Idag klippte jag klorna på en väns katt. En katt med vassa klor kan ju ställa till rätt mycket som man inte vill att den ska ställa till.
Man kan klippa klorna, men man kan inte hindra dem från att växa ut igen.
Om man överför det på människans natur, vad säger det då om mig (dig)?
Kung Salomo säger de orden till Hiram, kungen i Tyros: ”Det hus jag vill bygga skall vara stort, ty vår Gud är större än alla andra gudar.” (2 Krön 2:5)
Profeten Hiskia säger samma ord, i stort sett, till de judiska soldaterna, när de blir anfallna av en fientlig kung: ”den som är med oss (alltså ’Herren, vår Gud’, se efterföljande vers) är större.” (2 Krön 32:7-8)
En av männen som tillrättavisar Job säger de orden: ”Jag säger dig: Gud är större än människor.” (Job 33:12) Och en gång till: ”Gud är större än vi kan förstå” (Job 36:26)
Aposteln Johannes skriver också de orden, i sitt första brev: ”Gud är större än vårt hjärta och förstår allt.” (1 Joh 3:19/20)
Varje gång relateras Gud till någonting, och det konstateras att detta något inte är lika stort, eftersom Gud är större än allting.
Ingen har ensamrätt på det uttrycket.
… skriver Paulus i Romarbrevet (Rom 12:2). Vad kan det betyda, för oss i vår tid?
Jag bor i en stadsdel som det skrivs om i tidningarna då och då, och inte i positiva ordalag. Segregation, arbetslöshet, oroligheter, brottslighet och annat som man helst inte vill höra talas om, är vardagsmat här. Just min gård är ganska lugn, så ibland kan jag glömma bort hur det ser ut på gårdarna intill. Ibland vill jag inte veta, vill bara leva i en okunnighetens bubbla.
Att ”anpassa mig efter världen” skulle kunna innebära minst två olika sätt att hantera just den här speciella situationen.
Jag skulle kunna göra som de flesta som inte själva bor här, och stänga ögon och öron för det som händer, helt enkelt låtsas att det inte finns. Finns det inte behöver det inte påverka mitt liv.
Eller också skulle jag kunna göra gemensam sak med dem som vantrivs så mycket med sina liv att de inte orkar bry sig om andra, och strunta i lagar och regler när det inte passar mig att följa dem. Varför ska jag ta hänsyn när ingen annan gör det?
Om jag i stället väljer att inte anpassa mig, då kanske jag måste välja att se och höra och ta in det som händer, utan att bli avtrubbad av det. Då måste jag kanske också välja att inte följa minsta motståndets lag, och att inte låta min egen bekvämlighet styra.
Låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, fortsätter Paulus. Kanske det är där, i mina tankar, det måste börja?
Gud, förnya mina tankar!
Nej, orden är inte mina.
Det är en av programledarna i den amerikanska TV-showen Mythbusters som säger det: ”I reject reality and substitute my own!” Den bakomliggande tanken är att ingenting ska betraktas som omöjligt förrän det har blivit testat både framlänges och baklänges och sedan lite till. (Programmet handlar om att testa sanningshalten i diverse olika myter.)
Jag tycker att vi människor ibland verkar leva efter den devisen. Bort med verkligheten, jag gör som jag själv vill, vad det än får för konsekvenser!
Ta till exempel jordens energiresurser. När vår energiförbrukning skenar, vad gör vi då? Jo, vi försöker på alla möjliga sätt tvinga jorden att producera ännu mer energi, så att vi kan fortsätta att överförbruka. Eller också hittar vi på olika sätt att göra samma saker som vi gör nu, men på ett mindre energikrävande sätt. Borde vi inte anpassa vår livsstil efter verkligheten, i stället för att tvinga verkligheten att anpassa sig efter vår livsstil?
Det finns gott om exempel på liknande inställningar. Vi vill alla ha högre lön, vilket leder till att alla andra också måste få högre lön, vilket i sin tur leder till att vi vill ha högre lön igen, och så vidare. Eller det märkliga fenomenet att vi kan bete oss på ett helt annat sätt än vi säger att vi vill, precis som Paulus skriver i Romarbrevet. Jag vill till exempel gärna rädda naturen, men tar ändå flyget till semestern på Kanarieöarna. Och min mobiltelefon och dator är säkert tillverkade på ett oetiskt och icke miljövänligt sätt. Ändå både köper och använder jag dem.
Så egentligen skulle nog orden kunna vara mina, även om jag inte riktigt tycker om att erkänna det.
Den här helgen är det första gången på tre månader som jag är hemma både lördag och söndag. Det har varit ett förfärligt flängande hit och dit. Jag inser att det har tagit på krafterna, fastän det jag har gjort när jag har flängt har varit både intressant och roligt.
Det jag (du) gör kanske är viktigt, kanske till och med jätteviktigt. Men jag (du) är ännu viktigare. Utan mig (dig) får jag (du) ingenting gjort över huvud taget.
