Gud är god

Varje gång jag sätter mig ner för att skriva här på min blogg tänker jag att ”idag ska jag skriva om någonting som är enkelt och okomplicerat”. Men nästan varje gång märker jag att det jag vill skriva om inte alls är ”enkelt och okomplicerat”. Jag vill dela med mig av min tro och av vad jag har tänkt och upplevt som har med min tro att göra. Och för den som har liknande tankar och upplevelser som jag kan det förefall vara ganska självklart, det jag skriver. Men allting går också att vända och vrida på, och se på tusen olika sätt.

Idag ville jag bara skriva ”Gud är god”. Men så insåg jag att det inte är en självklarhet vad jag menar med det. Vad innebär det att Gud är ”god”? Och vem är Gud, egentligen?

Du som läser det här kanske inte alls upplever att det finns en Gud som är god. Kanske det har hänt dig saker i livet som du tycker vittnar om motsatsen.

Jag har också upplevt en hel del som skulle kunna tolkas som att Gud inte alls är god, om han ens finns. Men hela tiden har jag kommit tillbaka till en sorts grundtanke, och det är att Gud finns, och att Gud trots allt är god. God i betydelsen att han vill mig (oss) väl. Inte god i betydelsen att han ger mig allt jag vill ha, eller att han ”curlar” mig.

Jag hoppas att du också kan få komma dit, till en upplevelse av att det finns en som har goda tankar om dig. En som är över, under och runt omkring både dig och oss allihop. En som vill att du och vi allihop ska finnas, och som har en god avsikt med det liv vi delar med varandra. En som jag kallar Gud.

Tacksamhet

Idag är det Tacksägelsedagen, om man följer kyrkoåret för Svenska kyrkan. Just den här tacksägelsedagen tänker jag med värme och tacksamhet på min gymnasiekompis, som tog med mig till Kyrkans Ungdom och till kyrkokören. Om hon inte hade gjort det hade jag inte varit den jag är idag.

Det är väl rätt självklart, kan man tycka. Allting som man upplever sätter spår, man formas hela tiden av det man möter och det man upplever. Men just detta, att hon introducerade mig i det kyrkliga livet, tror jag är en starkt bidragande orsak till att jag nu är på väg att bli präst.

Det är jag mycket glad för. Därför säger jag: Tack, Bitta! 🙂

Varför ska man be?

”Be ständigt” står det på ett ställe i Bibeln (1 Thess 5:17). Men varför ska man be? Det är Guds vilja att vi ska be ständigt, står det strax efteråt. Varför är det Guds vilja att vi ska be, och dessutom be ”ständigt”?

Kan det vara så att Gud på något vis ”behöver” våra böner, eller att han kräver att vi ska be för att han ska vara nöjd med oss?

I så fall är Gud inte den jag tror att han är. Den Gud jag känner älskar oss vad vi än gör, oavsett om vi ber eller inte. Han accepterar oss och tar emot oss, utan krav på motprestation, om vi vill att han ska göra det.

Jag tror att det är vi, jag och du, som behöver bedjandet.

Bön är samtal med Gud, säger man. Varför samtalar man med någon?

När jag pratar med min man, till exempel, då gör jag det för att jag vill dela med mig till honom av vad jag tänker känner. Det känns bra att prata om saker och ting med honom. Och när vi inte ses på ett tag, kanske för att jag befinner mig på min studieort några dagar, då känns det bra att vi kan prata med varandra, även om det bara är via telefon (eller Skype).

Precis som samtal människor emellan är ett sätt att ha gemenskap, är bön, samtal med Gud, ett sätt att ha gemenskap med honom.

Gud vet redan vad vi tänker och känner. Men det kanske vi inte själv gör. Därför kan det vara bra att prata med Gud, och komma lite närmare både Gud och sig själv.

När pratade du med Gud senast?