Eva, präst i Dalsland

Fyra gånger i Matteusevangeliet (Matt 6:30, Matt 8:26, Matt 14:31, Matt 16:8) och en gång i Lukasevangeliet (Luk 12:28) står det att Jesus kallar sina lärjungar ”ni trossvaga”. Det är alltså samma lärjungar som levde nära honom och som med egna ögon såg vilka fantastiska saker han gjorde. Samma lärjungar som på Jesus uppdrag vandrade omkring och berättade om honom, och som då själva drev ut orena andar och botade sjuka (Matt 10:1, Matt 10:5-15, Mark 6:6-13, Luk 9:1-6).

Om Jesus hade kallat alla de andra människorna, de som ibland hyllade honom och ibland hånade honom, för ”trossvaga”, då hade det varit mer begripligt. Men han sa det alltså till dem som redan visade upp en stor tro på honom.

Så bra! Även om vi, du och jag, kanske inte alltid är så säkra på exakt vad vi tror om Jesus, får vi kalla oss hans lärjungar, och följa honom på livets väg! Även om vi emellanåt (eller kanske rentav ganska ofta) känner oss trossvaga, får vi ändå betrakta oss som kristna. Det som räknas är vem vi tror på – Jesus, inte vad eller hur mycket vi tror om/på honom.

I Markusevangeliets femte kapitel (och i Lukas 8 och Matteus 9) berättas det om en kvinna som var sjuk och som därför sökte sig till Jesus för att bli botad (Mark 5:25-34). Men hon gick inte fram till honom öppet, som många andra gjorde. I stället smög hon sig fram bakifrån och bara rörde vid hans kläder. Och i samma ögonblick som hon kom i kontakt med Jesus kläder blev hon frisk. (Det står ”genast”, ett ord som Markusevangeliets författare var mycket förtjust i.)

Jesus märkte att någonting särskilt hade hänt, men lärjungarna förstod inte hur han kunde märka att någon enskild person hade rört vid honom, eftersom det var massor av folk där, som alla trängdes omkring dem för att få se och höra Jesus.

Varför blev kvinnan frisk när hon rörde vid Jesus kläder, när det inte hände någonting särskilt (så vitt vi vet) med alla de andra som tryckte sig mot honom i folkmassan?

Jag tänker att Jesus inte är en belöningsmaskin, och att Jesusnamnet inte är ett mantra eller en magisk trollformel. Att man säger ”Jesus” leder inte automatiskt till att man får det man önskar sig, eller att någonting blir som man vill att det ska bli. (Här är ett exempel på det: Apg 19:13-16.)

Den här kvinnan hade förstått vem Jesus var, och vad han kunde göra. Hon rörde inte vid hans kläder av en slump, eller bara för att testa. Det står att hon tänkte ”om jag bara får röra vid hans kläder blir jag hjälpt”. Inte ”jag undrar vad som händer om …”.

Vet du vem Jesus är? Vad händer om du kommer i kontakt med honom?

(Klicka gärna på hjärtat här nedanför om du gillar vad jag skriver.)

Det är inte alltid så lätt att hänvisa till specifika bibelverser för att motivera vad man tror och inte tror om Gud. Till exempel brukar jag säga att ”du är oändligt mycket viktigare för Gud än hans plan för ditt liv”.

När jag inte kan tala om var i Bibeln jag har hittat det jag säger att jag tror om Gud, då behöver jag jobba på att redogöra för varför jag tror det jag tror om just det. Men det är som sagt inte alltid så lätt. Att du (jag) är viktigare för Gud än hans plan för ditt (mitt) liv tror jag därför att den samlade bild av Gud som jag tycker att jag hittar i Bibeln visar att det är så, inte för att det uttryckligen står just så på något enskilt ställe.

Att ”du är oändligt mycket viktigare för Gud än hans plan för ditt liv”, det lovar jag att återkomma till. Under tiden kan du, om du vill, läsa min predikan från åttonde söndagen efter Trefaldighet 2016, där jag bland annat använder just de orden.

Vad kan man egentligen veta? Kan man veta någonting alls? Att det inte går att vetenskapligt bevisa att det finns en högre makt av något slag (Gud) hävdas det rätt ofta. Men hur är det egentligen med vetenskapens anspråk på att kunna bevisa sina egna teorier och antaganden?

Eftersom all vetenskap (och nu får alla som vet mer än jag ursäkta att jag generaliserar) bygger på hypoteser och antaganden, som sedan på olika sätt härleds till ”bevis”, är det väl snarare så att även vetenskapen är en slags tro?

När jag var ung läste jag en bok som jämförde skapelsetanken med evolutionsteorin. Den heter Ur intet (From nothing to nature) och är skriven av E H Andrews. I boken resonerar författaren, som är vetenskapligt skolad, på ett lättfattligt sätt omkring evolutionsteori och skapelsetro. Jag minns att boken gjorde stort intryck på mig, när jag först läste den.

När jag nu sökte efter boken på nätet hittade jag bland annat en intressant sida som även den resonerar omkring tro och vetande. Klicka på länken och läs, om du gillar att resonera logiskt!

Vilket vackert höstäpple!

…tänker kanske du. Det gjorde fotografen också.

Men baksidan visade någonting helt annat.

Man ska inte döma hunden efter håren, heter det. Samma sak gäller även för äpplen. Och för människor.

I det här äppelexemplet var utseendet betydligt vackrare än innehållet. Men det kan också vara tvärtom.

Eller som Ingemar Olsson sjunger: Det finns så många sköna människor…

(Tack, Lisa, för bilderna!)