Räddningens jubel…

”Du är min fristad,
du bevarar mig för nöden,
du låter jubel över räddningen ljuda omkring mig.” (Ps 32:7)

I den varsamt reviderade versionen av 1917 års Bibel står det så här:

”… med räddningens jubel omger du mig.”

Jag föreställer mig att det alltid står fullt med änglar runt omkring mig (och dig), och att de jublar eftersom de ser den räddning som jag (du) inte alltid själv kan se. Och om jag (du) sträcker ut handen åt något håll, och liksom kommer i kontakt med änglarna, då kan jag (du) liksom ”känna” deras glädje och jubel.

Vem kan bli präst, egentligen?

När jag först började tänka att jag skulle bli präst, för sisådär trettio år sedan, kunde jag inte riktigt tänka att jag skulle bli ”präst”. Jag var inte tillräckligt god, eller duktig, eller allt möjligt annat som jag tänkte att en präst måste vara.
Numera inser jag att jag visserligen inte är ”tillräckligt” god eller duktig, men att jag inte heller behöver vara det. Om Gud kallar mig (eller dig, eller någon annan) till att bli präst, då är det Guds ansvar att jag (eller du, eller någon annan) är sådan som jag (eller du, eller någon annan) behöver vara för att kunna vara präst.
Jag skulle fortfarande väldigt gärna vilja vara tillräckligt god och duktig och allt möjligt annat som jag skulle önska att en präst skulle kunna vara. Men jag förstår att det inte är nödvändigt. Jag får vara den jag är, med alla mina fel och brister – och med alla mina förmågor och tillgångar. En präst ska inte vara bättre än alla andra. En präst ska vara en helt vanlig människa, men med en särskild kallelse och en särskild utbildning.

Vem vill vara en klump lera?

I en av söndagens bibeltexter läste vi om krukmakaren som jobbar med en klump lera. När hen inte får till det som hen vill knådar hen ihop leran igen, till en klump, och börjar om från början. Tanken är att Gud kan forma Israels folk, och i förlängningen alla hans folk, som han vill.
Men vem vill väl vara en klump lera? Lera är kladdigt, och ännu mer kladdigt blir det när krukmakaren tar vatten på sina händer och knådar och bearbetar leran. Lera kan delas upp i mindre bitar, eller knådas ihop till större klumpar. En liten del av leran blir alldeles för blaskig av allt vatten, och torkas bort och kastas. Jag vill inte torkas bort och kastas!
Men när jag tänker efter… Förändring är nästan alltid jobbig, särskilt när man inte har fått välja den själv. Men resultatet kan bli bra ändå. Jag har själv upplevt att jag liksom känner mig ”knådad” när jag står mitt uppe i någon förändring i mitt liv. Ibland känns det rentav som om det är min hjärna som blir ”knådad”. Det är tröttande, och jobbigt, och besvärligt. Men det kan bli jättebra, efteråt, när jag har lärt mig någonting nytt, och när allting har lagt sig till rätta efter det jobbiga knådandet.
Så kanske det ändå inte är så dumt att vara en klump lera i Guds händer?

(Jer 18:1-6)

Alla präster är olika …

… och det är så det ska vara.
Svenska kyrkan är så bred, så ingen präst kan göra anspråk på att vara ”så som en präst ska vara”. Vi är olika som människor, och då får vi vara olika även som präster.
Det är det jag tycker är tjusningen med Svenska kyrkan. Mycket av det som finns i andra kristna trossamfund ryms, eller åtminstone skulle kunna rymmas, i Svenska kyrkan. Men allt det som finns i Svenska kyrkan ryms inte, eller åtminstone verkar inte kunna rymmas, i något enskilt kristet trossamfund.
Visst finns det en risk att man som präst omedvetet glider in i en roll, och försöker efterlikna andra präster. Men det är inte meningen att det ska vara så.