En präst träffar många människor som mår dåligt och som behöver stöd. När jag hör Frida sjunga ”Som en sparv” blir jag påmind om att prästens händer ska vara ett bo, inte en bur, och att händerna ska vara öppna när sparven är redo att flyga iväg på egen hand.
(Jag beklagar att länken ibland börjar med reklam. Om du vill kan du läsa sångtexten här, i stället.)
…du låter jubel över räddningen ljuda omkring mig.” (Ps 32:7)
I den varsamt reviderade versionen av 1917 års Bibel, som publicerades tillsammans med NT -81, står det så här:
”… med räddningens jubel omger du mig.”
Jag föreställer mig att det alltid står fullt med änglar runt omkring oss, och att de jublar eftersom de ser den räddning som vi inte alltid själv kan se. Och om vi sträcker ut handen åt något håll, och liksom kommer i kontakt med änglarna, då kan vi ”känna” deras glädje och jubel.
Det betyder inte att det är lätt att vända sin sinnesstämning, när vi har det jobbigt. Men när vi påminner oss själva om att Gud finns, och att Gud älskar oss, då finns alltid möjligheten att lite ljus sipprar in i vårt inre.
Hur tänker du att ”räddningens jubel” låter?
Tänk dig ett hus, där alla elektriska ledningar är dragna, till alla rum och utrymmen. Alla lampor och elektriska apparater är installerade och färdiga att använda. De fungerar som de ska. Men ingenting tänds eller startar.
Det som saknas är – elektricitet.
Ingenting kan börja fungera som det var tänkt förrän strömmen kopplas på.
Vi människor kan vara fullt fungerande, men ändå sakna någonting – kontakten med den som har tänkt ut oss och gjort så att vi finns till.
Allt som behövs är att slå på strömmen.
Tänk dig den här bilden:
Gud, och vi människor. På varsin sida. Förenade med någonting som ser ut som en tråd eller en lina.
Tråden symboliserar kontakten mellan Gud och människan.
Mycket av det vi gör i kyrkan, och i andra sammanhang där Gud får vara med, är bara begripligt om tråden är hel. Tar vi bort tråden ur bilden, eller klipper av den, förändras allting.
Tråden markerar alltså kontakten med Gud, inte kunskapen om Gud.
Bara för att någon är otroligt klok och har massor av kunskap om Gud betyder det inte nödvändigtvis att den personen har kontakt med Gud.
Även den som inte vet så mycket, kanske inte ens har förmågan att tänka och analysera och förstå, kan ha kontakt med Gud.
”Gör er inga bekymmer”, står det i Filipperbrevet i Bibeln.
”Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar.”
Det är lättare sagt än gjort. När man är orolig kan man inte bara sluta vara orolig.
Men det står att vi ska tacka Gud. Inte FÖR våra bekymmer, men TROTS våra bekymmer.
Det står också att vi ska låta Gud få veta alla våra önskningar. I det här sammanhanget skulle jag väl tro att det betyder att vi ska berätta för Gud om allt det där som vi bekymrar oss för, allt som oroar oss, allt som känns svårt, tungt och jobbigt.
Bibeltexten fortsätter så här:
”Då skall Guds frid, som är mer värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.”
Du kan läsa hela texten i Filipperbrevet: Fil 4:6-7
I vår tidigare svenska översättning av Nya testamentet stod det: ”… Guds frid, som övergår allt förstånd …”. Jag gillar den översättningen bättre. Guds frid kan vi inte förstå. Men vi kan uppleva den.
Jag tror att nyckeln till att få uppleva Guds frid, den som är mer värd än alla våra oroliga och bekymrade tankar, är att verkligen tala om allting för Gud. Att utgjuta sitt hjärta, som det heter, tömma hjärtat på allt som oroar och skrämmer.
Och för att våga göra det behöver man tro att Gud finns, att Gud lyssnar, och att Gud bryr sig.
Jag vet att Gud verkligen finns, lyssnar och bryr sig. Jag vet det av personlig erfarenhet.
Det betyder inte att jag alltid följer rådet i Filipperbrevet. Men jag vet att det fungerar.
Vågar du testa?
