”Guds straff” i själva verket är resultatet av att vi vägrar att hålla oss till våra mänskliga begränsningar?

Vi säger väl inte att baksmälla efter en fylla är Guds straff? Eller att brutna ben efter en olycka är ett straff? Det är ju i själva verket ett resultat av vårt eget eller någon annans aktiva eller passiva val.

Allting som händer är inte Guds verk. Gud har tänkt ut, och gjort oss, och livet som vi har fått är förknippat med vissa förutsättningar. Accepterar vi de förutsättningarna funkar livet – ”Gud är glad”. Accepterar vi inte de förutsättningarna får det konsekvenser – ”Gud blir arg”.

Guds intresse, Guds önskan och längtan och vilja, är att vi, mänskligheten som grupp, ska växa upp och förstå vad som är bra för oss och vad som inte är bra för oss. Vi har ett gemensamt ansvar att göra vårt bästa för att nå det målet.

När ska vi människor sluta motarbeta varandra, och börja samarbeta?

Vi människor tänker mycket på vår hälsa, och på hur vi ska leva längre. En del av oss lägger mer energi på sådana tankar än andra. Men viktigare än livslängd och hälsa är inre livskvalitet. Ett långt liv utan sjukdomar och plågor leder inte automatiskt till ett mer meningsfullt liv.

Ibland tror jag att sjukdomar och plågor kan vara till hjälp för oss. Genom att vi möter svårigheter av olika slag lär vi oss att uppskatta livet på ett annat sätt än vi skulle ha gjort om allting bara hade rullat på, utan gnissel och utan motgångar. Bekymren i sig gör oss inte mycket gott. Det är hur vi hanterar bekymren som formar oss.

Jag säger inte att jag är bra på att hantera de svårigheter som möter mig i livet. Jag säger bara att jag vill försöka.

Eller, som Jesus sa: ”Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd?” (Luk 12:25)

Det är ganska vanligt, nu för tiden, att föräldrar skriver sina barns namn någonstans på sin kropp

Det är ganska vanligt, men inte något nytt för vår tid.

Redan för mer än 2500 år sedan skrevs detta:

”… ditt namn är skrivet i mina händer …” (Jes 49:16)

Ditt namn är skrivet i Guds händer. Gud glömmer aldrig bort dig.

Du är älskad, precis som du är.

Har du någon gång funderat på vad som skulle ha hänt om du hade gjort annorlunda i någon situation, alltså gjort någonting annat än det du gjorde?

Tänk om jag hade … i stället för … Tänk om inte … hade hänt mig. Vad hade hänt då? Hur hade mitt liv blivit då?

Kanske ångrar du ett eller annat val du har gjort. Kanske önskar du att du hade haft möjlighet att göra, eller vara, på ett annorlunda sätt. Kanske önskar du att någon annan hade handlat på ett annat sätt mot dig. Kanske önskar du att någonting som har hänt dig inte hade hänt, eller att någonting som inte har hänt hade hänt.

Men att tänka ”hur skulle mitt liv ha blivit om …” är egentligen samma sak som att tänka ”hur skulle jag vara om jag inte vore den jag är?”

Vi, både du och jag, är underbara och älskade varelser. Guds älskar oss inte mer ena dagen och mindre en annan dag, inte mer när vi är ”snälla” och mindre när vi är ”dumma”.

Det som händer oss, vare sig det är bra eller dåligt, blir en del av oss. Vad som än händer kan vi alltid lita på att vi är älskade, precis som vi är.

Därför behöver vi aldrig skämmas för någonting vi har gjort, eller som har hänt. Gör vi fel, och upptäcker det, då kan vi be om förlåtelse. Vi kan undersöka om vi kan rätta till felet, och i så fall göra vårt bästa. Men allt kan inte rättas till. Det som vi inte kan förändra får vi lägga i Guds hand. Sedan ska vi inte gå tillbaka och plocka upp det igen.

Ta vara på det du har, här och nu! Det är mer värt än alla ”tänk om”.