Eva, präst i Dalsland

Ibland låter det som om det enda värdet i den kristna tron ligger någonstans efter döden. Himlen eller helvetet, typ. Och att man kan leva sitt liv som man vill, för det spelar ingen större roll. Eller också – för den som är rädd för att hamna på fel ställe efter döden – lever man i ständig rädsla för att göra fel.

Jesus säger visserligen att han är ”uppståndelsen och livet” och att den som tror på honom ”ska leva om han än dör” (Joh 11:25). Men han sa det i samband med att en av hans nära vänner hade dött, en vän som sedan fick tillbaka livet.

Jag tror att Gud har tänkt ut och gjort oss, både oss människor och den värld vi lever i. Och då handlar tron på Gud inte om döden, utan om livet.

Då innebär det att när vi hittar kontakten med Gud, då hittar vi också kontakten med det verkliga livet. Inte det liv som börjar när vi dör, utan det vi lever här och nu.

Men eftersom vi faktiskt dör, när vi har levat våra jordiska liv, så är det också intressant vad som händer sen. Och det är då Jesus ord, om att de som tror på honom inte ska dö fastän de dör, blir extra betydelsefulla.

Det betyder på sätt och vis att vi får möjlighet till två liv. Ett liv som styrs av de omständigheter vi lever i här och nu. Det är mycket i här:et och nu:et, som inte är som det borde vara, men ändå kan det vara oerhört meningsfullt och värdefullt att leva det här livet. Och sen ett liv till, när vi en gång dör. Vi försvinner inte ut i ingenting. Vi fortsätter att leva, tillsammans med Gud, men på ett annat sätt än här och nu. Det livet blir så som det är tänkt att livet ska vara.

Det finns förstås mycket mer att säga om livet och döden. Men det får jag ta en annan gång.

Jag låter Jesus få sista ordet: ”Den som tror på mig ska leva …”

Vem är jag? Vad är jag? Vad ska jag göra med mitt liv?

Det är svåra frågor, som inte alltid är så lätta att besvara.

Vissa perioder i livet har jag inte levt mitt eget liv, utan någon annans. Men Gud önskar att jag ska vara mig själv, den jag är innerst inne.

Gud önskar samma sak för dig.

Du finns!

Du är någon!

Du får vara den du är!

Jag har tidigare skrivit om det besvärliga ordet ”synd”. Att synd inte i första hand är någonting vi gör, utan ett tillstånd – att inte ha gemenskap med Gud.

Var och en som tror, eller som vill tro på Jesus kan ha gemenskap med Gud. Det är hjärtats inställning som avgör om vägen till Gud är öppen eller stängd.

Det betyder inte att vi kan göra vad vi vill, och ändå vara nära Gud. Någon, kanske Luther, har visst sagt: ”Älska Gud, och gör vad du vill.” En vän till mig som hörde det, och som kanske inte är den mest moraliska person jag har känt, lyste upp och gnuggade händerna – sen tänkte han efter, och kom på att om man älskar Gud gör man inte vad som helst. Man vill ju inte gärna gör den man älskar ledsen eller besviken.

Så den fråga du behöver hitta ett svar på är: Älskar du Gud?

(Gud älskar dig, i vilket fall som helst.)

I förrgår skrev jag att synd är allting som gör att vi inte kan komma nära Gud.

På sätt och vis kan man säga att synd är att jag (du) gör saker som hindrar mig (dig) från att komma nära Gud. Men det är inte så enkelt som att det finns en lista med saker som vi ska låta bli, så är allting frid och fröjd.

Eftersom vi människor, som har ansvar för både oss själva och den jord vi lever på, alltså vi människor som grupp, har valt att gå vår egen väg, utan att lyssna på Gud, så har vi tvingat hela jorden att följa med på den vägen.

Jorden kan inte göra si eller så på egen hand, det mesta som händer med den beror på oss människor. Om vi gjorde allting rätt skulle jorden vara en mycket bättre plats att leva på. Men det gör vi ju inte.

Därför kan man säga att både vi själva och vår jord befinner oss ”i synd”. Utan att riktigt kunna ta oss därifrån.

Om det inte vore för Jesus, alltså.

Fortsättning följer.

Vad tänker du på när du hör ordet ”synd”?

Kanske tänker du på vad man inte får göra, vad som är förbjudet? Syndakatalog? Straff och dom? Världens bortvändhet från Gud? Någonting annat?

Kanske ordet bara är obegripligt för dig?

Vad just du tänker på beror antagligen på vilken generation du tillhör, och på hur van du är vid kyrkans språk och traditioner.

Varje gång vi firar nattvard i kyrkan använder vi ordet synd. Men vi förklarar det inte så ofta. Det är ett besvärligt och svårbegripligt ord.

Jag skulle vilja säga att ”synd” betyder att inte kunna vara nära Gud. Eller snarare själva orsaken till att inte kunna vara nära Gud.

Gud är helt och hållet ren, och helig. Bara den som själv är helt och hållet ren och helig kan komma nära Gud. Och det är ingen av oss, varken jag eller du.

Du kanske tror att Gud bestämmer vad som är synd och vad som inte är synd, alltså vad som får komma nära Gud och vad som inte får det. Men det tror inte jag.

Jag tror att det ligger i Guds själva natur, att det som inte är helt och hållet rent och heligt helt enkelt förintas av att komma i närheten av Gud. Precis som att allting som närmar sig solen brinner upp.

Det är därför vi har Jesus. Som ett filter, som gör det möjligt för oss, som inte är helt och hållet rena och heliga, att ändå komma nära Gud.