Eva, präst i Dalsland

Vad tänker du på när du hör att någon är svartsjuk? För min del ser jag framför mig en person med rynkad panna och ilsken blick, som tror sin älskade om att ha begärelse till andra, och som på alla sätt vill hindra detta och hålla kvar den älskade. Svartsjuka är inte förknippat med någonting positivt, i min tanke. Man kan vara svartsjuk utan att ha någon rätt att vara det, och utan att det finns någon saklig grund för svartsjukan.

På flera ställen i Bibeln står det att Gud är svartsjuk.
(Läs här, om du vill: 2 Mos 20:5, 2 Mos 34:14, 5 Mos 4:24, 5 Mos 5:9, 5 Mos 6:15, Jos 24:19, Ps 78:58, Hes 5:13.)

När jag läser det får jag min bild i huvudet, av den ilskna och nästan hotfulla person som jag förknippar med svartsjuka. En sådan Gud gillar jag inte särskilt mycket.

Men om jag tänker mig att svartsjuka är en juridisk inställning, inte i första hand en känsla, då blir bilden en annan. ”Vi har ett avtal, du och jag. Håll fast vi det avtalet! Det gör jag.”

Det är i Gamla testamentet det står att Gud är ”svartsjuk”. Gamla testamentet handlar om Israels folk, som Gud valde ut bland alla andra för att de skulle vara Guds speciella folk. De fick frågan om de ville tillhöra Herren Gud, och bara Herren Gud. De svarade ja. Inte bara en gång, utan gång på gång svarade de ja på frågan.
(Läs om det här, om du vill: 2 Mos 19:3-8, 2 Mos 24:7, 5 Mos 5:27, Jos 24:16-24)

Kanske är det därför så, att när det står att Gud är ”svartsjuk” betyder det i princip att Gud påminner dem om det avtal de har slutit? Jag tror inte att det är samma sak som att vara ilsken och hotfull (även om det ena nog kan leda till det andra).

Den bilden stämmer inte helt med de texter jag hänvisar till. Där står det att Gud är både arg och hotfull. Men jag tror ändå att det handlar om ett juridiskt avtal, inte om en känsla.

Det här får jag visst grunna mer på.

Filmen om Florence Foster Jenkins väcker många tankar. Vem var hon? Hur uppfattade hon sig själv? I filmen framställs hon som totalt okunnig om allmänhetens uppfattning om hennes sångförmåga. Hur känns det att leva sitt liv i en illusion, och sedan plötsligt bli medveten om att drömmen inte var sann?

Det skrivs om henne att hon ”blivit känd för sin totala avsaknad av musikalitet och sångförmåga”. En av hennes kritiker skriver att hon ”couldn’t carry a tune in a bucket” och fortsätter: ”Utterly tone-deaf, she wandered all over the scale, occasionally singing the right note by sheer accident.”

När jag lyssnar på inspelningar av Florence Foster Jenkins kan jag inte hålla med hennes kritiker. Jo, hon var helt klart inte någon skönsångare. Men hon var inte tondöv, och hon sjunger bra mycket bättre än jag tror att jag själv (kanske du också?) skulle kunna göra. Här kan du lyssna på henne när hon sjunger Nattens drottnings aria (Mozart), Skrattkupletten (Strauss), Like a bird (Moon). Pröva själv! De flesta av oss når inte upp till hennes standard, hur bristfällig den än må vara.

Till eftertanke – hur snabb är jag (du) att döma någon som jag (du) tycker inte håller måttet eller är tillräckligt ”duktig”? Skulle jag (du) kunna göra det bättre själv?

Två saker ber jag dig om,
neka mig dem aldrig till min död:
håll falskhet och lögn ifrån mig,
och gör mig varken fattig eller rik.
Ge mig bara mitt beskärda bröd,
gör mig varken så mätt att jag förnekar dig
och säger: ”Vem är Herren?”
eller så utblottad att jag stjäl
och kränker min Guds namn.

Så står det i Ordspråksboken i Bibeln (Ords 30:7-9).

Om ungefär ett och ett halvt år kommer jag att vara färdig präst. Jag vet redan att jag med största sannolikhet kommer att få jobb direkt efter utbildningen. Då kommer jag alltså att ha en stadig inkomst, efter att i rätt många år ha pluggat utan egen inkomst och varit försörjd av min make. Det har känts tungt att inte kunna bidra till hushållets ekonomi. Det har också emellanåt känts tungt att vi inte har haft så mycket pengar att röra oss med som vi tycker att vi kanske kunde ha behövt. Men hur blir det när vi båda två har arbete och lön varje månad? Vad händer med oss när vi inte längre behöver vända på slantarna? Hur kommer vi att klara av att leva i det relativa överflöd som vi då kommer att ha?

Gud, jag ber dig: gör mig varken fattig eller rik!

… och se, jag lever i evigheters evigheter, säger människosonen (Jesus) i Uppenbarelseboken (Upp 1:18). De orden är så mäktiga, jag kan inte läsa den versen utan att känna hur häftigt det är att Jesus dog men sedan blev levande igen.

Inte nog med att han blev levande igen, han säger också att han har nycklarna till döden och dödsriket. Man hör ibland om människor som har blivit dödförklarade och sedan kommit tillbaka till livet. Men de har inte därigenom fått makt över döden. Det är det bara Jesus som har.

Igår var det premiär på den senaste Beatlesdokumentären. Stort ståhej i London, stort ståhej i biosalongen där jag befann mig. Nostalgin flödade, minnena likaså.

Tänk om man kunde få tillbaka det som har varit, få uppleva det en gång till!

Men det kan man inte. Man kan blicka tillbaka, med glädje, vemod, sorg eller andra känslor. Men det förflutna är och förblir förflutet, och kommer aldrig mer tillbaka.

”Men glöm det som förut var,
tänk inte på det förgångna.
Nu gör jag något nytt.
Det spirar redan,
märker ni det inte?
Jag gör en väg genom öknen,
stigar i ödemarken.”
(Jes 43:18-19)

Strax före de här raderna talar Gud till sitt folk om stora och mäktiga händelser i det förflutna, händelser som var mycket betydelsefulla för dem, men säger sedan att de ska ”glömma” allt det. Inte för att det inte var viktigt eller värt att komma ihåg, utan för att det ska hända andra stora och mäktiga händelser i deras liv.

Tänk gärna tillbaka på saker som har hänt i ditt (mitt) liv. Men förvänta dig (mig) också att det ska hända andra saker, nya och betydelsefulla saker i ditt (mitt) liv!