Eva, präst i Dalsland

Idag är det den tjugoförsta söndagen efter Trefaldighet, i kyrkans kalender. Dagens tema är ”Samhällsansvar”, och bibeltexerna handlar om att låta ”invandraren, den faderlöse och änkan” få sin del av den mat som finns (5 Mos 24:17-22), att inte behandla rika och fattiga människor olika (Jak 2:1-8) och om en oärlig tullindrivare som blev ärlig när han mötte Jesus (Luk 19:1-10).

Frågan vi ställer oss idag är – vad har vi för ansvar, som kristna, när det gäller samhället och världen?

Med tanke på att vi vet att vi är älskade av Gud (eller att vi i alla fall borde veta det, eftersom det är sant) har vi ansvar för att på något vis sprida den kunskapen till dem som ännu inte vet att de är älskade av Gud. Det är ju prio ett, tycker jag. Människan behöver mat och kläder och så vidare. Men utan kärlek räcker det ändå inte särskilt långt.

Kärlek räcker inte heller hela vägen, hur viktigt det än är. I Jakobs brev står det så här: ”Om en broder eller syster är utan kläder och saknar mat för dagen, vad hjälper det då om någon av er säger: ”Gå i frid, håll er varma och ät er mätta”, men inte ger dem vad kroppen behöver?” (Jak 2:15-16)

Därför tänker jag att vårt ansvar som kristna bör vara att dela med oss av BÅDE Guds kärlek och av mat och kläder. Vi får alltså dela med oss av det vi HAR till dem som INTE HAR.

När jag var i 20-årsåldern hittade jag en liten bok som hette ”Bön, samtal med Gud”. Rosalind Rinker, som har skrivit boken, berättar om sina erfarenheter av det hon kallar samtalsbön, alltså att prata med Gud som man pratar med en vän.

Den boken betydde mycket för mig, på den tiden. Jag har kvar den. Jag tror jag ska läsa den igen.

Jag fortsätter på gårdagens inlägg om sinnesrobönen

Ett annat sätt att översätta ”grant me the serenity” är ”låt mig finna sinnesro”. Tanken med sinnesrobönen är ju inte att sinnesron plötsligt ska dimpa ner över en, utan att man genom övning ska lära sig att med Guds hjälp själv finna sinnesro, genom att reda ut för sig själv vad man kan och inte kan förändra.

Gud
låt mig finna sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra
mod
att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.
Tack!

Jag återkommer till sinnesrobönen:

Gud
ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra
mod
att förändra det jag kan
och förstånd
att inse skillnaden.
Tack!

I det engelska originalet står det ”grant me the serenity”. Ordet ”grant” kan visserligen enklast översättas med ”ge”, men på engelska är det inte en begäran, snarare en bön om att få någonting som inte är en rättighet utan en gåva. Förläna, sa man förr i tiden.

Det handlar alltså inte om att man ska ha, som i ta för sig. Man ber om att få gåvan.

Gud, förläna mig sinnesro …

I Jakobs brev står det att om vi står emot djävulen så ska han fly för oss (Jak 4:7). Man kan tro vad man vill om ”djävulen”, men nog är det så att många av våra bekymmer och mycket av det som vi känner oss hotade av, det ”försvinner” när vi vågar möta det ansikte mot ansikte. Jag skulle vilja påstå att rädslan är vår allra största fiende.

Vad kan besegra rädsla, om inte kärlek (Joh 4:18)? Den som vet sig vara älskad, no matter what, vågar möta mycket mer än den som tror sig vara o-älskad och o-behövd.

Därmed inte sagt att det inte skulle finnas hot som är verkliga och som vi inte på egen hand kan komma till rätta med. Men det är en annan historia.