Eva, präst i Dalsland

I Johannes evangelium i Bibeln berättas storyn om Jesus på ett annat sätt än i de andra evangelierna, med fler bilder och liknelser.

Till exempel säger Jesus om den som tror på honom att ”ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten” (Joh 7:38).

Jesus menar inte att den som tror på honom ska fyllas av vanligt vatten, sådant som vi dricker, badar och tvättar kläder i. Det är en annan sorts ”vatten” det handlar om. Det är Anden, står det i nästa vers (Joh 7:39). Den som tror på Jesus får en så nära kontakt med Gud att det är som om Gud själv bor i en.

Ibland märker man att Anden är där, ibland märker man det inte. Men det är inte hur det känns som avgör, utan vad Gud har lovat.

Den som tror på Jesus har fått ett nytt liv, ett liv som inte börjar när man föds som människa och som inte tar slut när man dör som människa. Det nya livet, det som Gud ger, det tar aldrig slut. Jesus säger: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.” (Joh 11:25)

Det livet är ditt, om du vill ha det. 🙂

För en tid sedan sjöng jag i en kör, som då och då sjöng tillsammans med Frälsningsarméns musikkår. Första gången jag var med på ett sådant gemensamt framträdande hände någonting intressant.

Vi hade sjungit några sånger, och det var dags för musikkåren att spela. Som du vet om du känner mig har jag en bakgrund i Frälsningsarmén. Jag kände igen melodin musikkåren spelade, men bara lite så där.

Rätt som det var började det liksom rycka i händerna på mig, som om de ville göra rörelser som passade till musiken. Och då mindes jag att jag spelade tamburin en period när jag växte upp. Det hade jag totalt glömt bort!

Men mina händer och armar hade inte glömt. När jag började tänka på hur det var att spela tamburin kunde nästan föreställa mig att jag spelade till musiken jag hörde. Jag mindes rörelsemönster, och hur det kändes att svänga tamburinen över mitt huvud, med de färgglada banden svängande hit och dit.

Kroppen minns många saker som vi inte minns medvetet. Tack vare det kan vi i viss utsträckning ”manipulera” våra känslor. Om vi står och hänger med axlar och huvud känner vi oss deppigare och ledsnare. Om vi rätar på ryggen och drar tillbaka axlarna känner vi oss gladare och tryggare. Pröva, så får du se!

Jag märker det särskilt när jag ska pratat med okända människor i telefon, som jag ofta gör i mitt jobb. Om jag försöker titta ner på telefonen medan jag pratar, då låter och känner jag mig mer osäker än om jag lyfter blicken och ser framåt.

Och när jag glömmer att vara tacksam för allt det goda jag har i mitt liv, då låter jag munnen och ögonen se glada ut, så minns jag det bättre.

Ibland funderar jag på när tiden är inne för Jesus att komma tillbaka igen. Det står ju om det i Bibeln (t.ex. här), och många har funderat på samma sak, och spekulerat, och kommit med teorier.

Nu ska vi kanske inte egentligen spekulera om det, eftersom ingen utom Gud själv vet när den rätta tiden är inne. Men jag funderar, som sagt.

En sak som jag funderar på, i det sammanhanget, är det Gud säger till de första människorna, i berättelsen om skapelsen: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden” 1 Mos 1:28)

Har vi uppfyllt jorden?

OBS! Om siffror inte är din grej ska du kanske sluta läsa här. (Eller hoppa ner och läsa de två sista styckena.)

Enligt Population Reference Bureau är det totala antalet människor som någonsin har levt på jorden 117 miljarder, närmare bestämt 117 020 448 575. En förvånansvärt exakt siffra, kan man tycka, men OK.

Enligt, hm, ja, wikipedia, är jordens totala landyta nästan 149 miljoner kvadratkilometer, närmare bestämt 148 647 000 km2.

Om de siffrorna stämmer, och om alla människor som någonsin har levat skulle leva här och nu, och om vi allihop var utspridda väldigt jämnt över hela jordens landyta (och, förstås, om jag har tänkt och räknat rätt), då skulle vi vara 787 personer per kvadratkilometer. Som är lika med en miljon kvadratmeter. Varje person skulle då ha 1270 kvadratmeter till sitt förfogande.

1270 kvadratmeter är detsamma som en kvadrat med sidorna 35,6 meter. Om jag står här så skulle du stå 35,6 meter bort från mig, och nästa person skulle stå 71,2 meter bort från mig, osv

35,6 gånger 35,6 meter är inte särskilt mycket. Jag skulle nog vilja påstå att vi i stort sett har uppfyllt jorden.

Så om ett kriterium för när tiden för Jesus återkomst är att vi ska ha uppfyllt jorden, då är det inte långt kvar.

(Men det har förstås vi kristna sagt i nästan 2000 år.)

Idag läste jag i Bibeln om Sodom och Gomorra, två städer som var så fyllda med ondska att Gud valde att utplåna dem. Du kan läsa om dem här: 1 Mos 19:1-29

Änglarna i berättelsen varnade Lot, och sa att han inte skulle se sig tillbaka när han flydde från städerna som förintades. Men hans hustru, som för övrigt inte nämns vid namn, vände sig ändå om. Då förvandlades hon till en saltstod.

Har detta hänt i verkligheten? Oavsett vad vi tror om det så kan vi lära oss någonting om berättelsen om Lots namnlösa hustru. Att se tillbaka på sådant vi har lämnat bakom oss kan ibland göra oss ”salta”. Vi brukar prata om att gråta över spilld mjölk, att ångra någonting som vi inte längre kan göra någonting åt. Ser vi tillbaka på händelser i våra liv med en fruktlös önskan att de hade varit annorlunda, att vi eller andra hade gjort på annat sätt än vi eller de gjorde, då fastnar vi lätt i den känslan. Vi blir till en saltstod, och kommer inte vidare.

Du kanske har hört uttrycket ”Gårdagen är förbi, morgondagen har du inte sett, men idag hjälper Herren? Lägg det förflutna i Guds händer, se fram emot morgondagen med hoppfull förväntan, och gör idag vad du faktiskt kan göra. Det mår du bäst av.

(Berättelsen om Sodom och Gomorra börjar egentligen redan här: 1 Mos 18:16-33. Men det är en annan historia.)

Jag var i London, stod med ryggen vänd mot The Round Pond i Kensington Gardens, och jag var ledsen. Jag hade av olika skäl tappat bort Gud, och ville hitta Gud igen.

Nu är det ju inte så att man kan ”tappa bort” Gud. Han är alltid nära, vi behöver bara tänka på Gud så är han där. Men du förstår säkert vad jag menar.

Jag pratade med Gud en lång stund. När jag sedan vände mig om såg jag över vattnet en stor och mycket vacker regnbåge. Jag blev överraskad av att se regnbågen, och mycket glad. Den blev för mig ett tecken på att Gud hade dragit mig till sig igen (1 Mos 9:12-17).

Igår, på Trettondedag Jul, läste vi om ”några österländska stjärntydare” som sökte efter ”judarnas nyfödde kung” (Matt 2:1-12). De ville se honom, och fira honom.

De hade sett en stjärna som på ett speciellt sätt blev ett tecken för dem att det hade fötts en kung, och de följde stjärnan. Men när de började närma sig drog de, den i och för sig logiska men felaktiga, slutledningen att judarnas kung måste vara född i palatset i judarnas huvudstad, Jerusalem. Därför slutade de titta efter stjärnan och drog till Jerusalem på egen hand.

Så småningom fick de klart för sig att de hade tagit miste, och började titta efter stjärnan igen. Och ”när de såg stjärnan fylldes de av stor glädje” (Matt 2:10).

Jag tror att jag förstår hur de kände sig. Jag kände likadant, den där dagen i London.